Julafton i fjärran land

December 2013 och januari 2014 befann jag mig på resa i Vietnam. Vi börjarde i norr, i Ha Long Bay och Hanoi, reste söderut och slutade i Ho Ch Minh City, eller Saigon, som det hette förr.

På vägen söderut landade vi bl.a. i kuststaden Quy Nhon. Där höll vietnameserna på att turistisera; stora hotell och vidsträckta sandstränder vid Sydkinesiska sjön. Dock fanns där ytterst få turister vid vårt besök, det var ju mitt i vintern, trots allt.

Min reskompis Mora-Nisse och jag (han var från Mora, men åkte ogärna skidor) tog en rejäl strövtur på den näst intill övergivna stranden.

Vi kom till en uteservering med en väldig massa (tomma) stolar och bord.

Inga gäster, förutom vi. Smått trötta efter promenaden fick vi för oss att beställa varsin drink (något som jag verkligen aldrig gör annars; dels för att det är för dyrt, och dels för att jag inte gillar nån drink förutom gin & tonic (fast det visste jag inte då; det lärde jag mig först 2015 på Cypern, på en all inclusive-resa med löparklubben SOK Knallen)). Vi studerade drink-menyn, som var omfattande. Emellertid visade det sig, att ingenting av det vi beställde fanns att tillgå, det var tyvärr slut, hette det. Det enda de hade var Pina Colada.

– Ok, sa vi, men då tar vi det!

Alltnog, efter 20 minuters väntan hade vi fortfarande inte fått något att dricka. Vi väntade och väntade och väntade…

Men så…! Vi spanade in ett par killar som kom släpande på varsin välfylld plastkasse. Verkade vara fyllda med flaskor… Det klinga och klang så vackert.

– Det verkar som dom varit och köpt lite sprit i snabbköpet, sa Nisse.

Så kan det ha varit, för efter bara ytterligare fem minuter eller så, så kom våra drinkar, vackert gula.

Vi drucko och vi njöto i fulla drag.

Senare på julaftonskvällen – ja, för dagens datum var 24 december, 2013 – uppe på mitt ensliga rum på 9:e våningen i det tomma strandhotellet, lyssnande till de sydkinesiska sjön-bränningarna, med tankarna på nära och kära där hemma, så långt så långt borta, skrev jag denna lilla dikt:

Julafton i Quy Nhon, Vietnam

Så har jag då slutligt kommit fram
Dit jag inte kunde ana att jag skulle
Och firar jul på plats i Vietnam
Fjärran från gran och kaffe med bulle

Tja, varför inte, utan att förhäva mig,
Jag menar, det som finns det finns
Ju också här, mer kan man ej kräva, nej,
Det icke mera vin
ns

Än det som redan vunnits en stilla stund
Vid stranden av en spegelsjö
Då tillvaron sig öppnar likt ett sprund
Mot ljuvligt undertill hos någon
mö.

Sakta svindlar jag bort
Till bränningarnas åter och åter
Jag är som du, vi är samma sort
Vi älskar och skrattar och gråter

Vår vandringsstund här på jorden
Så solkattskort vemodigt skön
Vidvingade, fjärilsbetingade, orden
Hör min bön:

O, så låt mig då bara en stund få leva
I lugn och längtan få finnas i fred
För att sedan i sinom tid få treva
Mig fram emot Alltet, enligt uråldrig sed

Allt lever, allt lever
Allt blir och allt blir
Och du blir vad allt blir
När det dör:
En del av det hela

Som sagt var…

Saxat ur Omni.se:

Gazabor känner sig allt mer övergivna: ”Trumps öra viktigare än alla som dör”

Efter nio månaders krig börjar Gazas invånare känna sig allt mer övergivna av omvärlden, skriver Haaretz som pratat med människor i flyktinglägret i Nuseirat. 

En kvinna säger att ingen längre pratar om alla som dör och lemlästas i kriget.

– I USA är Trumps blödande öra viktigare. Europa har fullt upp med valen i Storbritannien och Frankrike. Protesterna och marscherna i världen är helgaktiviteter, säger hon. 

Hon berättar att hon nyligen besökte en granne tillsammans med sina barn och att de då pratade om slutet på kriget och hur de skulle återgå till en normal vardag.

I går dödades hon och hennes barnbarn av en israelisk robot. Hennes liv tog slut, inte kriget.

Kommentar: Förlåt, men jag finner världen absurd. Eller snarare, människorna är absurda. Vi är ologiska, känslostyrda varelser. Miljontals amerikaner sägs nu kunna komma att rösta på den egotrippade sociopaten Donald Trump bara för att han har blivit skjuten i örat. Och, kanske ännu viktigare, bara för att han kom ihåg att hissa upp en knuten näve i luften med den amerikanske flaggan i bakgrunden precis efter attentatet. Jag frågar mig: Har dessa händelser på något sätt förändrat Trumps politik? Eller honom som person? Nä, knappast.

Och detta att Israel och Ryssland ostraffat kan få hålla på och hålla på att döda försvarslösa civila. Och inte bara det. Stora delar av världen tycker detta folkmördande är helt ok. Skurkstater som Kina, Indien, Iran – och ja, USA, när det gäller Israel…

Nä, den stora världen är till stora delar helt för jävligt ordnad, om ni frågar mig. Den lilla världen, med familj, vänner, privatliv osv., ja den är väl inte heller alltid så lätt att växla (som mamma brukade säga). Men den är att föredra, absolut.

Min ambition och karriärslystnad så länge jag jobbade var att inte få sparken. När det gäller umgänget människor emellan satsar jag på att uppnå en acceptabel grad av mänsklig hygglighet…

Únderfúnder

Om precis en vecka musicerar den underfundigt eminenta sångduon Únderfúnder på Träffpunkt Simonsland. Dagen är 19 juli, tiden kl 11-12. Únderfúnder består av Marita Pahlén och Ers Undertecknad. Se sidan Min Musik för mer info och ett par lyssningssmakprov.

P.S. På Simonsland finns också mysiga möjligheter till fikande och lunchinmundigande till synnerligen facila priser. Det gäller att se till så att både kropp och själ får sitt lystmäte… D.S.

Om att alltid ha huset med sig

I morse när jag var på väg till Friskis medelst apostlahästarna (vilket roligt uttryck förresten! kommer av att apostlarna tenderade att gå till fots när de var ute och missionerade [de kunde ju cyklat åtminstone, kan man tycka]) fick jag syn på en snäcka på marken – alltså en snigel med huset på ryggen, om ni greppar.

Hen var på väg uppför Trandaredsbacken med en hastighet av cirka 1 millimeter i timmen.

Fascinerad stannade jag till. Tyckte jag var långsam, cykeln var på service, så jag var hänvisad till att gå (min lilla orangea leksaksbil vilade sig tryggt i garaget). Men här hade jag mött min överman! Herregud så maxat långsamt den kröp sig fram! Hen tänkte väl på att vägen var lång, så det fanns ingen anledning att skynda…

Jag har ju mött dessa långsamhetslovsjungande varelser förut ganska nyligen. Då satt de dels uppkrupna på några hallonbuskar (Sverige), dels samlade i toppen på agavekaktusens blad (Portugal), och jag kunde inte låta bli att fråga mig vad fan de gjorde där, och vartåt i helvete de var på väg!? (ursäkta språket, men jag tycker det är så rackarns roligt att svära till lite grand ibland). Se tidigare inlägg här och här.

Detta att alltid ha med sig huset vart man än färdas… på ryggen eller i form av en husbil eller husvagn t.ex. Visst är det en utmärkt idé? Nu har jag visserligen snöat in i lägenheten här, med ålderns rätt. Men förr i världen brukade jag hävda att jag hade ett nomadiskt sinnelag. Genetiskt sett lär vi ju inte ha ändrat oss särskilt mycket sen vi var kringströvande jägare och samlare. Det här med jordbruk och att bo sig fast på ett enda ställe är ju ett sentida påfund, blott 10.000 år gammalt ungefär.

Minns med glädje en bildningsresa till Grekland och tillbaka igen för några år sen (49) i en skruttig folkvagnsbuss, inredd till husbil med hjälp av drickabackar och tretexplattor. Att fara varthelst folkvagnsbussnosen pekade; att stanna till och ta sig en lur bak i busshuset, att kunna slå läger för natten på ett ögonblick när och var som helst… Det var tider det!

Det var ett fint möte det där i morse. Blev smått avundsjuk på den lille, det blev jag. Tänk så smart, så praktiskt! Och denna totala antistress! Hur sakta som helst är ändå aldrig för sakta. Långsamhetens lov vill jag lova, jo jag tackar jag…

Tiden i träden

Ära vare den heliga
trevligheten!
Kittet mellan
köttets lust
och innerrummets
obotliga
ensamhet…

Men tiden far i träden!
Åh, känner du inte
– vännen min –
hur tiden
far
i träden?