Tillbringade nyligen några dagar hos goda vänner i en stuga på Värmdö, Stockholms skärgård. Det är tveksamt hur mycket vännerna uppfattade av min närvaro, eftersom jag ständigt sågs krypa på jakt efter insekter, med den feta kameran i högsta hugg. Här är några av mina bildjaktbyten (högerklicka och välj “Visa bild”, så blir bildformatet större och maffigare):
Pärlemorfjäril…
… lite närgångnare.
Stor sjötrollslända misstänker jag…
… gånger två.
Det här skulle kunna vara en gulröd blombock.
Som har ett litet helvete att ta sig fram i moss-skogen, vad det verkar.
En vacker blåvinge är blå, som sig bör, sedd från framsidan.
Men baksidan av vingarna ser helt annorlunda ut.
Fler naturbilder från samma fototillfälle för den hugade finns på Flickr.
Jag är en ganska god ornitolog/fågelskådare; har ju skådat fågel sen 1962. Men där tar egentligen de djupare kunskaperna om djuren i naturen slut. Är t.ex. mycket klen – än så länge! – som entomolog, spindelexpert, m.m. Mina herpetologiska kunskaper (om groddjur och kräldjur alltså) är i det närmaste obefintliga. Men jag vill gärna lära mig mer, inte minst om det jag är dålig på (jfr krönika i Borås Tidning, 15 juli 2020: Envetenhetens triumf). Tills vidare bloggar jag tre bilder på en hittills oidentifierad groda/padda:
Hördudu! Jag önskar icke bli fotograferad just nu!
Är du lomhörd, hörde du inte vad jag sa!?
Jag ska sluka dig, din förbannade djävul! (citat Ove Tjernberg i Halsduken, en av de första svenskproducerade deckarserierna, på 1960-talet)
Allt prat om bildningsbrist och förflackning är grovt överdrivet. Se bara här hur mitt barnbarn Astrid, som har en tysk mamma, redan vid nio månaders ålder icke aktar för rov att, vart hon än färdas med sin kärra, alltid medföra den rejält tilltagna volymen Das grosse deutsche Gedicht-Buch, utifall poetiska behov av något slag skulle uppstå:
Jag tänkte: Är det ingen skräddare eller? Den har ju åtta långa ben, inte fyra. Är det nån sorts spindel kanske? Men sen studerade jag bilden lite noggrannare, och insåg plötsligt: Nämen, det är ju två skräddare, inte en! Och de är säkerligen inbegripna i ett njutningsfullt (förhoppningsvis) skräddaresamlag! Varför skulle de annars sitta ovanpå varandra på detta viset? (Voffor gör di på detta viset?)
Första tanken, när jag insett vad det handlade om, var att censurera bilden i anständighetens namn. Men man torde dock också kunna uppfatta den som ren skräddarsexualupplysning, funderade jag. Och i så fall fyller den en informativ funktion och är inte skadligt upphetsande. Alltså: Håll till godo!
I morse begav jag mig på utflykt. Jag skulle cykla till en liten skogstjärn för att fotografera trollsländor, tänkte jag. För ett par år sen var jag på samma ställe, och då eldoradade det av trollsländor överallt. Nu blev det emellertid så att jag såg inte en enda. Däremot fanns det gott om skräddare som gick/sprang på vattnet. (Lustig kuriosa: Skräddare blir mest Water strider på engelska – men också Jesus bugs…) Så jag ägnade mig åt att fota dessa ytspänningsvirtuoser. Så här ser de ut:
De två bakre benparen är abnormt förlängda (antagligen utan att de anser sig vanskapta för det, tvärtom) och beklädda med små hår, vilket gör att de med lätthet kan utnyttja den s.k. ytspänningen och gå på vattnet. (Det främre benparet är mer normallångt – varför det, kan man ju undra? Tja, allt är ju i längden som det måste, så skit i det nu.)
Nu var det så, att det vid första påseende inte tycktes finnas något av intresse att fotografera vid denna tjärn (lystrar till det ståtliga namnet Hårsåsasjön på kartan), utom just dessa skräddare (syr dom nåt, eller?), vilket jag tog som en utmaning: Nog skulle jag lik förbannat hitta massor av fascinerande fotoobjekt ändå, eller hur så ta mig fan!!! Jag tycker ju om att i självprisande anda se mig som en kreativ fotokonstnär. Till verket bara!
När jag nu tänker efter (inte före, som Tage D rekommenderade) visar sig den vid tillfället kreerade fotokonsten sönderfalla i två avdelningar vid betraktande: 1) konkret skräddarekonst, som man inte kan vara säker på är konst överhuvudtaget, för den är tydlig och föreställande. Skulle kunna vara helt vanliga fotografiska bilder, faktiskt. 2) abstrakt skräddarekonst. Här kan man vara säker på att det är konst, för man kan inte riktigt se vad det föreställer; ofta lite suddigt också. Först ett par exempel på kategori 1:
Här kan vi notera att avsikten inte är att i identifikationssyfte avbilda ett par sorters gräs, utan fastmer att göra estetiskt intryck: Kanske är det att anse som “vackert”? Men det kan lika gärna vara fult som fan:
Frågan är: Kan detta verkligen ses som “konst”? (En ytterligare fråga kan vara: Spelar det verkligen någon roll om detta kan ses som konst eller inte?)
Då är det enklare med kategori 2. Här måste det väl vara frågan om konst; vad skulle det annars vara? Exempel:
Men det är lite lurigt, det är det. För så fort man lägger till lite till en vanlig skräddarbild, så skulle den kunna förvandlas till konst, åtminstone i kategori 1:
Så var står vi nu, efter denna (o)intressanta diskussion? No sé, som spaniaken säger. Men ni kanske har några (o)intelligenta kommentarer till problemkomplexet (he he…) i fråga?
Hur som helst: På Flickr, i albumet World of the Water Striders kan ni se fler bild(l)iga/bildlika exempel på såväl skräddare i sig som konkret, respektive abstrakt, skräddarekonst.
Jomenvisst, det är man inte bortskämd med nuförtiden! Att få lyssna på levande musik med publik i dessa corona-tider… Det var dejligt…
Gick av stapeln i Unnaryds hembygdspark, av alla ställen. Visste inte mycket om Trio Wolski på förhand. Men wow! Vilka musikanter! Otroligt skickliga på sina instrument: dragspel, fiol och cittern/bellmansluta, och samspelta till max. Repertoaren bestod av traditionell folkmusik i nutida, egensinnig tappning. Göttigöttgött…
Och så här kunde det låta; inledningen till den här låten, Wooden Shoes, är ju sketahäftig, helt i min smak:
Skön miljö också, Unnaryds hembygdspark. Det var gammaldagsmysigt, men utan bismak av åldersmultnande museum. Levande var det, engagerat, aktiva ungdomar som skötte ruljangsen… Liten utställning också, med aktuella coronainspirerade alster.
I förrgår gjorde jag ett besök vid Hornborgasjön, berömd för sitt fågelliv. Och visst fanns det massor av fåglar att se i och över den vidsträckta sjön. För första gången i mitt liv skrämde jag upp en havsörn. Den flög upp från toppen av ett träd som jag stod vid roten av. Har sett havsörn på mer eller mindre långt håll många gånger, men aldrig i närkamp på det här viset.
Och så skrämde jag och blev skrämd av två vildsvin, ett vuxet och ett halvvuxet. Marken vid Ore backar, där jag höll till, såg ut som vore den bearbetad med en jordfräs – uppbökat överallt. Man har ju hört att dessa vilda svin kan bli rejält förbannade på en om man kommer i närheten av deras ungar, så ja vurta fälle någorlunda skrajsen när jag fick syn på dem och de på mig. Men de bara grymtade till och skuddade sen stoftet av sina fötter och drog iväg med en sjuhelvetes fart.
Dock, det var insekterna som upptog det mesta av mitt intresse den här dagen. Det näst intill vimlade av trollsländor t.ex. Två arter dominerade, en egentlig trollslända – håller alltid sina två vingpar utfällda när de landar och sitter still, här troligen en svart ängstrollslända, och en flickslända – fäller in sina vingar utmed bakkroppen när de sitter, i detta fall en blå flickslända, eventuellt en spjutflickslända. Så här såg de ut (återigen: högerklicka gärna på bilderna och välj “visa i nytt fönster/ny flik”, så kan ni se bilderna i större format):
Svart ängstrollslända (tror jag)
Intressant sexställning…
…eller hur?
Blå flickslända
Hade också nöjet att fota en gryllande grann gräshoppa, samt en vitfläckad guldvinge i min favoritfärg, brandgult.
