Mer människor? Nej, färre skulle jag vilja säga – på jorden och i min omedelbara närhet. Men inte inga ändå, nej, nån måtta får det vara. Fast en enda fungerar fint på intimavstånd; sisådär fyra eller fem passar bra på social distans; maxantalet just nu, femti alltså, kan jag mycket väl nöja mig med när det gäller offentliga möten. På jorden räcker det gott med dom två o en halva miljarderna som fanns när jag föddes nittonhundrafemti. Men nu har det ju blivit tre gånger fler, hela sju komma fem miljarder, på väg mot tie, elva…
Men här på bloggen har det nog varit lite väl glest med folk på sistone, känner jag (ibland kan jag tycka att jag borde tänka lite mer och känna lite mindre, ibland kan jag känna att jag borde tycka precis tvärtom). Så därför publicerar jag nu ett porträtt på nedanstående fundersamme Djingis Kahn-ättling, väktare av ett litet buddhistkloster i Terelj National Park i Mongoliet. Vi träffades 18 oktober 2016, då jag befann mig å väg å min resa Jorderuntutanflyg.
Vad funderar han månne på? Hur har han det idag? Berörs han alls av Corona-krisen? Har han tjuvtullat på godiset som offrats på altaret?
Ett fint sommarminne for plötsligt upp i skallen just nu – kan ha haft att göra med det rådande försommarhänryckningsvädret. Vi voro några kompisar som foro till Öland för kolla fågel så här i början på juni, nån gång i slutet på 60-talet. Vi färdades i Karl-Olges vackert gula Volvo Amazon. Hur det var blev vi försenade och det var redan mitt i natten när vi rullade iland från färjan (bron kom senare) i Färjestaden. Vi orkade inte köra några längre sträckor, utan tog bara av till höger ner mot Beijershamn, några kilometer bort. Vi iddes heller inte sätta upp vårt tält, utan blåste helt sonika upp våra luftmadrasser och lade oss att vila under bar, stjärnklar himmel. Vädret var i det närmaste tropiskt ljummet, nämligen. Så mycket sömn blev det inte, för ett otal näktergalar gol som galningar (sjöng alltså). Detta kan inte vara Sverige, minns jag att jag tänkte. Det liknar mer en försmak av pardiset….
Ett antal år senare, 2015 närmare bestämt, tillbringade jag en vecka på Öland vid samma ljuvliga tid på året. Det var fantastiskt. Allt var som det var förr, som det borde vara: blommorna blommade och fåglarna fåglade (sjöng och hade sig). Den där 60-procentiga minskningen av alla ryggradsdjur i världen, inklusive fåglarna, som ska ha skett sedan 1970, tycks inte ha ägt rum på Öland, kanske beroende på ett mer småskaligt, mångfaldsbefrämjande jordbruk? Naturen är rik och överflödande fortfarande, inte utarmad och monokultiserad av människorna och deras aktiviteter. Här några blombilder som bär syn för sägen (fler Ölandsbilder på Flickr):
Eller står det myckna fågleriet (obs! felaktig rubriksyftning där) å förhandenvarande blogg Eder rentav upp i halsen? Förklaringen är att jag blitt så rackans förtjust i min relativt nyinförskaffade 500-millimeterglugg (glugg är fotograf-slang för objektiv/lins) att jag inte kan låta bli.
Påminner mig förresten om den där glada utanpåskriften – stor reklamslogan, typ (säkert i neon, kvälls- och nattetid) – på den där småindustriföretagslokalen strax utanför Anderstorp, som man passerar på 27:an på väg till Lanna (t.ex.): Vi kan inte låta bli att bocka tråd. Härligt va! Så ytterligt lustfyllt livsbejakande!
Kanske blir det lite mindre fåglar och mer av annat fortsättningsvis. Men jag lovar inget! Tills vidare ännu en utmaning, ytterligare en aves. Vad tror ni det här är för gynnare?
Alldeles riktigt, en kentsk tärna (otroligt tramsigt namn på en svensk fågel). För den perveterade nörd som vill se ännu mer bevingat, kan jag f.ö. berätta att jag just lagt ut ett album betitlat Birds of Maypå Flickr.
…Och så kom det en virvelvind och tog halva fröbollen och lekte med den högt över trädkronorna. Den plockade sönder den och valde ut ett enda frö och så blåste den på det och viskade: Flyg nu – du vet vart! Fröet flög och flög, rakt bort till kyrkogården, till en liten gravkulle som ännu inte hade något gräs. Där lät det sig sjunka, och det kan mycket väl hända att tårpilen som stod längre bort, hörde det frambära sina hälsningar från blomman under grytlocket mitt i den döda asfalten. Fröet slog rot och blev till en liten planta…
Ur “Den nya vägen”, i Skymningssagor II (1946), av Gustav Sandgren
Någon gång alldeles i slutet av 70-talet eller början av 80-talet tog min dotter Ylva en promenad i Falkenbergs hamn, hand i hand med farfar. Vid kajkanten var ett antal fisklådor staplade; några staplar var så låga att blott några få-åriga Ylva kunde se innehållet i lådorna: döda fiskar liggande omlott, på is. Ylva studerade fiskarna en stund, och kommenterade sedan:
Fiskana sove… (r-ljuden var lite svaga under Ylvas tidiga år, p.g.a. visst småländskt föräldrainflytande)
Denna kommentar har nu, 40 år senare, inspirerat mig till en låt. För att människor i så många delar av världen som möjligt ska kunna förstå texten är den översatt till engelska:
All the Fish Are Sleeping
All the fish are sleeping
By no no means you could call them dead
All them dreams, all that weeping
Is only in your head
The trees are at home in the shining forest
Mountains belong to the sky
The wind and the rain, the grass on the plains
They live and they die, no need asking them why
The birds and the bees, with their humming and buzzing
All know where to fly in the air
The beasts of this world, they run with the sun
No care, no scare of disastrous despair
But what of all the people?
What of all us humans?
What’s our song?
Where do we belong?
Is the world our toy
Free to destroy?
The trees are at home in the shining forest
Mountains belong to the sky
The wind and the rain, the grass on the plains
They live and they die, no need asking them why
The birds and the bees, with their humming and buzzing
All know where to fly in the air
The beasts of this world, they run with the sun
No care, no scare of disastrous despair
All the fish are sleeping
By no no means you could call them dead
All them dreams, all that weeping
Is only in your head
Och så här låter låten, unplugged (planerar spela in och releasa den plugged, med Soggy Bees, inom relativt snart), komplett med rockvideo:
Den 22:e maj besökte jag den fina fågelsjön Draven, utanför Reftele i Småland. Jag minns hur upphetsad jag var vid mitt första besök vid sjön nån gång på 60-talet. Jag hade aldrig sett så många fåglar på en gång! Ännu bättre blev det efter en rejäl restaurering 1993, då man byggde en vall och reglerade vattennivån. På så vis skapades klarvattenytor och den pågående vassifieringen av sjön hejdades.
Nu har jag fått för mig att göra lite frågesport med hjälp av några fåglar jag fotograferade vid Draven i förra veckan. Förutom de 12 bilderna får ni hjälp av lika många anagram (ord med omkastade bokstäver) konstruerade av de aktuella fågelarternas namn. Uppgiften blir att lista ut vilka fåglar som finns på bilderna. (Tips: Om ni tycker en bild/fågel är för liten kan ni högerklicka och välja “öppna bilden i ny flik”, så får ni den i större version.)
Vilka fåglar föreställer bilderna? Det här bör vara något att bita i, misstänker jag! Jag blir otroligt imponerad, överraskad och glad om någon ens får för sig att svara…
PS. Jag lovar att bjud förstapristagaren på en tur till Draven med mig som guide – om lust därtill finnes.
Golfkrocket är (som namnet antyder) den simplaste av de tre krocketarterna: golfkrocket / golf croquet (GC), engelsk krocket / association croquet (AC) och svensk krocket. Golfkrocket (liksom vanlig golf) ställer stora krav på slagteknik, därutöver en del taktik (i motsats till vanlig golf). Såväl engelsk krocket som i någon mån svensk krocket förutsätter dock betydligt mer av taktisk känsla och tankeskärpa än golfkrocket.
Alltnog, nu hampade det sig emellertid så vid gårdagens SM-tävlingar i golfkrocket dubbel på Kransmossen, att innehavaren av denna blogg, tillsammans med den eminente Ivar Rasmussen, slutade på tredje plats, och därmed (mycket välförtjänt) belönades med var sin SM-bronsbuckla. Så här ser den ut:
Här är inte gott att vara
o vad livet dock är rått
ingen fröjd från fåglars skara
se vad gräset lyser grått
Humlan tiger, fjäriln störtar
lärkan slår i skyn sin fru
sjön är full av döda mörtar
alla blommor har vissnat nu
Albatrosser har alltid fascinerat mig. Detta att de tillbringar större delen av sina liv fritt seglande över de södra oceanerna… Deras sätt att i ett slags spiralflykt ta sig fram i 30 sekundmeters motvind utan att röra vingarna… Att de är så majestätiskt stora – vandringsalbatrossen mäter i genomsnitt över tre meter mellan vingspetsarna…
Jag har sett albatrosser två gånger i mitt liv: Första gången var på Otago Peninsula utanför Dunedin, på Nya Zeelands sydö. Ett av mina viktigaste mål under min Jorden runt-resa utan flyg var just att se Nordlig Kungsalbatross här, en av de största arterna. Andra gången var under mitt besök på Falklandsöarna, jan-feb 2019. På Saunders Island häckar ca 11.000 par svartbrynad albatross. Oförglömliga upplevelser…
Jag har försökt uttrycka mina känslor för dessa magiska fåglar i diktform:
Albatross
Albatross mäter oceanens vidd
med väglöst, tidlöst mått.
Glider motståndslöst
mot motvinden
den dånande, vinande.
Kommer från Kap Horn i fjärran väster,
i lättjefulla spiraler på väg
mot det stormomflutna Kap Horn i öster.
Cirklar runt södra polen
in the roaring forties,
ursprungslöst,
mållöst.
Nuddar Påskön,
gör en avstickare till Tristan da Cunha.
Betraktar med neutral blick
sin egen födelses klippa.
Passerar utan ansträngning
Macquarietröskeln.
Överkorsar utan ängslan
Sydpolarbäckenet.
Villkorslöst viljelöst
vilar på vingarna
dit vinden vill
eller inte vill
Vilar…
Blott den som förstått
göra levandet till skön konst
vilar utan ansträngning
motståndslöst
i mollhård
motvind.
Gjorde så om texten för kunna sätta musik till den, översatte till engelska (headwind=motvind; the roaring forties=40-50 grader syd, havsbreddgrader kända för oupphörliga stormar och hårt väder):
Albatross
Albatross measuring the width of the ocean
with wayless, timeless measure.
Soaring, seemingly effortlessly gliding
in the howling headwind pleasure
Coming from Cape Horn in the far far west,
in lazy spirals on its way
Heading for stormembraced Cape Horn in the east,
in roaring forties play ://:
Coming from nowhere,Going to anywhereSailing…
Widewingedly wilfully resting roaming
stormridden Southern High Seas
where the wind wants to go or not wants to go
Southern Pole circling with ease ://:
Coming from nowhere,Going to anywhereSoaring…
Only the one who has understood
to turn life into beautiful art
Can soar with no effort head on to the headwind
Can heal the holes of your heart ://:
Coming from nowhere,Going to anywhereSoaring…
Och så här låter låten:
Och här och här och här hittar finns sköna bilder från mina albatrossmöten på Saunders Island, Falklandsöarna.
