Raggmunkar

Idag har jag raggat munkar. Jo, jag erkänner, egentligen är det väl nunnor jag alltid drömt om att ragga (ända sen jag såg den där nunnan med rött garter-band runt låret som hon visade upp på scenen i pausen av sing along-föreställningen av Sound of Music i Göteborg som jag och Jakob var och kollade på). Men det är svårt, förbannat svårt (tror jag, för jag har aldrig försökt, om jag ska va ärlig). De flesta nunnor är grymt svårraggade, efter vad jag hört (även om undantag nog säkert finns). Det är en utmaning helt enkelt (en beteckning som så många politiker med förkärlek brukar använda för sånt som egentligen är ett mer eller mindre olösligt problem).

Så tills vidare fick det bli en munkragg idag. Det gick oväntat bra. (Vilket väl visar att jag inte är nån sorts ohjälpligt intolerant monosexuell varelse, när allt kommer omkring kritan.)

Ja, jag snackar förstås om maträtten raggmunk, ingenting annat. Ja va fan, nånstans måste man ju börja, eller?!

Den som söker han finner…

Lång gång idag, 10,4 km vid Kransmossen. Perfekt vandringsväder, varken för varmt eller för kallt. Lagom anti-insektsvind.

Men grönt, bara grönt… Inga blommor, bara tjat-grönt. En verklig utmaning att hitta något att fota. Hade macro-objektivet på kameran (avsett för mer eller mindre extrema närbilder) i ryggsäcken, så jag letade efter de små motiven, detaljerna. Och har man de rätta macro/mikro-ögonen med sig, så hittar man nästan alltid något…

För det första hajar man förstås till för det som inte är grönt:

En svamp som ormar sig, ett hallon som läckrar sig, minimossaljuvligheter:

Laverier, motljus-rävarumpor (eller nåt…), drömsk blomtopp…

Ja, den som söker han finner…

Dagens boktips

Dagens boktips: Vi är inte här för att ha roligt, av den norska författaren Nina Lykke (på svenska 2023). Jag snubblade över den på SR:s app, där den presenteras som ljudbok, förtjänstfullt uppläst av Leif Andrée.

Den är rolig, samtidssatirisk också, på pricken. Fann mig småskrockande allt som oftast, när jag lyssnade på den medelålders surgubben Knut Petterssens tirader.

Det märkliga är att boken är skriven av en kvinna, som alltså låter gubbtjyven Knut föra ordet hela tiden. Ett huvudtema är, kan man säga, me too-ideologins avigsidor… (utan att för ett ögonblick förneka dess positiva nödvändighet)

Någon läsare tyckte att detta var Nina Lykkes tredje bästa bok, efter Nästa – en läkarroman och Nej och åter nej. Behöver jag säga att jag ska skynda mig att läsa också dessa två…

Efter att ha lyssnat på Vi är inte här för att ha roligt kollade jag lite recensioner, bl.a. Malin Ullgrens i DN. Vet att det blir lite för långt för bloggen här, men jag litar inte på att jag kan länka till DN. Så jag saxar hela recensionen här. Tycker ni det blir för långt, så läs (eller lyssna) för all del boken direkt i stället!

Levande och träffsäkert porträtt av en kulturman på dekis

Nina Lykkes roman om en bedagad författare som anklagas för sexuella trakasserier har blivit mycket omtalad. Den briljerar inte med nyanser eller djupsinne men är underhållande hela vägen, skriver Malin Ullgren.

Ett av mina irritationsmoment är när andra människor går långsamt framför mig när jag vill gå fort och de verkar helt omedvetna om att de inte är ensamma på trottoaren.

Ett annat irritationsmoment är när någon går hetsigt bakom och man känner den griniga energin, man flyttar sig, man försöker le mot den stressade och hen bara forsar förbi i ett moln av otacksamhet.

Man skulle kunna sammanfatta det som att andra människors existens ofta är ett påtagligt problem.

I Nina Lykkes roman ”Vi är inte här för att ha roligt” är den pyrande irritationen över de andra, nästan alla andra, en väsentlig del av huvudpersonens liv. Han heter Knut A Pettersen och är på sätt och vis Envar. I alla fall känner jag igen mig (en dålig dag) i hans kamp för att hantera andras sätt att prata, tänka, röra sig och se ut.

Romanen är den tredje av Nina Lykke som har översatts till svenska, tidigare finns ”Nej och åter nej” och ”Nästa!”. Liksom i de två andra är samtidsgisslet centralt; den här gången kanaliserat genom en man som närmar sig 60.

Ur hans perspektiv har mänskligheten nått ett akut tillstånd av dumhet.

Knut är författare, han har skrivit en succéroman, han kallar den halvt bittert för Den stora boken och det var över 20 år sedan den kom. Sedan dess har det gått trögt med skrivandet, kritiken är snål och han ser de flackande blickarna omkring sig när kollegerna i den norska kulturkretsen söker efter någon mer framgångsrik att vila ögonen på.

Det närmaste Knut har kommit att vara omtalad på senare år är att han förekommer med hela sitt namn i en autofiktiv roman, där en betydligt yngre kvinna anklagar honom för att ha klämt henne på rumpan på en fest, vilket, i hennes berättelse, fått henne att må dåligt.
I sista stund har Knut nu blivit inbjuden till litteraturfestivalen i Lillehammer. Där ska han sitta i ett scensamtal med kvinnan, Verklighetsförfattaren som han kallar henne. Problemet är att som Knut ser det, har Verklighetsförfattaren raggat upp honom och tafsandet är uppförstorat.

Lykkes bok träffar rätt i tiden, på så sätt att metoo-rörelsens avarter eller konsekvenser i flera år har varit ett diskussionsämne. Och det är lätt att känna med föredettingen Knut, vars skrivkramp och svajiga potens liksom följs åt – mycket till patriarkalt övertag känner han inte.

Att vara i hans tankar är väldigt roligt. Han är både klarsynt och paranoid när han tänker på konsekvenserna av sin egen förlorade stjärnstatus och när han påminns om hur åldrandet innebär att världen sliter av sig sin mask:
”Något är borta, vad det än var, det där som förr i tiden slätade ut och fick omgivningen att glöda och som gjorde att han glömde allt annat. Nu däremot, och det även om han är full, kan han alltför tydligt se att hon har korvrester mellan tänderna (…).”
Knut påminner om en mindre sexuellt sugen Houellebecq-karaktär där han vadar runt i samtidens dy av klichéer, eller varför inte Dag Solstads antihjälte Bjørn Hansen.
Här, till exempel, delger Knut hur han känner inför kvinnor klädda i tajts som nästan blir genomskinliga när de töjs ut:

”Knut har kommit upp i den åldern när en sådan sak som att få andras nakna underliv uppkörda i ögonen (…) inte längre är upphetsande, om det någonsin har varit det, utan bara fogas till det enorma berg av irritationsmoment som växer och växer för varje dag. Det är som en sammansvärjning, som om någon vill se hur länge det dröjer innan han reagerar, som om någon bara väntar på att han ska tappa det.”

Och det fortsätter, för det är så mycket som är främmande och/eller löjligt för honom: menskonst, kenyansk poesi på en skandinavisk litteraturfestival, transpersoner, amerikaniseringen av språket…

Stundtals påminner bokens uppräkning av de ”konstiga saker” Knut ser om en krönika skriven av en verserad kulturkrigare av Johan Hakelius-snitt, det vill om säga åsiktsflödet en vanlig dag i västvärlden 2023. I romanen pendlar Knut mellan att vara en egen gestalt och att vara ett språkrör för sådant författaren själv behöver få ur sig i en schvungfull samtidskommentar.

Det mer specifika i berättelsen handlar om hur kulturvärlden äter sina talanger och spottar ut dem vid ett trendskifte, men också om autofiktionens råa manipulation. Nina Lykke går snabbt på kärnan med levande scener och träffsäkra porträtt i farten av narcissistiska författare och spelad själfullhet; av små divor som skyller på introvert läggning när de bara är oartiga.

”Vi är inte här för att ha roligt” briljerar inte med nyanser eller djupsinne, men den är underhållande hela vägen till det falling down-ögonblick som måste komma när en vit, medelålders man får nog av maktförlusten.

P.S. Från att ha lästa Ullgrens recension länkades jag till Karl Ove Knausgårds rasande uppgörelse med “cyklopernas land”, dvs. Sverige, införd i DN 2015. Mycket läsvärd… D.S.

Omvänd Askungesaga

Jag har alltid gillat (ja ja, sen jag hörde den första gången åtminstone) den simpla dansbandslåten Save the Last Dance for Me. Vem som gjorde originalet är jag osäker på, men i tidernas begynnelse kom den ju till Sverige, med texten översatt till svenska (av Charlie Norman!) som Spara sista dansen för mig. En riktig hit blev den med Towa Carson. Texten modifierades något, titeln blev Sista dansen (och det minns vi väl alla som var med hur viktig den dansen var!).

En underbar låt, helt enkelt. Lägg märke till Towas känslosamma vibrato, hennes utomordentligt tydliga artikulation (notera r-ljuden!), och, och verkligen inte minst, den fantastiska (urlöjliga!) följsamma eko- och doa-kören. Lyssna och njut (klicka på låt-titeln):

Sista dansen

Jag förstår att du bara vill låtsas
Som om du inte har sett mig här
Jag kan se hur du dansar med alla flickorna
För att bli populär
Jag får väl sitta här i min vrå
Och se på hur du roar dig
Men spara sista dansen för mig

Titta hit (titta hit)
Jag är nöjd om du bara sänder ett leende åt mitt håll
Kära du (kära du)
I min askungesaga har jag alltid en omvänd roll
Men innan klockan hunnit slå tolv
Så kan du väl förbarma dig
Och spara sista dansen för mig?

Men det stiger nog en dag från skyn
Någon vänlig sagofe
Som kan trolla med din usla syn
Och lära dig att se

Men till dess (men till dess)
Får du dansa med alla flickorna det gör inget alls
Fantasin (fantasin)
Gör att ändå bara min arm är vilande kring din hals
Jag skulle bli så lycklig ikväll
Om du ville bestämma dig
Att spara sista dansen för mig

Jag skulle bli så lycklig ikväll
Om du ville bestämma dig
Att spara sista dansen för mig

Textraden I min askungesaga har jag alltid en omvänd roll är något förbryllande men genial. Den har inspirerat mig till nedanstående “bonn-räpp” (intressant genre; “bonde-rap” alltså). Om ni undrar var hatten i texten kommer ifrån, så kommer den ifrån låten Panama m’tombé, en låt vi sjunger i kören (Vilda Röster), som handlar om en man som tappar sin Panama-hatt, med vådliga följder. Och sen motsvarar förstås hatten den där borttappade skon som prinsen använder sig av för att hitta Askungen. Fast här tvärtom då. Askungen använder hatten för att hitta sin prins… (smart va!?)

Farsan Hatten Askungen å Jag

fattaru vad tonvis med stålar du bränner
stanna hemma ikväll, du är ju jämt ute å ränner

är du totalt oklok, vill inte missa balen
sa ja till farsan, är du nåtsånär galen?

du får va hemma till tolv jag behöver bilen
sa farsan, ok, sa jag, jag diggar dealen

på balen på slottet jag träffa cinderella
vi rockade som fan, å dansa tarantella

måste va hemma före midnatt, har lovat farsan
men om du är min jane så är jag din tarzan

oh wow oh boy kunde stuffat hela natten
men strax före tolv så tappa jag hatten

askungen o jag vi leta o leta
men vart hatten tagit vägen det kan ingen veta

hon sa hittar jag den kommer jag väl hem till dig med den
vi lurar lite lattjo lajbans i din säng min vän

vid tvåtiden kom hon med hatten för å fria
och inte precis vi låg och spela fia

det var hon å jag å hatten mittemellan
en skönare trio det ser man sällan

å hur det ska gå det är svårt å spekulera
men ett det vet jag, vill ha mera å mera

å kul som fan vi hade vill jag lova
mycket rajtantajtan men inte mycket sova!

Svensk sommardag

En sån underbart perfekt typiskt svensk sommardag vi har haft idag! Eller hur?! Sisådär drygt 20 grader i skuggan, växlande molnighet, blå himmel och vita stackmoln… Finns det nåt bättre väder? Kände mig lite som “gamle Hurra”, i tredje strofen av Gustaf Frödings dikt Vackert väder, när jag blickade ut över sjön:

Gamle Hurra stod på branten
vid sin stugudörr,
kanske i hans gamla hjärta
lyste solen, lyste livet
litet varmare än förr.
Gamle Hurra, gamle Hurra,
kanske tänkte han som jag:
det är ändå skönt att leva
– vilken strålande, orimligt
obeskrivligt vacker dag!

Bluesy Mix

Fick syn på ett dokument på datorn skapat 7 januari 2012: Bluesy Mix. Blev nyfiken och kollade vad det var. Tja, helt enkelt 21 gamla bluesfavoritlåtar. Omväxlande rockigt och utlevande, ibland långsamt och känslosamt (6-takt på låg nivå). Mindes att jag t.o.m. bränt en cd med de här låtarna.

Nu fick jag lust att höra dem igen, så jag gjorde en spellista på Spotify. Tog bara fem minuter. Egentligen oerhört hur villkoren för ens musiklyssnande har förändrats. Allting är så lättillgängligt… Visst, bra, men också risk för överflödets förbannelse. Förr fick man ju kämpa för att hitta den där låten man kanske hade hört på radio. Spela in den på rullbandspelare. Senare, när man var stadd vid lite bättre kassa, kanske man, efter mycket moget övervägande, köpte den på vinyl eller cd. Det mogna övervägandet bestod i att man (alltså jag då) lyssnade på plattan i skivaffären, helst mer än en gång innan man slog till. Alla (så gott som) låtarna måste vara bra, annars blev det ingen affär.

När man sen äntligen tillgång till sina favoriter så lyssnade man, lyssnade gång på gång tills man nära nog internaliserat låtarna fullständigt. Än idag, över 50 år senare, kan jag i princip texterna utantill och kan sjunga med för full hals när jag hör Elton Johns Tumbleweed Connection eller Cornelis Poem Ballader och lite Blues. De var de första LP:skivorna jag köpte när jag blivit med grammofon i 20-årsåldern, cirkus 1970.

Blues är verkligen mitt hjärtas musik. Minns när en lärarvikarie i realskolan en gång tog med sig och spelade en skiva med Josh White på lektionstid. Tror knappt jag hört nån blues tidigare. Nu kände jag direkt: det här är min musik. Bluestolvorna gick rakt in i kropp och själ. Förstår det inte egentligen: Varför sån direktkärlek till denna för mig helt okända musikgenre?

Sen blev det ju så att jag började spela gitarr. Och blues kunde man spela bara genom att kunna tre ackord! Fantastiskt. Än idag kommer det lätt bluesiga harmonier när jag kliar på gitarren. Lyssnar dock mer sällan på blues; det är verkligen en live-genre. Lätt att spela, men mycket svår att spela bra, med den rätta känslan. Det monotona harmonimönstret riskerar att bli monotont.

Lik förbannat delar jag härmed länken till min Bluesy Mix-spellista. God lyssning!

En naivismens Höga Visa

Den här låten Tre små gummor har nästlat sig in i mina allra innersta hjärngömmor (se tidigare inlägg). Den tycks mig plötsligt som en näst intill fulländad naivismens höga visa: så enkel, så rörande, så oskyldigt naiv…

Texten härrör ursprungligen från en läsebok för barn, skriven av Anna Maria Roos, med titeln Fyra barn i Biskra – sagor och verklighetsskildringar (1909). Den skall ha innehållit fyra strofer, så här lyder den första:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden i Nora
som räcker hela dagen lång
och fröjdar små och stora
– Ja, vi ska ha roligt, sa gummorna små,
vi ska ha roligt, det kan ni förstå,
och åka karusell
och äta karamell
och fröjdas hela dagen i Nora!

Anna Maria Roos föddes i Stockholm 1862 och dog i Bombay 1938. (Vad gjorde hon i Bombay, undrar jag, nyfiken så jag kan dö.) Hon var ”lärare, författare, teosof och sångtextförfattare”, säger Wikipedia. Hon skrev flera läseböcker för skolbarn, bl.a. I Önnemo, vilken jag har ett svagt minne av att ha läst (en vackert röd bok, som doftade gammalt, minns jag…).

Anna Maria Roos på 30-talet

1915 publicerades texten igen, denna gång med musik, i samlingen Lekar och sagospel.

Den version vi känner (kände?) idag har en annan melodi, och något modifierad text:

Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Tre små gummor skulle gå en gång
till marknaden uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell,
och äta karamell,
och fröjdas hela dagen uti Nora.
Vi ska ha roligt, sa gummorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Åka karusell,
och äta karamell,
och fröjdas hela dagen uti Nora.

Jag är omåttligt förtjust i Magnus A:s (?) version, som jag hittat på nätet, publicerad under rubriken ”Midsommar för barn: Tre små gummor (skulle ut och gå, till…)”, 20 juni 2019. Den är så lågmäld och enkel – och därför så djup…?

Om vi tittar lite närmare på texten, så finner vi det lite märkligt och ljuvligt att dessa tre gummor i sant systerskap tänker sig till marknaden i Nora tillsammans (tänk på tiden, detta hände trots allt för 100 år sen). Inte ett spår av några otrevliga patriarkala män som lägger sig i, nej då. Och gummorna ska ha roligt, det är inget mer med det. Och vad består detta roliga i? Jo, av att åka karusell och äta karamell! De är fullt nöjda med dessa oskyldiga nöjen. Här är det minsann inte frågan om att supa till det eller ta några droger inte! Nej nej, inte alls, karusellen och karamellen räcker så väl för att fröjdas hela långa dagen.

Och inte kan det väl vara så märkvärdigt med en simpel marknad i lilla Nora? Men jodå, det tycker gummorna! Roligt för såväl stora som små, bättre finns inte.

Det handlar om tre gummor som visserligen är små till växten, men synnerligen stora när det gäller integritet och självständigt handlande.

Ack, om livet ändå vore så enkelt; tre kamrater tillsammans hela dagen i fröjd och gamman, karuseller och karameller. Sedan åter till vardagen, i full tillfredsställelse efter denna härliga dag.

Så här låter min egen version av låten: