Att leva i världen är en berättelse, där det ena leder till det andra. Du berättar din berättelse i allt du gör, i allt du säger, i allt du känner, i allt du tänker. Världen i sig är en berättelse. Världen finns möjligen som statisk bild, som stillastående ting, men för dig och för alla andra människor är den endast tillgänglig som berättelse. Det är själva kriteriet på att du lever, detta att ditt liv och din värld är en berättelse. Vore ditt liv och din värld en bild av stillastående ting så vore du död. Liv är rörelse, förändring. Din berättelse hänger samman med alla andras berättelser i ständigt växlande sammanflätning. Därför är solidaritet med allt levande något naturligt, livgivet, åt allt liv på jorden. Alla berättelser är i grunden om vi höjer blicken samma cirklande eller vågformade, kanske spiralformade berättelse: Från födelse till död, från uppgång och blomstring till nedgång och förruttnelse. Din glädje och sorg, din medkänsla och likgiltighet, din kärlek och ditt hat, din fruktan och trygghet, dina förhoppningar och din uppgivenhet är i grunden allas glädje och sorg, allas medkänsla och likgiltighet, kärlek och hat, fruktan och trygghet, förhoppningar och uppgivenhet. Denna aningskunskap mynnar ut i melankoli… Allt kunde ju vara så mycket ljuvligare! Om vi bara alla tillsammans anade att vi bara är en flugkuk från paradiset… Men bara på då och då-vis anar vi vårt i samma båt-sittande, inser vi vår gemensamma belägenhet. Vi har ingen verklig kunskap om den, vi vågar inte leva den, vågar inte låta den prägla våra liv. Det är melankoliskt… Och när vi någon gång verkligen får aningsinsikt om vad som gäller, om hur läget faktiskt är… Ja, då inser vi samtidigt att så många andra ju varken anar eller ens intuitivt bejakar vår gemensamma belägenhet, vårt i samma båt-sittande… Återstår således: Vemod, melankholia, alla ensamma hjärtans melankholia.
Författare: Jorge50
An Afternoon Shag
Därför kan klimatkrisen inte lösas med gott humör och optimism
Saxar en artikel av journalisten Jonathan Jeppsspn, ur DN 2021-01-04:
Bakom varje liten ljuspunkt som man kan se i klimatfrågan finns också en större och mer hotfull skugga. Först när koldioxidhalten i atmosfären börjar sjunka kan vi känna ett första spirande hopp, skriver journalisten och författaren Jonathan Jeppsson.
Vintern kom och försvann på bara två dagar. Kattspåren i snön smälte bort och december sveptes åter in i den för årstiden varma, mörka yllefilt som präglat månaden så långt. Just det, förra årets december var likadan.
Vi måste lära oss hantera mörkret. Vi kan inte frammana ljuset genom att hoppas. Mänskligheten har stöpt om planeten. Människans fingeravtryck finns överallt – vi lever i det sjätte massutdöendet. Insektspopulationer försvinner i en svindlande hastighet. Människor flyttar nu mer jord och grus på planeten än alla floder och stormar tillsammans. Om 200 år kan kon vara det största landlevande djuret. Om bara 30 år finns det mer plast än fisk i haven.
Osökt letar sig tanken till den 26 strofen i Harry Martinsons ”Aniara”, när Miman precis förmedlat bilden av att jorden – Doris – slutligen gått under till Aniaras passagerare: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är/mot eld och skador genom storm och köld/ja, räkna upp vad slag som tänkas kan./Men det finns inget skydd mot människan.”
Vad behöver vi då om inte några glada budskap?
Biologen Stefan Edman skriver i sin debattartikel ”Åtta ljuspunkter som visar att allt inte går åt helvete” (DN 21/12) att medierapporteringen om klimathotet är alltför apokalyptisk. Det är inte bra, anser Edman, det kan leda till ”pessimism och apati”.
Så kan det mycket väl vara. Men saken är den att det inte är journalistikens uppgift att hålla människor på vare sig gott humör eller i ett stadium där de är som mest handlingskraftiga.
Journalisten ska skildra verkligheten som den är, oavsett om det får folk att tappa tron eller manar till handling. Det brukar kallas för konsekvensneutralitet och är en av grundbultarna inom publicistiken.
Tyvärr – och det är allvarligt – har klimatjournalistiken alltför länge omgärdats av förbehåll, uppsatta av journalisterna själva, som gjort att frågan inte skildrats på ett rättvist sätt. Medierna har väjt undan av rädsla för vara för nattsvarta för sin publik, enligt samma resonemang som Stefan Edman för fram.
Men det har tyvärr också fört med sig att ett annat grundfundament inom journalistiken blivit gravt eftersatt – nämligen ansvarsutkrävandet. Vården, skolan, integrationen, kriminaliteten; inom alla andra viktiga frågor utkrävs ansvar av våra politiker. Men det är ett perspektiv som alltför ofta har saknats inom klimatområdet.
Klimatjournalistiken står fortfarande och stampar på ruta ett och Edmans artikel är ett bra exempel på varför det har blivit så. Vi får ju under inga omständigheter tappa hoppet. Som Peter Englund frågar sig i en tankfull essä om klimatet (DN 27/12): ”Vad driver oss mest och bäst: Hot eller hopp? (…) Hoppet helar. Hoppet bygger. Hoppet öppnar och lyfter.”
Det positiva tänkandet genomsyrar vår kultur, det är sant: Men frågan är om hoppet kan stå för sig självt utan att bygga på något, som en växt utan rotsystem? Och är det inte i själva verket hoppet som hindrar oss från att agera rationellt? Den tyske filosofen Arhur Schopenhauer var inne på de tankarna. Han kallade hoppet för ”hjärtats dårskap”. Hoppet är farligt för vårt intellekt, eftersom det får oss att tro att det vi hoppas på är fullt möjligt, även om chansen är minimal. Detta, menade Schopenhauer, gör att vi stänger ute det som är sant och relevant, vilket i sin tur hindrar oss från att göra det som är nödvändigt.
Och tittar man närmare på Stefan Edmans ljuspunkter – som råkar vara lika många till antalet som stegen i min klimatbok ”Åtta steg mot avgrunden” – så blir de orden extra aktuella. Det är möjligtvis inget fel på de exempel som han lyfter fram, men varje liten flämtande ljuspunkt skuggas snabbt av något större, massivare och hotfullare. Några exempel:
• Det är sant som Edman skriver, att ”pandemin visar vad världen kan”. Men det är samtidigt en iskall påminnelse om vilket oerhört åtagande som väntar oss. Den minskning på cirka 7 procent i koldioxidutsläpp som pandemin förde med sig, är något vi nu måste återupprepa nästa år. Och nästa. Och nästa igen, tills vi är nere på nollutsläpp. För oss i västvärlden kanske procentsatsen är den dubbla, om vi samtidigt ska låta de växande ekonomierna blomstra. En färsk rapport menar att utsläppen måste ner 12–15 procent per år om Sverige ska klara sina åtaganden i Parisavtalet. Är vi redo för att skära ned ytterligare nästa år? Det låter inte så i den allmänna debatten.
• Det är sant att världen, genom att satsa en ”överkomlig” summa om lite drygt tusen miljarder dollar årligen, kan bryta sig ur fossilenergins strypgrepp. Men i verkligheten visar det sig att världen inte verkar ta chansen – G20-länderna har satsat 230 miljarder dollar i återhämtningsstöd för fossilindustrin, samtidigt som motsvarande siffra för grön energi är 150 miljarder dollar.
• Det är riktigt att många länder nu sätter upp ambitiösa klimatmål, exempelvis Kina, som lovat vara klimatneutrala 2060. Detta skulle dock bara minska uppvärmningen med 0,2–0,3 grader till år 2100. Även om detta sker, och 200 andra länder håller sina ambitioner enligt Parisavtalet, landar temperaturen ändå på minst 2,5 grader, långt ifrån de 1,5 grader som satts som mål. Och detta är ett medelvärde – över exempelvis Arktis kommer temperaturen vara betydligt högre.
• Det är sant att en del av fossila bränslen nu blir allt mindre lönsamma. Kolanvändningen kommer att nå sin topp i Indien 2030 och i Kina redan 2027. Den globala efterfrågan på olja kommer att kulminera 2035 och sedan falla 0,7 procent per år till 2050, då den är tillbaka på 2018 års nivåer. Trenden är svagt positiv, men går den tillräckligt snabbt? Svaret blir nog dessvärre nej.
• Det finns en poäng i att hävda att ny teknik är motorn i förändringen. Samtidigt binder den nya tekniken oss vid en mer industrialiserad värld. 2018 års ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, William Nordhaus, menar att vi för länge sedan har passerat möjligheten att med ny teknik kunna klara de uppsatta målen på 1,5 respektive 2 grader. ”Det är inte möjligt. Vi är redan bortom det. Det är teknologiskt omöjligt. Även om vi skulle klara av noll utsläpp 2050 är det enligt min modellering mindre än 50 procents chans att vi når tvågradersmålet och… säg 90 procent säkert att vi inte kan begränsa det till 1,5 graders uppvärmning”, säger han i en SVT-intervju.
• Det är riktigt att världens skogsareal är 7 procent större i dag än 1985. Men Edman glömmer att tala om att här ingår även en stor mängd skövlad regnskog som ersatts med palmoljeträd, biologisk mångfald som fått ge vika för monokulturer. Likaså är klimatförändringen i sig drivande bakom skogens framfart norrut – plötsligt kan träd växa i områden som tidigare var för kalla.
Men framför allt ändrar inte Edmans ljuspunkter det faktum att vi redan lever i klimatförändringens tidevarv. Att Grönland förlorar is sju gånger snabbare nu än 1990. Att Arktis beräknas få uppleva sin första isfria sommar före 2050, vilket i sig kan föra med sig en extra uppvärmning på 0,19 grader vid seklets mitt. Att även om vi når tvågradersmålet, så kommer Antarktis smälta på ett sätt som höjer havsnivån med 2,5 meter, med förlusten av de flesta av världens kuststäder som följd.
Inte heller förändrar punkterna att även i ett bästa scenario, om vi mot förmodan lyckas hålla uppvärmningen på 1,5 grader, så kommer en tredjedel av Himalayas glaciärer att smälta bort. De ruckar inte på det faktum att för att nå Parisavtalets mål så måste vi hitta ett sätt att senast 2050 suga ut mellan två och tio miljarder ton koldioxid ur atmosfären – årligen. 10 miljarder ton, det är ungefär lika mycket som världshaven absorberar tillsammans.
Det är som att en helt ny biosfär ska byggas, bredvid den vi har i dag. Och det är ingen bonus som läggs ovanpå våra övriga ansträngningar, det är en nödvändighet för att våra klimatmål ska bli verklighet. En ny industri måste till varje pris växa fram, dessvärre byggd på de produktionsmedel som en gång skapade problemet. Som fysikern och författaren Helena Granström resonerar i sin bok ”Det som en gång var”: ”Övertygelsen att teknologiska framsteg snart kommer att omforma skadliga beteenden till oskadliga är vad som tillåter skadan att växa sig större.” Mot bakgrund av detta framstår de åtta ljuspunkterna mer som syrgasmasker som faller ut i kabinen på ett flygplan på väg att krascha.
Det är naturligtvis inget fel på åtgärderna, men det är alldeles för lite för att komma så sent. Det vi måste göra är att styra flygplanet i en annan riktning. Varför är då Stefan Edmans och andras tonvikt på positiva signaler så problematiska, trots att de naturligtvis görs i all välmening? Jo, därför att de riskerar att trubba av vår krisinsikt – den enskilt viktigaste drivkraften bakom en förändring. Det är först när vi ser hur verkligheten ser ut som det finns social och politisk acceptans för omvälvande förändringar.
Ska vi då aldrig känna hopp? Ska vi för alltid leva nedsänkta i uppgivenhet?
Absolut inte, tvärtom. Vi ska skrida till verket, handla kraftfullt och resolut, eftersom vi insett hur illa ute vi är. När våra ansträngningar börjar visa resultat, och koldioxidhalten i atmosfären börjar sjunka, då ska vi känna ett första spirande hopp. Inte innan dess.
Det har blivit mörkt medan jag skrivit. Det grå och förhållandevis varma decembervädret är tillbaka, vintern kom och försvann. Men vi kan inte framkalla ljus och kyla genom att hoppas. Som psykoanalytikern Jung hävdade: Upplysning når man inte genom att föreställa sig ljuset utan genom att utforska mörkret.
Jonathan Jeppsson
Jonathan Jeppsson är journalist och författare till ”Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten” (Ordfront).
Ögonblicket 2
Plötsligt öppnar sig jorden. Den flacka högplatån med sina låga träd och krypande buskar öppnar sig – totalt utan förvarning – och försvinner ner i djupet, djupet, djupet…
Kontrasten och chocken blandas med den överväldigande känslan av rymd, av flygkänsla. Långt, långt därnere, 1500 meter under fotsulorna, slingrar sig Coloradofloden som ett grönt band, vitbrämat av forsar. Gula, ockra, rosa, röda avtecknar sig jord och berg i sina blottlagda geologiska skikt; resultatet av miljoner års tålmodigt eroderande vattenarbete, ett tålamod ofattbart för människan. Rymd och ljus, molnskuggor, drivande regnbyar i fjärran.
En kalkongam seglar förbi på stelt v-formade vingar i den svischande vinden. Det röda huvudet lyser och kontrasterar mot den svartglänsande fjäderdräkten.
Grand Canyon, jag glömmer Dig aldrig.
Ögonblicket
Och Gott Nytt Nu!
Gott Nytt År för fyra år sen…
För två år sen befann jag mig ombord på Hammonia Galicia, på väg från Auckland, Nya Zeeland, till Cartagena, Colombia, via Panamakanalen. Här några bilder från nyårsafton:
Och tillika ett utdrag ur min resedagonattbok, från 31 dec, 2016:
Gårdagen utvecklade sig överhuvudtaget fint, efter en småtrist start. Efter det där snacket med andrestyrmannen gick jag föröver för första gången på Hammonia Galicia. Jag hade med mig två öl i ryggsäcken, förutom kikare, kamera och läsebok (Murakami). Jag använde mig bara av ölen. Hade en riktigt fin stund sittande i solen (epifani-klass), drickande öl, blickande ut över det blå havet, tänkande: Ah, här sitter jag på nyårsafton och dricker öl i solen mitt ute på havet och mår särdeles gott…
Jag hade fått veta att det skulle bli grillning, fest och glam på kvällen, för att fira det nya året. Så blev det. Det var fint, men långt ifrån lika festligt som ekvatorsfesten på Aglaia. Men jag snackade med en äldre (dryga 50) trevlig man från Filippinerna. Han berättade att han jobbade i köket, att han varit till sjöss hela livet, men nu kanske tänkte gå iland om ett par år, att han hade fru och tre barn iland, osv. Han bjöd på cigg (vilket inte rubbade mitt beslut att ge fan i rökandet den här resan) och en del uppsluppna härliga skratt. Senare pratade jag politik med chiefen, och utbytte diverse glada tillrop med övriga. Drack öl, men maten var inget vidare, åt väldigt lite. Maten här är genomgående sämre än på Aglaia.
Drog mig undan ganska tidigt, tittade på solnedgången. Återvände ändå till festen, i akt och mening att fastställa om det är någon större skillnad på Johnny Walker-whisky och Teacher’s, men det gick inte, för Walkern var utdrucken. Kaptenen och några andra kollade på Guns & Roses på teve, plus en del andra för mig okända rockgrupper. Jag frågade om det fanns någon gitarr ombord? Jodå, det fanns det, och den langades fram, men visade sig omöjlig att stämma. Jag försökte verkligen, men… någon hade satt rena nylon-diskant-strängar som a-sträng och d-sträng, samt rört ihop stämskruvskopplingarna som fan. Jag fick ingen ordning på den; slutade med att en sträng gick av, snopet nog. Men ingen brydde sig egentligen, verkade det som.
Redan vid niotiden gick jag ändå upp till min hytt, var liksom ingen action där nere. Gick och la mig, men satte telefonen på väckning 11.50. Strax före den tiden vaknade jag dock, och tog bort alarmet. What the fuck, tänkte jag, vem bryr sig om ett jävla nyår…
Väcktes ändå plötsligt, 1 minut i 12, av den våldsamt högljudda signalen på min lokaltelefon. Hey, klockan är en minut till midnatt och vi är ett gäng som tänker fira detta med champagne på bryggan. Kom upp, för fan!
Och det gjorde jag. Kom upp med en sjuhelsickes fart, på bryggan precis i tid för nyårsskålande. Alla befälen var där, för en stund av nästan lite förbrödning. Togs (urusla) kort med min telefon för att föreviga detta för mig unika tillfälle. Gick ut på bryggvingen, såg Södra Korset, tänkte på Taubes ”under Sydkorsets stjärnor”… Alltihopa kom väldigt som en överraskning för mig, och kändes bra och gott inombords, vilket gjorde det lättare att med någon tillförsikt krypa till kojs för första gången under året 2017.
Skön blandning 10
Publiken på musikfestivalen Clandestino i Bohuslän är skönt blandad. “Clandestine” på engelska betyder “hemlig, i lönndom”, och såväl artisterna (se tidigare inslag “Musikanter 9”) som publiken på denna festival uppfattar sig eventuellt som något av en subkultur. Här är originalitet och olikhet ett stort plus, åldersblandningen är ett markant inslag, skilda kulturer möts.
Jag och ett par vänner besökte Clandestino-festivalen sommaren 2015. Ett bildcollage av människor i publiken finns nu på Mina Bilder.
Jag frestas att citera ett av J.T. & Soggy Bees paradnummer (reggae eller ska? ingen vet); titeln är just Skön blandning:
Morötter på morgonen o alkohol på kvällen Smeksam beröring på allehanda ställen Noli me tangere, ensam i öknen med solen o sanden som lax på löken Snyter mig i näven, o lillfingret i vädret, snittar o mingel. Lattja med lädret som Zlatan storkäft. Blyg som ett plommon. Livet före döden. Bärfis och blommor. Olagom blandning av allt – SKÖNT Ta det hett, inte coolt inte kallt – SKÖNT SKÖNT att svälja både mygg och kameler SKÖNT att snåla med slösade juveler Visst, jag greppar, du fattar ingenting. Men jag snackar om livet, om livet – PING! Jag sjunger om att fånga den flyende stunden, om att inte va’ bunden vid kojan, som hunden. Om ett uppkäftigt Pippi Långstrumpigt: Oj då?! Satana, perkele, ortavara, lojlo! Svettas i spåret, snusa i sängen, pinas på spikmattan, älska på ängen. Olagom blandning av allt – SKÖNT Ta det hett, inte coolt inte kallt – SKÖNT SKÖNT att svälja både mygg och kameler SKÖNT att snåla med slösade juveler SKÖNT med sol i gråtande november SKÖNT med regn på ökentorra länder drömmande sjunka till botten – SKÖNT kämpande sig upp till toppen – SKÖNT
Motströms
Vintersolstånd.
Nu står vi på toppen av mörkret.
Nu kan det bara gå utför
mot ljusare tider.
Kurar trygg i mörkret.
Ingen ondska ser mig.
Låter mig inte fångas
i det hårda,
obarmhärtiga
ljuset.
Liten
långsam
och låg
lutar jag mig lugn
mot den milda muren
Försvinn, uslaste utveckling!
O, ljuvaste avveckling!
Bort, förmätnaste något!
Kom, ömsintaste inget!