Författare: Jorge50

För sisådär 30 år sen for in till Borås från Givarps skogar (där jag bodde då) för att lyssna på kören Amanda på Kulturhuset. Visste absolut ingenting om denna kör och deras musik, men jag hade svurit på att jag skulle se rubb och stubb som arrangerades på Kulturhuset den hösten; teater, musik, allt…

Motvilligt gav jag mig iväg. Jag var trött, hade redan varit i Borås tidigare samma dag, jobbade ju på Bäckängskolan.

Återvände hem lycklig… För jag hade just varit med om en av mina största musikupplevelser någonsin. Hade sett och hört Amandas föreställning Fukt. Och det var fantastiskt, alldeles fantastiskt underbart.

Minns t.ex. när kören formade sig till en boll på scen, sjungande. Sen rörde sig bollen framåt på scenen, mot publiken. När de kom till scenkanten stannade de inte, utan ett antal av körsångarna fortsatte ut bland publiken, klivande på publikfåtöljernas mjuka röda ryggstöd – fortfarande sjungande! Låten de sjöng var inte mindre magisk:

De sjöng en annan Beatles-låt också: Because, till minne av dem som dog i Backabranden i Göteborg. Det är en lugn, ljuvlig låt – och jag grät floder…

Sen dess har jag gått på i stort sett alla Amanda-konserter, köpt alla deras skivor, osv. Och på den vägen är det.

Några år efter Borås-konserten gick jag med i kören Vilda Röster. Vi har samma koncept som Amanda, fast på en mycket blygsammare nivå naturligtvis. Det innebär en mycket varierad repertoar, internationell, mycket s.k. världsmusik från ex.vis Haiti, Sydafrika, Balkan, Irland, etc. Vidare betyder det: aldrig några noter på scen, kunna allt utantill alltså; viss koreografi, ibland föreställningar med tema, totalt utspel.

“Har du hört talas om och lyssnat på kören Amanda?” frågar jag alltid, när körmusik kommer på tal. Utanför Göteborg får jag alldeles för ofta ett nekande svar på frågan. Sorgligt och märkligt att höra. Nu har åtminstone ni, kära bloggläsare, fått veta lite om denna fantastiska musikensemble. Lyssna vidare på egen hand, det är min varma rekommendation.

Min härliga Ölandsvecka är över. När jag kom hem upptäckte jag att det såg ut som fan i lägenheten. Röjning och städning kunde egentligen inte skjutas upp längre. Jag är lite som grisen. Grisen är ett mycket renligt djur, har jag läst. Tyvärr lever många grisar i en miljö (rena geggan) som gör det näst intill omöjligt att leva ut sin renlighetssträvan. Så är det lite med mig också; gillar egentligen att ha god ordning omkring mig, men lever tyvärr i en extremt oordnad miljö (du tunga värld som så en lathund pressar…), vilket ger svårigheter.

Med långa, oregelbundna mellanrum drabbas jag ändå av en obetvinglig städlusta. Nä nu j-ar! Här ska röjas!

Ett dylikt skov tog mig i besittning strax efter hemkomsten från Öland, vilket i princip ledde till att jag gick från havsörn (se förra två inläggen) till dammsugare.

Ja, för egentligen var det ju den här jag menade igår, i förra inlägget. Här ser man lite bättre hur hen ser ut när hen vecklar ut sig ett snäpp. Det är en ståtlig fågel. En ungdom. Ja, gläd dig i din ungdom, ville jag säga till henem. Snart nog pockar vuxenlivets bekymmer på porten. Och sen, innan en vet ordet av, står dö’n och lurar bakom närmsta buske…

Hen svarade inte. Verkade mest intresserad av att bita mig i höger stortånagel, den som jag skadade i Stockholm maraton 2015. Detta ofog lyckades jag dock förhindra. Motade bort henem med teleobjektivet.

Dagarna på Öland (de allrasom ljuvligaste) börjar närma sig sitt slut. I morgon drar jag västerut, bort från den svalkande, smått dimmiga, perfekttemperaturien, i riktning mot det kvava inlandet.

Roligast idag var bekantskapsstiftandet med två aerotomaner: den fyrfläckiga trollsländan och lärkfalken. De synes båda älska sitt luftiga habitat, och behärskar det synnerligen virtuost.

Inte alls otänkbart förresten, att den ena skulle kunna fånga och äta upp den andra (kanske redan i luften). Jo jo, så går det till här i världen.

Men tja, det värsta som kan hända är väl just att man dör… och frågan är om det är så förfärligt egentligen? Ja jo, själva övergången är nog inget vidare, det är klart (men sen blir det nog lugnt). Och så har vi ju de efterkommande förstås; inte så livat för dom direkt.

Nåväl, hur en vänner sek så haur en röva där bauk… Det vet säkert både fyrfläckstrollsländan och lärkfalken. Det gäller helt simpelton o ta vara på dä som ä, mens tid ä, om en säger så.

• 

• 

• 

• 

Sitter här i mitt enkla boende i Färjestaden och samlar tankarna efter ännu en lång, intensiv Ölandsdag. Ögonen går i kors lite grand, det blev 14.265 steg idag, om inte annat.

Två av dagens upplevelser sticker ut: mötet med den sällsynta lundsångaren i Ottenby lund, och prutgässens mass-sträck mot norr och nordost vid Västerstadsviken, strax söder om Mörbylånga.

Lundsångaren är ovanlig i Sverige. Därför var det spännande att stöta på den i Ottenby lund, ja, att verkligen få närkontakt med den. Jag upptäckte den själv också, vilket alltid är en glädje. Den sjöng som en galning, nästan oavbrutet; låter så här.

Och av det hundratal bilder jag tog blev åtminstone några hyfsade. Det var inte lätt. Lundsångaren håller till relativt högt i trädkronorna, och är inte still för ett ögonblick. Motljus, kvistar och blad i vägen…

Lundsångarmötet var fint, inte tu tal om den saken; ett kvalitetsmöte.

På väg hem till Färjestaden körde jag ner till Degerhamns numera nedlagda cementbruk, för att om möjligt få syn på den svarta rödstjärt som lär hålla till där. Av någon sådan stjärt syntes dock ej skymten. Men i det rådande dimvädret (repris från morgonen) hördes däremot ett ständigt kacklande från luften. Fan, tänkte jag, det där låter som vitkindade gäss. Ja, dom har ju blivit så ohemult vanliga på senare år, inte minst på västkustvintern. Men mystiskt ändå, ingenting fanns att se, men kacklandet fortgick hela tiden. Det lät som om en väldig massa osynliga fåglar flög förbi i dimman.

Och så var det, verkligen! Det upptäckte jag när jag kom till Västerstadsviken (Eckells udde) en stund senare. Dimman lättade alltmer, och då spelades en helt otrolig syn upp för den gamle ärrade fågelskådaren. Prutgäss var det, inte vitkindade, prutgäss i tiotusental! De upptog hela horisonten, ja hela himlen. De drog från söder mot norr eller nordost (en del sneddade in över land), på väg mot sina arktiska häckplatser. Och de bara kom och kom, tog aldrig slut verkade det som. Inte på de två timmar jag befann mig vid Västerstadsviken i alla fall.

Hur många var de? Vet inte. Fyrtiotusen (40.000), femtiotusen (50.000)? Ingen aning. Var omöjligt att hinna med att räkna givetvis. Visste inte att det fanns så många prutgäss i världen…

Kan inte påminna mig att jag varit i närheten av en lika magnifik mass-sträckupplevelse sen 1970-talet. Då gällde det ejdersträck i Kalmarsund (uppskattningsvis sisådär 30.000 på några timmar). Men det här var ännu värre, ännu mer magnifikt imponerande.

Kanske var det så, att prutgässen legat och väntat (var vet jag inte, Danmark, England, Holland?) på att den envist hårda ostliga motvinden som rått i många dagar äntligen skulle avta. Vilket den gjort just idag; idag måttlig sydlig, sydvästlig vind. Och då gav sig allihop iväg, allihop på en gång…

Retligt nog hade jag gått en bit från bilen, och hade bara tillgång till ett 560 mm tele på kameran, vilket inte alls kunde göra rättvisa åt skådespelet. Fick försöka klara mig med telefonen. Tog några bilder, filmade lite. För att förstå storheten i skeendet måste man förstås vara på plats, men jag försöker ändå ge en antydan till hur det var… (ni måste högerklicka och välja “öppna bild i ny flik”, annars ser ni ingenting):

Filma försökte jag också göra: filmsnutt 1, filmsnutt 2 och filmsnutt 3.

Och så kunde jag inte låta blir att röstmema lite också…

Det här var dagen då kvantitet överträffade kvalitet. Eller kanske var kvantiteten så enorm och så sällsynt den här gången, att den förvandlades till en rent kvalitativ upplevelse?

Ikväll regnar det på Öland. Oväntat och skönt. Men i förmiddags härskade solen och ostanvinden. Jag bevandrade alvaret för andra dagen i följd. Utgick från Penåsa. Märkte när jag kom dit, att det var precis här jag var för tre år sen. Gick samma vandringsled då som nu. Underbart.

Talade in ett litet meddelande till er, kära bloggörer, i samband med min fikapaus. Lät så här:

Då jag nu tycker mig ha sett och fotograferat de flesta av Ölands fåglar (he he, din skrytmumrik där…), har jag gått över till växtriket. Därvid förunnades mig idag att stifta bekantskap med de två kvarvarande damskorna på ön, av typ gucku (eng.: ladyslippers). De voro helt betagande vackra, fick mig att nonchalera de obarmhärtiga myggangrepp mot min arma lekamen som pågick oavbrutet. Bildbevis från Halltorps hage:

• 

Hej på er. Var nere vid Ottenby, södra udden, i morse vid sextiden. Det var svinkallt, 8,5 grader plus och cirka 10 sekundmeter iskall nordostlig vind. Men lyckades ändå uppfatta att några inte alls verkade lida av detta, tvärtom. Vissa, tror de flesta var gråsälar, tycktes vila och njuta av livet i största allmänhet. Helt obekymrade voro de, vad det verkade, även i avseende på sin med all önskvärd tydlighet oblygt exponerade fetma. (Därvid skiljer de sig från mig, som i någon mån bekymrar mig för den växande kamelpuckelliknande utväxt som alltmer framträder på främre mittre delen av min fordom så sixpack-inspirerade kroppshydda.) Icke heller aktade de för rov att skamlöst visa för världen hur okej de tyckte det var, att bara ligga på en sten och tryna utan att göra nån som helst nytta. (Ok, bilden nedan skulle kunna antyda någon sorts isometrisk core-träningsaktivitet, med tanke på den till synes vansinnigt obekväma ställning vederbörande intar i relation till underliggande sten… Men fan tro’t. Jag är skeptisk…)

Moraliskt betänkligt, alltihop. Måtte icke ungdomen taga intryck…

Noterade just att Nitzan (SVT-meteorolog) har knäppt kavajknappen igen. Trist. Ser stramande uppknäppt och tillknäppt ut. Ack ack ack…