Författare: Jorge50

Skogens sus

I mitt nyinhyrda torp hörs ingen glassbil, inte alls. Här hörs inga civilsatoriska ljud över huvud taget; inga bilar, inga sabla motorgräsklippare, inget folkligt, festligt fullsattpladder.

Det är bra.

Det enda som hörs är skogens sus; någon gång interfolierat av älgen Helge som mumsar nedfallna äpplen utanför huset i gryningen…

Ska sanningen fram (och det ska den) så har jag inte varit där mycket ännu. Och den gången jag var där så rök det in från öppna spisen hela tiden. Men det berodde på att jag inte lyckades öppna spjället på rätt sätt. Det ska jag bli bättre på, och då finns det ingenting som hindrar mig att utvecklas till en nutida Henry David Thoreau. Så här ser torpet ut:

Inte så märkvärdigt på utsidan, men inuti är det fint:

P.S. Tvivlar på att Henry David hade något tigerskinn i sin stuga vid Walden Pond. D.S.

Gröna ärmar?

Så här löd ursprungligen dikten om Avondale Motor Camp i Auckland, Juldagen 2016:

Greensleeves 
i automatiserad robottappning
hörs gång på gång
ödsligare än ödsligt
från den ambulerande
kundsökande
glassbilen.
För övrigt är Avondale Motor Camp
övergivet.


Juldag
i Auckland, 2016.

Här en fin inspelning av den gamla klassiska folkmelodin. Så fint lät det definitivt inte på juldagen den där gången. Men vemodet – detta mitt signum i här i världen – vemodet är detsamma. Lyssna bara:

Och nu till något helt annat…

Jag har den egenheten att jag kan bli fullständigt förhäxad av en låt. Då spelar jag den om och om och om igen utan att tröttna. Ibland är det bara frågan om en enda ton… Finns en en mycket blå sådan ton i Mahalia Jackson’s version av Silent Night t.ex. Men just nu är det det här musikstycket jag lyssnar på varje dag, och som ständigt finns med mig:

Can’t Find My Way Home är ursprungligen skriven av Stevie Winwood, och lanserades av gruppen Blind Faith 1969. Men för mig står Ellen McIlwaine’s cover-version i absolut särklass. Magiskt bra, om ni frågar mig.

Beröringspunkterna med följande lilla poem är många (tillkom för snart fyra år sen, under min jordenruntresa, reviderades idag). Titeln är densamma, om inte annat; Can’t Find My Way Home:

it’s greensleeves
– my heart of joy –
that in automated
robotized
version
stirrs
and drills itself
into my homeless mind

time and time again
the plaintive tune
is heard
blurted out 
by the ambulating
customer seeking
ice-cream van
the only IMO
identified moving object
to be seen

apart from that
avondale motor camp
auckland, new zealand
where i am
incidentally
residing
on this christmas day
A.D. 2016
is still and
deserted

what’s more
i’m wasted
and i
can’t
find
my
way
home...

Monstrets aura?

En god vän såg något helt annat än jag i bilden av monstret och barnet i mitt förra inlägg. Hon har hjälpt mig att se det hon ser också. Nu undrar jag hur ni uppfattar monstrets aura och personlighet ifall jag beskär bilden så här?:

Vem är det här?

Allt jag vet är att han tittade fram ur en totempåle i Rogens naturreservat, Härjedalen…

Ser ju ut att vara en bister jävel, men han gjorde oss inget ont, bara gav oss (onda) ÖGAT!

Men så ruskade han plötsligt på sitt väldiga huvud…! Jag blev rädd och hoppade bakåt, men hann ändå knäppa den här lite suddiga bilden (rörelseoskärpa):

Blad och bär och färger

Tyst! Vad är det jag hör? Vad är det som överröstar alla andra hörselintryck…?

Svar: Det är tystnaden… Jag lyssnar till tystnaden… Käringsjön, Härjedalen, Rogens naturreservat… En enstaka klonkande korp förstärker bara befrielsen från den s.k. civilisationens ljud. En storlom flyger förbi: korrrrr….

Och så färgerna! Höstfärgerna. Har jag sett något liknande tidigare? Vet inte, troligen inte. Stora delar av blåbärsriset är skrällande rött. Ripbärbladen likaså. Dekorativt, absolut. Men starkare intryck på mig gör det jag brukar kalla för “Brusewitz-färger”; jordiga, mjuka nyanser. Jag har ett flertal böcker av naturkännaren, författaren och bildkonstnären Gunnar Brusewitz (1924-2004). Färgerna i hans naturteckningar är just sådana. Odonbladen är sådär suveränt läckert, dämpat röda, i en nyans jag inte riktigt har något ord för (om någon har det, så låt mig få veta, please). Och så dvärgbjörkarna i min favoritfärg: orange, eller brandgult, som vi brukade kalla det. Varma färger i den kyliga hösten…

P.S. Glöm inte att högerklicka på bilderna och välja “Visa bild”, så blir de (liksom ögongodisnjutningen) större. D.S.

Odon:

Blåbär:

Dvärgbjörk och fjällbjörk:

Ripbär:

(Rent allmänt kunde det se ut så här):

Om olika skrikor

I morgon bitti far jag på fotogruppresa till Härjedalen. Hoppas på smått fjällnära höstfärger, m.m. Kanske kan vi även stöta på en skrika modell lav-, som omväxling till den här, modell nöt-:

Kan således bli lite klent med inlägg på denna blogg i några dar; om tillgift för detta. Vi återkommer.