Författare: Jorge50

fyra decennier

Yngste ätteläggen fyllde 40 häromdagen, vilket firades i helgen. Av fadern fick han bl.a. några bilder och en dagbok från för fyra minus ett decennier sen. Då öluffade vi tillsammans i Västindien. Här en bild på oss båda vid ett djungel-vattenfall på Robinson-ön Tobago.

Diktfunderingar

Eftersom ingen läsare har något att säga om maskdikten i förra inlägget, så får jag väl göra det själva då, som hönan Hanna. (Ni har väl läst barnboken om hönan Hanna som bakade bröd? Ingen ville hjälpa till med jobbet, däremot vill många hjälpa till att äta upp brödet, men si det gick inte hönan Hanna med på. Hon gjorde allt jobbet, och åt också själv upp brödet till slut.)

Jag citerar dikten en gång till här, för säkerhets skull:

Sex fot under jord,

hejdar sig i dagbräckningen två blinda maskar,

lystrar förvånade till rösten från ovan,

ändrar riktning

och möts

som av en händelse.

Första raden ger gravassociationer: “six feet under…”, för det första. Att det är dagbräckning ger visst hopp, ljuset kommer åter. De blinda maskarna, det är vi, det skulle kunna vara jag och någon jag möter, förblindade varelser, hjälplösa. Vi hejdar oss i gryningen för att vi hör en röst från ovan. Guds röst? Nja, kunde det ju vara, men jag vill helst inte ha med några gudar att göra för egen del. Något mystiskt är det i alla fall som hörs, något som får oss, jag och min medmask, att ändra riktning, och faktiskt mötas!!! Det är ju underbart detta! Vi möts, “som av en händelse”. Vårt möte verkar vara helt slumpmässigt, men är det kanske ändå inte? Rösten från ovan? Men det är helt fantastiskt att vi möts! Vi är blinda, vi lever i mörkret under jorden, vi skulle så oerhört lätt ha kunnat missa varandra, bara krupit vidare, kanske bara några centimeter ifrån varann, men utan att märka varann. Allt detta – men nu möts vi ändå, i dagbräckningen till och med. Det är ju helt enkelt så alldeles obeskrivligt mirakulöst hänförande, eller hur!? Det blir ett kärleksmöte, det känner jag på mig.

Men den där rösten… ? Undersamt…

Vad handlar den om?

Sex fot under jord,
hejdar sig i dagbräckningen två blinda maskar,
lystrar förvånade till rösten från ovan,
ändrar riktning
och möts
som av en händelse.

Vad handlar den här dikten om? Den är hämtad ur Maskarna på Carmine Street, av Håkan Nesser, en fascinerande bra bok enligt min mening.

Gillar dikten skarpt för min del. Men jag tänker inte berätta vad den handlar om i mitt huvud, förrän i nästa inlägg. Först får NI chansen att tolka, kära läsare.

Boråsmästare!

Den här pokalen är faktiskt över en halv meter hög!

Den här överdådiga vandringsprispokalen (bautaful om ni frågar mig) har förlänats mig efter 10 matcher utan förlust 2021; golfkrocket singel, bäst av 3 set.

RESPEKT!

Möte med Fågel Rödbröst

I förrgår möttes vi, den urgullige lille rödhaken och den urgamle mannen i sina f.d. bästa år. Den sistnämnde fann mötet synnerligen angenämt, erfar bloggen från säker källa. Vad den förstnämnde tyckte om samma möte är oss i skrivande stund obekant. Nedan ett galleri bilder på den hårdnackat söderflyttvägrande lille godingen.

  • framåtblickande, lite till höger (gyllene snittet)
  • framåtblickande, i centrum, kvadratisk bild
  • aktivitet hos motivet
  • snett bakifrån, längst ner i bilden, bortåtblickande
  • romantiskt bortåtblickande (jfr Caspar David Friedrich)
  • i nedre vänstra hörnet, profilbild
  • i centrum, kvadratisk, profilbild
  • konstnärligt tillsuddad, centrum, kvadrat
  • profil, placering till höger (gyllene snittet)
  • längst upp i bilden, bedjande blick rakt mot betraktaren
Vilken (vilka) bild eller bildkomposition är mest uttrycksfull och/eller estetiskt verksam?

Kajorna umgås

En låt ur det underjordiska (underground):

Kajorna umgås på skorsten
på huset mitt emot
Det gör inte jag
Jag har liksom dömt mig
själv att göra bot
enligt annan lag

En del kämpar och
står i för att stå ut
med varandra
Men jag försöker klara
mig själv och göra slut
med alla andra

Ja, dom som åker med
i pladdrande led
på klotet, så klart
som i en go-cart, så rart
i en helvetes fart
Genom hela satans vida världen
fuckin’ atmosfären
neben über unter vor zwischen rymden
och alla satans svarta hål
ruttna rovor, snorig kål
under tyngden under tyngden under tyngden!

Ja dom som inte känner när Jorden luktar bränt!
Alla dom man inte orkar va med jämt
Men har förbannat svårt att va utan!
När man som ett vilset litet barn, skrämt
kurar förnedrad av reklamstinna skämt
i sinnesslöa teverutan

Och du som sitter på din gren
med mentala benen
amputerade jäms med knäna
Vilka slutsatser kan dras
av att ditt liv har gått i kras
och apatierna blitt så suveräna?

Är du klar, är du klar?
Exakt vad har du kvar
att göra förrns du drar?
Du söker den gåtfulla frågan
på vilken livet är ett svar
Du söker den gåtfulla frågan
på vilken livet är ett svar!

Synestesi

Vet ni vad synestesi är för något? Inte? Jo, det är ingenting annat än en “neurologisk funktionsvariation, som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade”. Aha! säger ni kanske. Jamen jomenvisst! Ta t.ex. en fras ur Artur Lundkvists dikt “Låt mig bli en trumpet”:

Låt mig bli ett kopparrött vrål i den tidiga gryningen, då alla slumrar men vägarna redan längtar efter sina vandrare.

ur diktsamlingen Glöd, 1928

Ett kopparrött vrål alltså, syn och hörsel ihop. Ett annat exempel är de gröna musslor Hilde och jag glufsade i oss på Nya Zeeland för fem år sen. Så här lät det i Dagonattboken:

Vi har hamnat i Tururoa, alldeles vid havet, 40 m från havet bara. Campingen ligger lite ensligt och rofyllt, så vi undrade om det fanns något café eller restaurang i närheten. Jodå, fick vi veta, helt nära låg en ”världsberömd” restaurang: The Mussel Inn. Jomenvisst, vi kom ihåg att vi sett den skylten när vi kom körande. Jag hade ingen aning om hur långt bort vi sett skylten, men H menade att vi lätt kunde gå dit.

Så vi satte fart (satte fis) och gav oss iväg (efter en styrketår). Längre och längre sträckte sig vägen; ingen musselrestaurang. Ganska tråkig väg att gå också, bilarna susade förbi. Till slut bestämde jag mig för att springa tillbaka och hämta bilen. Sagt och gjort. H gick vidare, jag sprang tillbaka. Svettigt, men inga större problem. H väntade vid mussel-stället när jag kom tillbaka. Fullt med bilar, populärt tydligen. Vi stegade in; utanför det ganska ruckliga huset satt en massa rustika människor, de flesta klädda i arbetskläder. De flesta drack öl, några annat, någon enstaka hade beställt mat.

Vi blev i stort sett nonchalerade, fick anstränga mig för att få tillräcklig uppmärksamhet för att kunna beställa. Fastnade för Steamed mussels with garlic bread. Vi gick ut och satte oss. Studerade den illustra församlingen. Männen var definitivt i majoritet, men ganska många kvinnor också, och ett antal barn, någon baby, några småpojkar som sprang omkring och lekte, medan de vuxna drack och pratade. En öppen eld sprakade gemytligt.

Maten kom. Och den var god, mycket god. Musslorna var gröna, vackra. Innanmätet åt det orangea hållet. Drog mig till minnes att jag sett en skylt när vi passerade staden Havelock: ”The green mussels’ capital of the world”. Kanske bara finns sådana just här? Musslorna var alltså ångkokta, troligen utan kryddor (fanns nåt slags ”sjögräs” på dem, vet inte om det var nån krydda), medan vitlöksbrödet var ordentligt smaksatt. Gott var det i alla fall, kändes fräscht, rent; smakade grönt, annorlunda än de mörkblå musslorna där hemma. Vi sparade varsitt musselskal för deras skönhets skull.

Ej blott den exotiska musselfärgen, utan också miljön, som beskrivits ovan, situationen som helhet, påverkade naturligtvis också smaksensationen den där gången. Ni, kära läsare, har säkert massor med liknande synestesi-upplevelser, som ni gärna delar med er av i kommentarsfältet.