Författare: Jorge50

Funderar på vad som gäller för det jag skriver här på bloggen. Det är förvisso fritt åtkomligt för alla på nätet. Några vänner och bekanta läser, hoppas jag. Men det kan inte vara så många som råkar på mina utgjutelser av ren surfslump, och som dessutom gitter läsa dem. 

Facebook och Google däremot är fantastiska jaktmarker för aktörer med övervakningskapitalistiska intressen. Allt vi skriver, alla bilder vi lägger upp, alla klick vi gör, alla sökningar, alla surfträffar – allt registreras, och kan omvandlas till effektiva algoritmer som prickskjuter oss med personlig reklam. Vi får reda på att den eller den fb-vännen har gillat det eller det. Vi nås av förrädiska länkar till sajter med mer eller mindre politiskt innehåll…

Har nyss plöjt igenom boken Hackad demokrati av Martin Moore (Ordfront 2019). Den var jobbig att läsa och jag förstod långt ifrån allt. Men vissa skrämmande insikter fick jag: den s.k. övervakningskapitalismen är illa nog (termen bl.a. från Shoshana Zuboffs The Age of Surveillance Capitalism (2019), som jag reserveratpå bibblan), men ännu värre är de politiska implikationerna av all personlig information som finns om oss på nätet, fix och färdig att utnyttjas av samvetslösa aktörer. Kort sagt: Trump och Brexit är ingen slump… Högerpopulisterna ligger i framkant när det gäller cybermanipulation. Totalitära regimer som Kina och Iran har lärt sig att censurera nätet och bara släppa fram för regimen positiva budskap. Osv., osv., osv. Tänker se dokumentären The Great Hack – Cambridge Analytica-skandalen på Netflix; kanske kan ge ytterligare kött på benen inom området.

Men min lilla hemsida är väl ändå som ett tryggt litet kryp-in i cyberrymden, eller…? Inte är det väl nån jävel som använder min blygsamma blogg för att övervaka, algoritmisera och manipulera…

Detta är, rubriken till trots, icke en text om huruledes abborren luras att ta över maskens roll som grymt på kroken spetsad. Rubrikens ”meta” är lika med prefixet meta-, för ett ögonblick upphöjt till enskilt, självständigt ord. Meta- som i metatext, en text om texten. 

Och eftersom jag inte direkt tyckte att jag hade något att skriva om idag, så fick det bli en metatext, en text om texten. Denna text är således ett exempel på brukat våld: en attack mot den städse närvarande mentala lättjan, en motamissil, riktad mot ständigt pågående motbottensjunkande.

Och slutligen tänkte jag… [Jäkla massa tänkande idag! Men så är det jämt: tankar och känslor far omkring som skottspolar i skallen på mig. Gör vad jag kan för att kosmosifiera kaoset – det går så där…] …att om det inte blir alltför dåligt eller alltför privat, det där jag värper ur mig klockan nio varje dag, så kan jag ju lägga ut det här på bloggen. Gör det för egen del, för att i någon mån få syn på vad som pågår på hjärnkontoret. Men skulle mot förmodan tillfälligtvis någon läsare ändå ha lite glädje av det skrivna, så blir jag förstås glad.

Livet är som en stjärtmes:
En dunig, mjuk och mysig liten boll
som går ihop,
verkar vettig.
 

Men så plötsligt
från denna duniga boll –
lång chock-stjärt sticker ut
till vart fan som helst!
 

Vår-sommar-höst-vår-sommar-höst-vår…

Ja, så ser det ut numera. En entita sjöng in våren idag, 2 februari:

Men tystnade så, fundersamt… Vid närmare eftertanke, ska det inte vara vinter först; däremellan typ?

Mer kråksångsbilder på Mina bilder.

Jag lider av skrålhosta. Med oregelbundna intervall (alltså icke “med ett gökurs regelbundenhet” [cit Palme]), men ändock), med förkärlek (kärlek från hostans sida, inte från min) nattetid, då jag förväntas sova (irriterande många parenteser och inskott i den här texten, för övrigt), skakas min kropp av skrällande skrålhostattacker (“skrål” bör väl vara ett s.k. teleskopord, en sammanslagning av “skrik”/”skräll” och “vrål”?). Detta predikament omöjliggör all sömn; tvingar mig att i stället gå upp och värma en mugg vatten i mikron. Kokhett vatten är nämligen det enda som kortvarigt lindrar och i någon mån hejdar hostans härjningar. Någon hostmedicin värd namnet har vår medicinska vetenskap tyvärr ännu icke konstrukreerat.

Skrålhosta av denna art torde kunna betecknas som ett evolutionärt missgrepp. Inte en enda minikubikmillimeter slem lossas ur halsens grepp. Ingenting händer, förutom att hostaren i fråga (jag i det här fallet) utmattar sig totalt och i sinom småningom tid avlider av sömnbrist.

Detta är icke evolutionärt försvarbart, mina vänner! Skrålskrällhosta av denna typ hjälper inte vare sig arten eller mig att överleva – tvärtom! Den gör ingen nytta, behövs inte, och skulle således inte behöva uppstå. Den fungerar absolut inte – och borde följaktligen inte kunna bli bestående (se aforismer).

Gläder mig åt J.T. & The Soggy Bees nya singel Trust, på Spotify!

Sämre och sämre dag för dag
Sämre och sämre dag för dag
Bara snor min näsa rymmer
Slem och torrhosta och andra bekymmer
Från min förkylda sarkofag
Enligt välkänd maximaljävlighetslag:
Aaaaaaaaaaaaaaaahhh!!!
Det blir sämre och sämre dag för dag

Melodi: Bättre och bättre dag för dag, Ernst Rolf

P.S. Lite stressigt med stavelserna där på sjätte raden. Men med käcka tag och glatt humör så går det! D.S.

Vid en nostalgisk tillbakablick kan det bara konstateras: Livsrytmerna utvecklades och avlöpte på ett utomordentligt underbart sätt. Jag övar mig på att njutningsfullt och länge suga på denna goda karamell…