Författare: Jorge50

love geek poem…

… even if it seems to be the opposite…

Love is not all (Sonnet XXX)

Love is not all: it is not meat nor drink
Nor slumber nor a roof against the rain;
Nor yet a floating spar to men that sink
And rise and sink and rise and sink again;
Love can not fill the thickened lung with breath,
Nor clean the blood, nor set the fractured bone;
Yet many a man is making friends with death
Even as I speak, for lack of love alone.
It well may be that in a difficult hour,
Pinned down by pain and moaning for release,
Or nagged by want past resolution’s power,
I might be driven to sell your love for peace,
Or trade the memory of this night for food.
It well may be. I do not think I would.

Edna St. Vincent Millay, American poet, 1892-1950

En sonett går inte att översätta, inte med bibehållen versform. Det kan möjligen gå att skriva en ny sonett, som liknar originalsonetten, på det andra språket. Men det blir just en ny dikt, något annorlunda. Och det gäller förstås även om, eller kanske just för att, man lyckats bibehålla de 14 versraderna med 5 jamber per rad, liksom rimschemat (som i sonetten ovan) abab cdcd efef gg.

Här ändå, som tolkningshjälp, en svensk version av Edna St. Vincent Millays sonett. Inga rim och ingen regelbunden rytm; fokus på innehållslikhet.

Kärleken är inte allt: den är varken mat eller dryck
Eller en middagslur eller tak till skydd för regnet;
Och inte heller en räddningsplanka för män som sjunker
Och flyter och sjunker och flyter och sjunker igen;
Kärleken kan inte fylla den kvävda lungan med syre,
Eller torka bort blodet, eller spjäla det brutna benet;
Ändå finns mången man som vänslas med döden
Just i detta ögonblick, på grund av brist på kärlek.
Det kan mycket väl hända, i en svår situation,
Kuvad av smärta och kvidande efter lättnad,
Att jag, plågad av nöd bortom viljekrafts förmåga,
Skulle tvingas sälja din kärlek för att få frid,
Eller schackra bort minnet av denna natt mot något att äta.
Visst, möjligheten finns. Tror inte jag skulle göra det.

Har aldrig hört talas om Edna St. Vincent Millay tidigare. Hon lär dock ha varit en uppburen pjäsförfattare och poet – vann som tredje kvinna Pulitzerpriset i poesi. Hon var också känd för sin bohemiska livsstil och för sina många kärlekshistorier med både män och kvinnor… (Wikipedia)

Apropå hur människorna har det och får det i världen

Har lyssnat på en intervju med före detta finansministern Anders Borg (i Kvartal, intervjuare är Henrik Höjer). Har lyssnat två gånger faktiskt. Borg är optimist: “Jag är rätt övertygad om att vi går mot en bättre värld; vetenskapen, medicinsk forskning, AI, en allmän långsiktig ökning av tillväxten och levnadsstandarden i Asien, Afrika kommer göra, att vi kommer att ha ett väsentligt bättre liv om 50 eller 100 år,” slår han fast. Han har skrivit en bok om det här: Vart är vi på väg?: svensk ekonomi nu och framåt (2024), och han njuter säkerligen av att vända kappan mot vinden och se ljust på framtiden (kan nog också bidra till bättre försäljning av boken).

Det märkliga är att jag, jag J.T. Larsson, finner det intressant att lyssna på det här. För A. Borg är ett fullfjädrat exempel på vad jag alltid avskytt: Han är en typisk räknenisse. Han säger själv att han alltid först och främst går till siffrorna, till statistiken, när han reflekterar över världens tillstånd. Och ett sådant perspektiv har jag alltid funnit väldigt inskränkt och begränsat.

Men han är kunnig, Borg. Han läser en fackbok i veckan, 50 om året. Han kan sin ekonomi. Och en tanke jag har är att han kanske har rätt? Han kanske talar för vad de flesta människor önskar av sina liv (inte för såna intellektuella kufar som jag…).

Men men men… Jaja, jag återkommer förhoppningsvis om detta. Vill skriva en lite längre text som respons på den där intervjun.

Tills vidare nöjer jag mig med att återigen, för andra gången (första gången var 23 dec 2021) på dessa sidor citera Bruno K Öijers dikt Om självkänsla – som en absolut motbild räknenissen A. Borg… Bruno K läser själv:

Allt färre står för nånting, överhuvudtaget.
Vi är omgivna av en stank av pseudohändelser.
En stank av förljugenhet och billig underhållning.
Och en av orsakerna till att det inte går att bryta
rundgången av rädsla, förvirring och våld
är att människor säljer av sin integritet
och sin självkänsla
som om den vore en vara som kan värderas i pengar.
Det förflutna, nuet och framtiden
är ett blodflöde som inte går att stoppa.
Men det finns överhuvudtaget ingen framtid
där människor slutat att värna
om sin självkänsla.
Och att värna om sin självkänsla
är att vårda det rum där du inte flyr undan
och ser dig själv som ett offer eller ett byte.
Men där du står öga mot öga med dig själv
och vågar införliva i din själ vad du ser.
Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt och inte låta någon annan människa skada eller kränka det här barnets upplevelse av tillvarons hela kärlek och grymhet.
Självkänsla är att inte ha något behov av att svika
men att i stället i djupet av sitt väsen uppleva
att det finns en gräns som inte får överskridas.
Att det finns en helig kontur i tillvaron.
En sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung
som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.

Tycker ni det oklart, vagt och luddigt? Det tycker inte jag. Poetiskt, visst, men pang på den så välbekanta rödbetan, om ni frågar mig.

Små lejon på marken

Jo, därför att att det kommer att handla om kameleonter här, och kameleont kommer från ett grekiskt ord som betyder just “litet lejon på marken”. Vilket är extremt ologiskt vada markvistandet anbelangar, eftersom kameleonterna lever i buskar eller träd. Lejonlikheten kanske kan diskuteras; nog ser de rejält respektgivande ut med sina stora huvuden och sin taggiga fysionomi, i någon paritet med savannens konung.

Och sen är det ju det här med ögonen… De kan vridas helt oberoende av varandra; ett öga kan se åt ett håll, ett annat samtidigt åt ett helt annat. Fascinerande och eftertraktansvärt. (I min ungdom såg jag mig själv inte sällan stundom som indian, stundom som blixtsnabb revolverman i vilda västern (två revolvrar, kolvarna framåt, á la “korsdrag i dödens dal”). I båda dessa roller skulle förmågan att hålla uppsikt mot mer än ett håll samtidigt otvivelaktigt ha varit en stor tillgång.)

Åsså tungan då… Lika lång, eller en och en halv gånger längre, än hela kroppslängden. Kan kastas ut blixtsnabbt. Klibbig där fram. Fångas det som fångas bör. Rädde sig den som kan.

Och sist men inte minst detta att de kan skifta färg. Förr trodde man att de huvudsakligen gjorde detta för att kamouflera sig och bättre smälta in i omgivningen. Men nu har forskning visat att de får sina olika kulörer alltefter den sinnesstämning de befinner sig i: förbannade, parningssugna, rädda, etc…

Tycker Wikipedia skriver smågulligt om kameleonterna. Tänkte först citera alltihop, men åtrade mig. Ni får läsa själva om ni har lust; länk här. Att göra det, och samtidigt beglo de cirka 32 kameleontarter jag fotat på Madagaskar och just lagt ut på Flickr, torde ge en icke föraktlig estetiskt-fascinativ upplevelse.

P.S. Dom här argusögona tar priset…

Och så en julhälsning…

… från Harry Häger i Kransån, som mörkporlar sig förbi Kransmossens idrottsplats. Han spanar efter feta och fina julfirrar som han kan smaska i sig. Dylika läckerbitar får inte saknas på julbordet, menar han. Ibland är det lite kallt om fötterna, men i såna lägen kan man alltid hissa upp ena benet och värma det under fjädrarna, säger Harry H.

Fåglar på Madagaskar

Flera av mina reskamrater på Madagaskar var entusiastiska och kunniga fågelskådare (även om några blott voro fågelåskådare). Själv har jag hållit på med fåglar sen 1962, då jag förälskade mig i en tofsmes. På senare år har det blivit viktigare att få en bra bild på den fågel man ser, än att nödvändigtvis identifiera något man otydligt ser på långt håll. Inte heller har jag någonsin varit någon ivrig “artjägare”. Men men men, att ta fågelbilder är en svår men stimulerande sport, inte minst flygbilder, som jag gärna ägnar mig åt.

Idag har jag pysslat lite med att försöka identifiera och namnsätta så många av mina bildfångade madagaskiska aves som möjligt. Men en hel del osäkra kort finns kvar. Och hittills har jag nöjt mig med att finna de engelska namnen.

Madagaskar är smått unikt i många avseenden när det gäller fågelfaunan. Jag citerar från nätet:

Among the 280 bird species that currently exist in Madagascar, 117 of them are endemic to the island, representing 40% of all species and 55.5% of the breeding species, giving to Madagascar the island the highest percentage of endemic species of any major country in the world. (BirdLife International, 2017).

Nåväl, att den här bilden föreställer två stycken madagascar hoopoes, alltså madagaskiska härfåglar, råder det ingen tvekan om:

Inte nog med att 117 fågelarter är endemiska för Madagaskar. Inte mindre än 5 fågelfamiljer finns bara här. Det handlar om: mesites (3 arter), cuckoo roller (1 art), ground rollers (5 arter), asities (4 arter) och malagasy warblers (11 arter). Jag tror mig veta att alla de fem endemiska familjerna är representerade bland de 44 fågelbilder från resan som jag just publicerade på Flickr. Den nyfiket intresserade må klicka på länken här. Den som gör sig mödan att identifiera de fem endemiska familjerna och skickar in rätt svar som kommentar på bloggen i form av familjenamnet + korrekt bildnummer (1-44), kan räkna med (hoppas på åtminstone) ett fint pris…

Klargörande

Tänkte jag skulle konkretisera vad jag skrev i förra inlägget om att känna sig powerful och mäktig, som en Keith Richards i Rolling Stones, när man river av ett riff med sin elgura. Lyssna t.ex. på sista låten i The Hemgården Sessions med Soggy Bees. Låten heter Mirage och är en riktig rockrökare. Länken:

Ett annat raffigt exempel är riffet i Water, finns på Spotify:

Gitarrinlägg

När jag var liten ville mina föräldrar att jag skulle spela piano. Det ville nog jag också till en början, men så drabbades jag av mycket opedagogisk pianolärare. Han tvingade mig att spela musik som jag inte var mogen för. Och allt som hade med t.ex. populärmusik eller visor att göra föraktade han. Och att tänka sig att lära mig att kompa och sjunga till, ja si det var inte att tänka på. Det var bara klassisk musik som gällde. Det slutade med att jag skulle spela Bela Bartok, en ganska svår och modern tonsättare. Då slutade jag med pianot.

Men nån gång i gymnasiet, tror 1968 eller så, fick jag plötsligt en obetvinglig lust att spela nåt instrument. Så jag köpte en nylonsträngad gitarr. En kompis lärde mig de tre ackorden han kunde, och sen fortsatte jag själv med ytterligare några (ackord). Det var mest fråga om att kompa mig själv eller andra när vi sjöng visor eller andra populära melodier.

Lärde mig rätt snabbt i början, grunderna. Försökte spela med plektrum, men slarvade hela tiden bort dessa små speleplastbitar. Så det blev att odla lite naglar på pekfingret, långfingret och ringfingret på höger hand. Än idag, 56 år senare, har jag gitarrnaglar på dessa fingrar.

Efter att som sagt ha förkovrat mig väl i några år inträdde sedan en flera decennier lång stiltje, då inte mycket hände med mitt gitarrplinkeplonkeri. Men så gick jag en kurs (den enda), tror på 80-talet nån gång. Det var s.k. fingerpicking det handlade om; basa med tummen och spela komp och melodi med de andra fingrarna. Det var mycket svårt i början. Minns att jag tragglade med en passage i låten Windy and Warm flera tusen gånger, varvid min dåvarande hustru blev milt vansinnig, förde in mig i ett avskiljt rum och stängde dörren…

Efter 37 års betänketid (mina yngste son brukade reta mig för att jag väntade så länge) köpte jag mig en riktig fin akustisk stålsträngad gitarr av Western-typ, en Martin. Inhandlade den i USA där den blott kostade motsvarande drygt 20.000 kronor (i Sverige kostade den över 30.000). Tror det var 2005. Att ta hem den med flyget var ett äventyr. Klarade det tack vare en vänlig steward på planet som “puttade gitarren in the closet”, dvs. i ett outnyttjat businessclass-utrymme; den rymdes inte i de vanliga handbagagehyllorna med sitt hard case.

Den gitarren har jag i stort sett spelat på varenda dag sen dess. Den var värd sitt pris. Spelar fortfarande inte speciellt bra, men betydligt bättre än för 56 år sen.

Och vid 70 år fyllda, 2020, i ett anfall av megalomani, fick jag för mig att jag skulle bli med elgura! Oj oj oj, sagt och gjort, så blev det. En superfin gul Suhr-gitarr, med tillhörande Fender-förstärkare. Nu måste jag försöka lära mig spela med plektrum igen. Vid det här laget existerade ju rockbandet J.T. & The Soggy Bees, och det var ju rent ut sagt sataniskt kul att få bröta på och låta som Rolling Stones i nåt riff… efter alla dessa år… Varför hade jag inte gjort detta tidigare? frågade jag mig. Man kände sig powerful och epifanisk för en kort stund. Underbart häftigt.

Men, ärligt talat, den gitarrmusik som än idag nog ligger mig allra varmast om hjärtat, den är akustisk, och kan låta så här:

Slika låtar gör mig nästan alltid lite lycklig en stund, varför vet jag inte. Här är en länk till min Spotify-spellista J.T’s Guitar Darlings:

Rekordrimmad frost

Det var orimligt vackert i morse. Har töat lite på lägre nivåer nu, men uppe i trädkronorna sitter den kvar, rimfrosten; en orimlig rimfrost var det, med abnormt utstickande iskristaller. Förstår inte hur sådant kan bildas. Moder natur är sannerligen kreativ.

SAOB säger så här om rim-som i rimfrost:

[jfr d. rim, rimfrost, nor. dial. rim, rimfrost, sot, ärg, rost, isl. hrím, rimfrost, sot, fsax. hrīm, rimfrost, mht. rīm, rimfrost (t. dial. reim), feng. hrīm, rimfrost (eng. rime); sannol. till den ieur. rot som föreligger i lett. kreims, grädde. — Jfr RIMFROST]

Som jag brukar säga: Glöm inte att högerklicka och välja “Öppna bild i ny flik” för att förstora. Det är rimmet värt…

Sanningen om Madagaskar

Sanningen är, att det var en ganska krävande resa – för min del i alla fall. Självförvållat till stor del; jag lyckades slarva bort min astmamedicin på flyget ner. Vete fan hur det gick till; borde inte ha varit möjligt. Men det medförde att jag flåsbälgade nåt alldeles otroligt så fort det gick uppför, vilket det gjorde en hel del vid flertalet 5-6 timmar långa vandringar i regnskogen.

Sen var det det här med magen. Var osäker på om jag skulle våga mig på att släppa väder under en 3-4 dar… Om ni förstår vad jag menar… (punkt punkt punkt…).

Och så de långa dagarna på de urusla potholesvägarna med medelhastighet 30 km/tim, varken mer eller mindre. Var heller ingen sinekur precis.

Men trots allt detta: Den verkliga sanningen om Madagaskar, den djupare sanningen, finns att söka i lemurernas ögon:

Eller kanske i den uråldriga, rynkiga underbettsvisdomen hos kameleonter som den här:

Efter att ha återvänt till ursprungspunkten (nedre Trandared i Borås) är jag möjligen inte helt densamme som när jag for; kanske något perspektivrikare, aningen insiktsfullare… Vill gärna tro det.