Idag, dan före dopparedan, dags för den stora granresningen. Nu är min lilla plastjulgran inte någon rese precis (knappt 1 m i fotlästen), men ändå. Förra året var det så att säga svårt att få stånd på granen, eftersom jag bara hittade två av tre nödvändiga granfötter i garderoben. Följden blev att jag fick luta granen mot skrivbordet. Med nyssnämnda kalamitet i bara alltför knivskarp åminnelse var jag beredd på ett liknande trauma i år när jag arbetade mig in i den mörka garderoben för rota fram min gullegulliga graneligrangran med tillbehör.
Men då! Plötsligt slog det mig! Jag köpte ju alldeles nyligen en ficklampa (svindyr, 500 bagare) med utomordentlig prestanda (3770 lux som mest, tror jag). Visserligen har jag hyrt ett torp utanför civilisationens hank och stör – inte en gatlykta inom milsvid omkrets – men egentligen trodde jag inte jag skulle få så stor användning för mackapären i fråga. Tänkte bara: Alla borde ha en bra ficklampa! Inte sant? Det har jag i alla fall alltid tyckt. Det skänker en säregen känsla av säkerhet i livet, detta att ha en högkvalitativ ficklampa i sin ägo.
Alltnog, jag plockade fram sagda utensilie, och lät den sprida sitt starka ljus i den ostädade garderoben. Och vad skådade då mitt norra öga bakom en lös brädbit i ett hörn om inte den tredje, sedan förrförra året saknade julgransfoten! Helt och hållet tack vare ficklampan! Nu kunde granen resas och stå stadigt i hela sin ståtliga mikrolängd. Jag bifogar ett par bilder som bär syn för sägen.
