West Coast of Clare
Sorrow and sadness, bitterness, grief
Memories I have of you
Won't leave me in peace
My mind was running back
To the west coast of Clare
Thinking of you
And the times we had there
I walked to Spanish Point
I knew I'd find you there
I stood on the white strand
You were everywhere
Vivid memories fade
But the mood still remains
I wish I could go back
And be with you again
In Milltown there's a pub
It's there that I sat down
I see you everywhere
Your face is all around
The search for times past
Contains such sweet pain
I'll banish lonesome thoughts
But they'll return again
I walk along the shore
The rain in my face
My mind is numb with grief
Of you there is no trace
I'll think of this again
In far off lands I roam
Walking with you
In the cold Atlantic foam
Sorrow and sadness, bitterness, grief
Memories I have of you
Won't leave me in peace
My mind was running back
To the west coast of Clare
Thinking of you
And the times we had there
Idag gick jag ut,
i akt och mening att gå en runda.
Min vanliga runda.
Det var den 18:e november
så mycket visste jag.
Trodde kanske inte det var nåt särskilt på gång.
Men fytefan vad jag bedrog mig!
Därute var det fullt ös.
Allt var liksom på väg.
Vinden svepte kraftfullt i träden
(och drog med sig tiden)
Det susade och brusade så det stod härliga till.
Funderade lite på soundet,
soundet av susbruset alltså.
Att det är skillnad på barrskogssus
jämfört med samma fenomen i lövskog,
ja, det visste jag sen gammalt.
Men hur är det egentligen när lövträden fällt sina löv om hösten?
Är det verkligen någon större skillnad
på suset mellan kala lövträdsgrenar
jämfört med när vinden drar genom tallar och granar?
Det är en bra fråga.
Kunde inte komma fram till något definitivt svar på den idag.
Sen var det ju detta med vattnet som höll på.
Regnet kom och gick,
föll mestadels, men drogs också med av vinden.
Och i ån hastade vattenmassorna mot havet.
I våldsam fart, kan tilläggas.
Till synes utan att tveka en sekund.
Allt är soldrivet, filosoferade jag.
Trots att denna traditionsenliga himmelslampa,
solen alltså,
var så långt ifrån att vara synlig
som den bara kan vara en gråmulen novemberdag.
Ändå soldrivet.
Det är ju solen som avdunstar upp vattnet i himlen
så att det sen kan ramla ner igen.
Vattnets kretslopp har man ju hört talas om.
När det kommer till kritan (om det kommer dit nån gång)
så är det faktiskt solen som driver vindsnurrorna hit och dit,
lågtrycken och högtrycken menar jag,
stormarna, orkanerna, tyfonerna!
Och på det viset tar ju aldrig vattnet slut.
Det cirkuerar bara runt runt.
Och inte luften heller.
Tar slut alltså.
Nej, för eftersom jorden är rund kommer ju luften tillbaka
till där den var förut, förr eller senare.
Det är välordnat.
Nåja, i längden är allt trots allt som det måste, det vet man ju.
Men en tredje grej som var på väg hela tiden, på vägen rentav (he he…),
(Ja, själv rörde jag förstås också på mig,jag var ju ute och spankulerade,som sagt.)
var alla bilarna.
Också soldrivna, tänkte jag.
Ja, vill säga, den fossila energi som finns lagrad
i oljan och som blir bensin
den kommer minsann också ytterst från solen!
Fast här är det annorlunda, jämfört med vattnet och vinden.
Här verkar det ännu inte ha blivit som det i längden måste.
För den energi som förbrukas i bilarna
den kommer inte tillbaka, den cirkulerar inte.
En hel del av den far upp i himlen som koldioxid.
Och väl där lägger den sig som ett lock i atmosfären
och gör att mindre och mindre solvärme kan studsa tillbaka ut i rymden.
Och så blir det varmare och varmare på jorden.
Och det har man ju märkt så här i november i år.
Ja, nog för att regnar och blåser utå bara helvete,
men värmen, ja den kan man inte klaga på.
Fast då är det förstås vädret och inte
klimatet det handlar om…
Jajamensan, så ligger det till.
Jag tyckte att jag fått va med om en hel del
på min promenad
och tänkt ut
både det ena och det andra.
Jaja, även en blind höna pinkar ibland ett korn, tänkte jag.
Ok, jag vet. Vädret hittills i november har varit extremt grått; extremt varmt och extremt grått. Men mot denna gråa fond avtecknar sig de små färgklickar som ändå bjuds desto intensivare. Kolla bara (högerklicka och välj Visa bild för att förstora):
More f-n dirty than beautiful… But so is Covid 19! The lyrics:
Blues nr Covid 19
Wake up mama, turn your lamp down low ://:
You tell me where this psycho kooky freak show might go
Mama’s got’em, Papa’s got’em, Sister’s got’em, everybody’s got’em
I woke up this morning, had them COrona blues
Downers to the bone, world’s jukebox blowin’ a fuse
You’re just about the worst little virus
I have ever seen
You’re makin’ me sad, you’re drivin’ me mad
You’re so god damn dog gone mean
Fee Fi Fo Fum blood of the Devil’s scum
Worldshipwrecking mess of covid 19
I’m goin to the country, baby don’t you wanna go ://:
Gonna leave the city, gonna leave all this weariness and woe
Billions by billions, livin’ so tight, brown red yellow or
black or white
We’re just too many, more than there has ever been
Sittin flamin’ ducks, easy prey of covid 19
You’re just about the worst little virus
I have ever seen
You’re makin’ me sad, you’re drivin’ me mad
You’re so god damn dog gone mean
Fee Fi Fo Fum blood of the Devil’s scum
Worldshipwrecking mess of covid 19
Stora delar av Borås omgivningar är, enligt min ringa mening, fula. De består av hyggen och virkesåkrar, inte av skog (se tidigare inlägg här på bloggen, samt på Flickr). Men detta gäller den dominerande barrskogen, med undantag för mossar och surdråg som inte lönar sig att exploatera. Undantagna är också mestadels de lövskogspartier som finns. Och i detaljerna finns alltid skönhet för den som har öga för det…
Här några intryck från dagens promenad (missa inte att högerklicka och välja “visa bild” för att se i större skala, om lust härtill finnes):
Ligger i sängen.
Mediterar.
Andas,
fokuserar
på andetagen.
Därute går
novembernatten
långsamt över
i tveksam dag.
Sociopaten i Vita Huset ser ut att bli omvald.
Pizzerian där jag köper kebab i pitabröd med vitlökssås ibland
har blivit pistolrånad.
Nära högskolan där jag jobbade i 14 år har en ”gängman” blivit skjuten
till döds.
Jag stänger världen ute.
Jag kurar gryning.
