Författare: Jorge50

Ära vare den heliga
trevligheten!
Kittet mellan
köttets lust
och innerrummets
obotliga
ensamhet…

Men tiden far i träden!
Åh, känner du inte
– vännen min –
hur tiden
far
i träden?

Visst har jag mina aningerier, men säker är jag inte; vill väl inte vara heller. På vem jag tror att jag är, alltså. En god vän uttalade sig i frågan nyligen, gav mig några inkännelsefulla nyckelord. Gjorde mig smått glad. Blev den här lilla dikten:

i mångt och mycket
glädjekurre
på djupet dock
stillsam
djuphavsfisk
kuttrar invärtes
med universum
medan tystnaden
spelar…

Jo, vi rör oss, visst gör vi det. Och tur är väl det, för absolut stillastående är lika med icke-liv; död m.a.o. Men, märk väl, det är varken någon utveckling eller avveckling som pågår – bara förändring.

Allting har som bekant alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Men formerna för existensen av allting varierar i oändlighet.

Och så måste man förstås fråga sig: Vart är vi på väg? (Och det handlar inte om nåt j-a tv-program…!)

• 

• 

vid fortaleza de sagres, längst ut mot havet, där fanns det ett konstverk med titeln voz do mar, “havets röst”. längst in i konstverkets labyrint fanns det ett runt rum, i kontakt med oceanen via ett djupt hål i berget rakt ner. genom hålet kunde man höra havet när bränningarna vällde in långt där nere i djupet; dvs det kunde man höra när inte människorna i rummet tjattrade för mycket. på väggarna fanns poesi inskrivet, bl a dessa rader:

trodde det var portugisiska, men studier visar att det mer troligt rör sig om italienska. på svenska ungefär:

i solen
i vinden
till vågorna
och till molnen
som passerar…

något mer behöver knappast sägas…

Idag lade Ers Undertecknad ytterligare en seger till tidigare lagrar. I stenhård konkurrens av sju andra åldringar belade han första platsen i Halmstad Arena Croquet Club Senior 65+ Challenge Cup! En bedrift barnbarnen kommer att berätta i många år framöver om… Förstapriset var en supertung kula, symboliserande ett croquet-klot:

I morse, när jag skulle ta på mig ett par nya strumpor, hampade det sig som så, att jag fick tag på en fin ljusblå sock, med mörkblå tå- och hälförstärkning. Jag rafsade smått desperat efter en icke-disparat ljus- och mörkblå sock till. Tänkte att jag för för ovanlighetens skull skulle bära två likadana sockar idag, inte två olikdana (för vanlighetens skull).

Det fanns ett flertal ljusblå sockar i min osorterade socklåda, men hur jag än rafsade hittade jag ingen med de där speciella mörkblå inslagen.

Nähä, tänkte jag med en suck, det här är omöjligt. Jag ger upp. Det blir ännu en dag med två inkommensurabla enkelsockar.

Efter att sålunda ha gett upp rev jag bara slumpmässigt till mig en av de där ljusblå sockarna i lådan, och… Men va f-n, det var ju rätt! Den av mig tillrivna socken var en klonad kopia av min första sock! Exakt den sock jag eftersökt!

Vad kan vi, alternativt jag, alternativt du, så lära av detta? Jo, att sluta söka så desperat efter det du vill ha! (Är du för övrigt ens säker på att du saknar det du söker?)

Nej, luta dig tillbaka i stället. Var stilla, var tyst och vänta, om så skulle vara. Låt slumpen (eller kanske ödet?) ostyra skeendet. Det du åstundar kommer att komma till dig, när du minst anar det. (Eller inte. Vilket i så fall måhända är lika så gott det.)

Förbryllande fotnot: Upptäckte vid närmare granskning att den så desperat eftersökta socken ändå var något disparat. De mörkblå partierna vid tån och hälen var en aning mindre mörkblå än på originalsocken. Va i jävlars helvete!, tänkte jag. Nu ska jag bara ha tag på rätt socktvilling. Genomsökte noggrant innehållet i hela socklådan, och fann – intet. Det fanns helt enkelt inget dubbelexemplar till den första socken.

Vad är då i sin tur sensmoralen av detta? Ja, det vete tusan. Kanske att vissa ting är unika här i livet. Vad vet jag.

Rättelse: Jag vet att det heter anekdot, inte ankedot. Tyckte bara det var så roligt att medvetet skriva fel. Och i en rubrik till på köpet…

Horisonten.
Där smält tenn
möter svart
som beck.

Horisonten.
Där grå vardag
möter dröm om
brandgula känslosamheter.

Mycket intressant att titta på på Abecita Popkonst och Foto för närvarande. Inte minst utställningen Elisabeth Olsson – porträtt av en fotograf. Några exempel:

Det här porträttet av Cornelis Vreeswijk från hans sista år i livet säger mer än tusen ord…

Inte är jag särskilt svag för socialdemokraterna nuförtiden; administratörer utan ideologi och visioner, enligt min mening. Men den här bilden på den normalt partipiskat fyrkantigt floskliga Magdalena Andersson skulle kunna få mig att helt argumentationsvidrigt ändra ståndpunkt. Hur coolt som helst!

Och varför detta fotografi av äkta paret Jan Malmsjö och Marie Göranzon är så mångbottnat och tolkningpotentiellt, det vet jag inte. Men nåt är det…

Apropå förra inlägget… Ja, man undrar ju vad dom har ihop, katten och hunden. Och vad gör dom i skyltfönstret till en tvättinrättning? Frågorna hopar sig.

Och så ser det ju ut som om de inte kan få både tvättat–lavar – och torkat –secar – på samma dag – no mesmo dia. Men vid närmare efterforskning visar det sig, att no här står för en sammanslagning av en preposition och bestämd artikel; motsvarande vad som på spanska skulle blivit en el, alltså ungefär på den; innebörden av hela frasen blir således: på samma dag. Katthundparet kan verkligen få tvättat och torkat på samma dag (och det känns ju skönt att få veta). Negationen nej eller inte heter inte no på portugiska, utan nao.

I sanning lurifaxigt…

Egentligen tittar jag på fotboll just nu. Men känner plikten att ge er, kära bloggister, som inte är fotbollsintresserade, något att fundera över.

Jag slutar med en sinnesrusande bild, så jag kan återgå till fotbollen: