Författare: Jorge50

Smärta är en del av att vara människa.

Sorry to say, but I’m binge-watching the series Dopesick on SVT Play. It’s so fucking good I can’t get back to you until I’ve seen the final episode. Beware! Don’t look at it, or you’ll be caught too! It’s dangerous!

Hur många tänker egentligen på hur stressigt tomten har det i juletider? Hur jobbigt måtte det inte vara att kolla alla önskelistor, hinna med alla julklappsutdelningar, fara hit och dit med Renen Rudolf (Rudolf med röda mulen; Rulle)?

Vet att åtminstone den engelske barnboksförfattaren Raymond Briggs tyckte synd om tomten och satte sig in i hans stressade arbetssituation i juletider. Vill minnas att vi läste en av Briggs böcker på detta tema för barnen, när det begav sig. Kan ha varit den här:

Den inspirerade mig till en av mina första låtar för sisådär 10-15 år sen: Tomterevolt. Går så här:

Tomten spanar mot rymden opp,
följer månostens bana,
muttrar och sträcker sin knotstela kropp:
”Fy te fan för å stå här å glana!

I morron packar jag trunken och drar
till ljummare länder och solen.
Greppar ni, grabbar, att tomtefar
är en lattjo snubbe, en cool en!?”

Strax uti ICA-kassen kastar han ner
en t-shirt och bästa kalsongen,
klappar så Rudolf på mulen och ler;
bara lyssna på tomtejargongen:

”Kom igen nu Rulle, ge järnet, dra rycket!
Jag bangar, för mycket strul.
Jag pallar inte längre för trycket;
visst, ha! snacka om ´kul i jul´!”

Och tomten och renen de drar sin färde,
just det, till närmaste bar ja!
Ska sanningen fram (och det ska den) så lär de
sen ha fortsatt till Gran Canaria.

Där ligger de nu på playan och pressar,
och plaskar i böljan den blå.
Medan vi andra i hemlandet stressar,
och får nöja oss med att se på!

Precis, några otroligt intensiva timmar med 2 barn, 2 respektive, och 5 barnbarn. Det är så intensivt att jag knappt vet vad jag heter; med maten och drycken och att hålla alla glada och nöjda. Nyttig påminnelse, så man fattar hur många kvinnor hade det fordom, exempelvis min farmor Lydia. Vi firade ofta jul hemma hos henne, tillsammans med min faster och farbror och kusin. Och gamla farmor hade ordnat allt och hade koll på allt… Hon var fantastisk; gladde sig mitt i allt, gapskrattade t.ex. gång på gång när hon satte sig på en pruttkudde som min kusin tagit med sig ett år, minns jag.

Sån var jag idag. Gladde mig. Det som gladde mig mest var nog att alla synbarligen uppskattade maten; kalkonen med den goda gräddsåsen och brysselkålen slank ner i ett nafs, liksom ostkakan med grädde och sylt. Alla barnbarnen smaskade i sig så det var en fröjd att se!

Här är allihop på ett knasigt gruppfoto med självutlösare:

När de hade gått lutade jag mig en stund… det var välförtjänt, tyckte jag…

Eller ska man säga I kalkonsk väntan? Nej, det rätta är naturligtvis I väntan på kalkonen. Men visst är det kul med lite språkliga experiment, eller hur? Hur blir det på franska…? En attendant dinde… Eller ska det in lite artiklar o annat småkrafs där: En attendant de le dinde? Associerar förstås till Beckets pjäs En attendant Godot. Waiting for the turkey, eller Awaiting the turkey… Erwartend des Truthahns… Det låter ju inte klokt.

Jaja, den befinner sig i ugnen sen 2,5 timmar. Om en halvtimme ska den vara klar och sen ska den vila i 45 minuter innan man skär upp den. Och innan dess har den legat och tinat på balkongen i 2 dygn. Det är ingen snabb affär det här med att laga till en kalkon precis. Men nu är det så att jag har gjort detta på Juldagen två gånger tidigare, i akt och mening att bjuda så många barn och barnbarn som får plats i lägenheten på en festmåltid. I år blir vi 10 stycken; 5 vuxna och 5 barn. 2 vuxna och 2 barnbarn är på annat håll – och det är ju tur det! Att få in alla barn och barnbarn på en gång är näst intill en omöjlighet. Tänk ändå (som gamla-farmor Lydia brukade säga) vad vi har förmerat oss och uppfyllt jorden…

Det är ett vågspel…

Så här såg kalkonen ut 2021. 2022 blev den också bra. 2023 var jag i USA över jul, så då blev det ingen alls. Och hur den blir i år vet ingen utom den högste. Ja sa röcka väck folien ja hatt över’n nu ett tag, för att han inte sulle bli bränder, så dä blir lita färg på’n på slutet…

Sen ä dä bara te å vänta på att onga sa komma…

Tänk, nu har jag haft den här bloggen i fem år – Who Knows Where the Time Goes… För er som tycker om att nostalgiskt blicka tillbaka: här följer länkar till julinlägg från de gångna fem åren:

Julafton 2023, Juldagen 2023 (hälsade på min son Jakob med familj, i Charleston, USA)

Julafton 2022, Juldagen 2022, Annandag Jul 2022

Julafton 2021, Juldagen 2021, Annandag Jul 2021

Julafton 2020, Juldagen 2020, Annandag Jul 2020

Dan före dan 2019

Ja, julens färg framför andra är väl rött. Och det märktes direkt i morse, för jag fick ett anfall av näsblod. Lägenheten blev rödprickig. Till saken hör, att jag tar en blodförtunnande tablett om dagen, av något oklar anledning. Vilket inte gör saken bättre; bloandet vill inte sluta, typ.

Men, man är väl ändå inte bara till för att klaga. Jag lever än, vilket inte alla gör. Varken Sandy Denny eller Eva Cassidy till exempel, två mycket fina sångerskor som gick bort i alldeles för unga år. Sandy Denny var 31 när hon föll nerför en trappa och dog, Eva Cassidy var 33 när hon dog av cancer.

Här ska ni få tre länkar till den fantastiska låten Who Knows Where the Time Goes, skriven av Sandy Denny: 1) Sandy Denny solo 2) Sandy Denny i Fairport Convention 3) Eva Cassidy.

For who knows
how my love grows?
And who knows
where the time goes?

Och så ska ni få en gammal bild på min systerdotterson Alfred förmedlar något av julens gåtfulla mysterium:

P.S. Jag vann en liten fototävling med den här bilden nyligen; den första jag ställt upp i. Välförtjänt tycker jag… D.S.

• 

• 

• 

• 

Så kom den då på plats till slut, granen. Under minimalt buller och bång restes den för en stund sen till sin fulla höjd av 97 cm ö.h. (plus Borås 143 m då; inalles 143,97 m.ö.h.).

Vi såg flera trollsländor på Madagaskar också. Men, som min rumskompis Göran sa till mig:

”Nu ska du inte tro att trollsländorna i Madagaskar är nåt märkvärdigare än trollsländorna här hemma i Sverige”, sa han. ”Dom har inget som dom inte har i Sverige också.”
”Nej, jag vet det. Men det dom har, det har dom väl i Madagaskar?” sa jag.

Och visst har dom det, kolla bara:

• 

• 

• 

• 

Nu räknar jag med att alla som är gamla nog att ha tittat på teve mellan 1965 och 1972 får lite nöjsamma associationer, när de läser texten till det här inlägget. Ni kommer säkerligen ihåg den för sin tid otroligt lustige norske stå upp-komikern Arve Opsahl, som i det för sin tid nyskapande humoristiska programmet Hvar fjortonde dag av och med Ulf Thorén uttalade sig om flickorna i Lissabon kontra dem i Oslo, i liknande ordalag. Här får ni en länk; Opsahl dyker upp efter 10.55. Här en länk till, där Arve håller låda mer på egen hand; det vitala avsnittet efter 1.30.