Alla borde ha en bra ficklampa

Idag, dan före dopparedan, dags för den stora granresningen. Nu är min lilla plastjulgran inte någon rese precis (knappt 1 m i fotlästen), men ändå. Förra året var det så att säga svårt att få stånd på granen, eftersom jag bara hittade två av tre nödvändiga granfötter i garderoben. Följden blev att jag fick luta granen mot skrivbordet. Med nyssnämnda kalamitet i bara alltför knivskarp åminnelse var jag beredd på ett liknande trauma i år när jag arbetade mig in i den mörka garderoben för rota fram min gullegulliga graneligrangran med tillbehör.

Men då! Plötsligt slog det mig! Jag köpte ju alldeles nyligen en ficklampa (svindyr, 500 bagare) med utomordentlig prestanda (3770 lux som mest, tror jag). Visserligen har jag hyrt ett torp utanför civilisationens hank och stör – inte en gatlykta inom milsvid omkrets – men egentligen trodde jag inte jag skulle få så stor användning för mackapären i fråga. Tänkte bara: Alla borde ha en bra ficklampa! Inte sant? Det har jag i alla fall alltid tyckt. Det skänker en säregen känsla av säkerhet i livet, detta att ha en högkvalitativ ficklampa i sin ägo.

Alltnog, jag plockade fram sagda utensilie, och lät den sprida sitt starka ljus i den ostädade garderoben. Och vad skådade då mitt norra öga bakom en lös brädbit i ett hörn om inte den tredje, sedan förrförra året saknade julgransfoten! Helt och hållet tack vare ficklampan! Nu kunde granen resas och stå stadigt i hela sin ståtliga mikrolängd. Jag bifogar ett par bilder som bär syn för sägen.

Musikanter 9

Och nu till något helt annat… dvs. vi lämnar de dystopiska grubblerierna för ett tag. Åter till vår homo sapiens-serie; nr 9 i raden, betitlad Musikanter. För fem år sen hedrade jag musikfestivalen Clandestino i Bohuslän med min närvaro. Hedrandet var ömsesidigt; jag kände mig ytterst hedrad av privilegiet att få njuta av så mycket härligt engagemang och spelglädje på scen!

Det är en gåta detta med musiken… varför är det så njutningsfullt och nödvändigt med musik? Egentligen? Rytm och klang… ibland ordmusik därtill… Nåväl, tänker inte försöka mig på något analyserande här. Låt oss nu bara njuta av ögonblicket, här och nu. Ni får en musikbit att lyssna på, samtidigt som ni kan insupa några bilder från den där bohuslänska festivalsommaren 2015.

Och har ni tagit er ända hit, och tittat på alla bilderna, så ska ni få en låt till som belöning. Ale Möller, en av mina absoluta favoriter:

Ödesfrågor

Ni undrar kanske varför förra inlägget plötsligt bestod av en olycksbådande dikt av Gunnar Ekelöf – “Höstsejd”, ur diktsamlingen Dedikation (1934) nämligen. Tja, dels tyckte jag det var i samklang med att vintern numera har förvandlats till en enda långdragen höst. Dels är det alla hoten vi lever under. Pandemin är det mest akuta, men efter en snabb överslagskalkyl kunde jag skriva ner följande ödesfrågor för livet på jorden, inklusive människorna – biosfären, med andra ord:

befolkningsökningen
pandemier
antibiotikaresistens
migration
konflikter och våld, krig
sociala klyftor och orättvisor; kriminalitet
det ekonomiska systemet; kortsiktig tillväxthyperkapitalism, återkommande finanskriser
sjätte massutrotningen av växter och djur på jorden
ökningen av jordens medeltemperatur
fler och våldsammare naturkatastrofer; orkaner, översvämningar, torka, skogsbränder…
vattenbrist
matbrist, mindre odlingsbar areal, bl.a. på grund av utarmning av den odlingsbara jorden
temperaturökningen och försurningen av haven
höjning av havsytan
skogsskövling
minskande eller upphörande havsströmmar
genmanipulationer, den biologiska revolutionen
artificiell intelligens, den fortgående digitala revolutionen, på gott och ont
politisk polarisering, pga internet bl.a., alternativa fakta, fake news
demokratins långsamma sönderfall

Det är 20 punkter inalles. Många av dem hänger naturligtvis samman med varandra, vilket gör dem ännu svårare att hantera. Å andra sidan kan man påstå, att effektiva motåtgärder vad gäller någon av ödesfrågorna också kommer att ha positiva effekter inom andra, sammanlänkade problemområden.

Finns det då inga anledningar alls att känna något som helst hopp? Nja, det skulle i så fall vara att medvetenheten om problemen har ökat. Men hellre realistisk pessimism än falsk optimism. Det går inte att lösa alla dessa ödesfrågor, men det går att kämpa för att vidta förnuftiga motåtgärder. Om det inte går att vända utvecklingen helt och hållet, så kan vi kanske ändå bromsa nedgången. Så här skriver Jonathan Jeppsson i “Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten” (2020):

Det är först när vi ger upp hoppet, det klassiska hoppet om att det ändå finns en lösning inom nuvarande ramar, som vi på allvar kan börja prata om ett riktigt hopp. Det är först när vi med hela vårt väsen förstår hur utsatt vår position är som vi kan börja agera rationellt. Det är först bortom hoppet som verkliga lösningar på den situation vi befinner oss i kan bli aktuella. 298
     Så länge vi hoppas på en lösning, en väg framåt, är vi bundna vid det gamla tillväxttänkandets principer och kan inte agera på det sätt som situationen kräver.
     Det innebär inte ett liv där allting är tillåtet eller där ingenting spelar någon roll. Precis som alltid måste vi göra allt vi kan för att få så lång tid på oss som möjligt att acklimatisera oss till en helt annan värld. (s 297-298)

Höstsejd

Var stilla, var tyst och vänta, 
Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer, 
Vänta på undret, vänta på undergången som kommer 
När tiden har mist sin sälta. 
Det svävar med släckta stjärnor lågande skär förbi. 
Det kommer i gryningen eller i skymningen. 
Dagen och natten är inte dess tid. 
När solen går i mull och månen i sten skall det komma 
Med släckta stjärnor på kolnade skepp… 
Då skall de blodiga portarna öppnas för allt som är möjligt. 
Då skall de blodlösa portarna stängas för alltid. 
Marken skall fyllas av osedda steg och luften av ohörda ljud, 
Städerna störta punktligt som klockslag. 
Öronens snäckor skall sprängas som djupt ner i vattnet 
Och tidens omätliga saktmod förevigas. 
Djupt in i döda blickar, i domnade ljus 
Av undret som snuddar förbi deras hus. 
Var stilla, var tyst och vänta, 
Andlöst tills gryningen öppnar sitt öga och andlöst tills 
     skymningen sluter sin blick

Mallorcanska attityder 8

(Vi fortsätter vår kvinni- och människor-serie; därav siffran 8 i rubriken.)

Aja baja! Driv inte med mig, även om jag är trött och svett och fet efter nästan två heta asfaltsmil på mallorcanska gator. Men jag känner mig vacker! Särskilt mot den här rena, lejongula bakgrunden…

Puss på dig! Och på mig – om du vågar!

Ja ja, jag ser väl att du sitter där och smygfotar från höften. Men jag skiter väl i dig! Jag har viktigare saker för mig. Det är så inspirerande att ta av sig pumpsen och låta den balsamiska medelhavsbrisen svalka tåssebissingarna…

Sanningen är…

Jo, det kan blott konstateras, att här sitter vi alla med våra tvättade halsar på de allerstädes närvarande pottkanterna, med skäggen (eller motsvarande) i brevlådorna dessutom. Det är den bistra sanningen. Men tänk ändå… Ibland drömmer man sig tillbaka till den underbara tid då en svängom var både möjlig och tänkbar, därest andan föll på…

Föredrag om rytm

Vill tipsa om att handhavaren av denna blogg, J.T. Larsson, nyss har hållit ett föredrag betitlat “Om rytmiska läsar- och lyssnarstrategier”, i Senioruniversitetets regi. Ingen live-publik förstås, men föredraget är tillgängligt på Senioruniversitetets i Borås hemsida. Man skulle kunna befara att presentationen tyngdes av tung vetenskaplighet, då ju Larsson har doktorerat i ämnet (diss. Poesi som rörelse i tiden, 1999), men ansatsen är populärvetenskaplig i god mening. Det handlar hur vi skapar mentala rytmiska gestalter när vi lyssnar eller läser text, framför allt poesi, och när vi lyssnar på musik. Många exempel ges, i varierande genrer. Rekommenderas.

Nepaleser i åldersordning 7

För att inte anklagas för ålderism (def.: negativa föreställningar och diskriminering som baseras på en människas ålder; en relativt vanlig form av diskriminering i Sverige idag), så börjar jag med de äldre, med störst visdom och livserfarenhet, fortsätter med dem mitt emellan och avslutar med ungdomar och barn. Många av bilderna är tagna i Bhaktapur, en förort till Kathmandu, som jag besökte i januari 2014. Det var blott drygt ett år före den katastrofala jordbävningen i april 2015, som drabbade Nepal mycket hårt. (Glöm inte att ni kan högerklicka på en bild, och sen välja “Visa bild”, för att se den i större format.)

Självisar 6

Vi måste synas på bild, annars har vi inte varit här! Så många gillaknapptryck som möjligt på feijan, vad skulle annars spela roll här i livet? Skulle vi ens finnas annars?

Det är samma visa i Kathmandu, Nepal, som här…

Vi sitter alla i samma båt 5

Just precis, vi sitter alla i samma båt. Och det kan vara bra att sitta i en båt, när havet stiger. Många människor i Bangladesh lever sina liv i båtar. Men inte alla, långt ifrån. Och om några decennier lär inte mycket av Bangladesh finnas kvar över ytan.

Fler bilder på människor och båtar i Bangladesh finns på Mina Bilder.