Nej, det är överdrivet… Det där med att skapa någonting av ingenting har alltid verkat väldigt svårt för mig. (Därför tror jag inte att någon gud har skapat allting av ingenting. Jag tror i stället att allting alltid har funnits, om än i olika skepnader och konstellationer.) Mycket lättare då, att utgå från någonting och förändra detta, så att det blir ett nytt någonting, ett annorlunda någonting. Det är också ett skapande.
Så var det vid dagens fotopromenad. Visst, någonting litet fanns det väl där, men inte var det mycket att skryta med; inte i mina vanetrötta ögon. Men så slår man på blicken, ögat, och plötsligt hittar man en del. Såg nästan inga fåglar alls på min runda, bara en ensam liten rödhake. Men den inspirerade mig.
Vad fanns det mer att lägga märke till? Nja, inte mycket, men ändock… Har man en kamera med ett 500 mm teleobjektiv, som jag hade idag, blir förändringen av någonting man ser till ett nytt någonting rätt mycket en fråga om vad man väljer att ta med i bilden; vilket utsnitt av verkligheten man gör. Så här blev utnitten denna förhöstdag:
Inte så illa, trots allt. Men nedanstående bild är jag lite extra stolt över. Nästan ett exempel på någonting av ingenting… Några gamla slitna hängande löv bara. Men om utsnittet är det rätta, och om bakgrunden är lugn och fin och låter motivet träda fram, ja då ger bilden i alla fall mig en estetisk injektion; kanske uttrycker den till och med något, vad vet jag…
