I huvet på Jörgen T
Grodan på de två bilderna representerar dels den stora världen, dels den lilla. Den ordning bilderna placeras i kan å ena sidan ge underlag till “Nä, Fy Fan-pessimism”, å den andra understödja en “Det är rätt härligt ändå det här livet-optimism”. Välj själva.
I denna mysiga stuga, belägen i Stavsnäs, Värmdö, skall fyra dagars band-camp med början idag äga rum, är det meningen. Det betyder sång och musik, fantastiska röstpålägg till kommande låtar, men också fest och glam, mat och dryck. Ja, t.o.m. eventuellt havsbad för icke-badkrukor kan förekomma (gäller ej mig, m.a.o.). Kan bli glest med inläggen här på bloggen under några dagar. Men förtvivla icke! Vi kommer tillbaka!
Här några länkar för att ni inte ska glömma hur vi låter:
När jag ser den här unga sädesärlan som så karskt tar ett steg mot framtiden, kommer jag att tänka på detta gamla visdomsord:
Att vara ung, min son, det är att ha alla grusade förhoppningar framför sig.
Torvald Gahlin
Lägg märke till hur hon tar honom underifrån, samtidigt som han har ett fast, eggande grepp om hennes nacke.
Va fan glor ni på?! Snuskhumrar!
– Vem är du?
– Jag är dödn.
– Kommer du för att hämta mig?
– Jag har redan länge gått vid din sida.
Max von Sydow (Riddaren) och Bengt Ekerot (Döden) i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet (1957)
https://www.youtube.com/watch?v=7_FOmsqm1uc
(Fårö har en hel del gemensamt med Påskön, har jag insett.)
…men lik förbannat en ekorre:
P.S. Ekorren här är även den – liksom odjuret två inlägg tidigare – fångad på bild i Ullahau (området vars flygsand Marcus Larsson räddade från eroderande vindar; se tid. inlägg “Meningen med livet”, 7 juli 2021). Orren (ek-) representerar, om man så vill, motsatsen till det hiskeliga odjuret, dvs. det godgulliga. (Därmed inte sagt att inte odjuret också må få leva. Ävenså är det synd om odjuret, likaväl som om ekorren; det är synd om oss alla, inte bara om människorna.)
Det är ju sommar för fan…
Minns att jag ibland blev irriterad på det ständiga pratet om “själens landskap”, när jag studerade litteraturvetenskap, och det gällde att analysera modernistiska naturdikter. Varför kan det inte få handla om naturen själv, i sin egen rätt? menade jag då. Nu ser jag det lite annorlunda.
Så här var det. Jag hade bestämt att jag skulle ut och cykla i solen i eftermiddag. Innan dess drack jag en kopp kaffe, och passade då på att titta lite mer på mina bilder från Gotland (tillbringade en vecka på Fårö nyligen, som (ev.) bekant). Då hampade det sig inte bättre än att jag för en god stund blev fullständigt absorberad av estetiska lustar. Jag gick igenom en dags naturbilder i bildbehandlingsprogrammet Lightroom (som jag alltid gör); bearbetade en del, slängde en del. Nu fann jag det plötsligt utomordentligt lustbetonat att manipulera en del bilder – förvränga dem, skulle en del naturfotografer säga. Själv kallar jag det “fritt estetiskt skapande”, eller liknande. Jag får utlopp för ett slags bildmakande liknande det en bildkonstnär (van Gogh?) kan känna, föreställer jag mig.
Att det inte ser ut som i verkligheten bekymrar mig inte. Jag tycker att jag uttrycker något med form och färg. Kanske handlar det om själens landskap…
Till slut kom jag iväg på den där cykelturen. Men inte förrän jag fotomålat nedanstående tolv estetografier. Högerklicka gärna och välj “öppna bild i ny flik” (el. motsv.) för att förstora en bild ni tycker är intressant. Vore också roligt att få veta om ni gillar eller ogillar någon speciell fotomålning / manipulerad bild (jag numrerar dem så det blir lättare att skilja dem åt); uttrycker de något? ger de associationer?
