Den som tror att evig materiell tillväxt är förenligt med en jord med ändliga resurser är antingen idiot eller en ekonom.
Om man tillmäter denna sentens sanningsstatus gäller följande:
Jag kan inte minnas när jag senast hörde någon svensk politiker ifrågasätta dogmen om den nödvändiga och välsignelsebringande ekonomiska tillväxten i samhället. Det betyder att samtliga politiker från samtliga partier (numera även Miljöpartiet vad det verkar) per definition måste klassas som idioter. Om de inte klarar sig genom att de råkar vara ekonomer då förstås…
Är vi alla överens om detta, eller finns några invändningar mot detta resonemang?
He he… En annan (mer sanningsenlig) rubrik kunde vara:
Från Hulta genom björkslyskogen ner till COOP
Hittade inga speciella motiv idag, så jag gjorde abstrakt konst i stället. Glöm inte högerklicka och förstora – för här handlar det om visuellt godis! Åt helvete med skärpan!
Mig lyster att lägga ut lite dokumentation från en av lågpunkterna på Jordenruntutanattflyga-resan för fem år sen. I slutet på januari 2017 befann jag mig i Cartagena, Colombia. Hade korsat Stilla Oceanen, seglat rakt igenom Panama-kanalen och landat i denna vackra stad på Colombias nordkust. Mentalt utmattad efter tre och en halv månads resande, plus att jag drabbats av ryggskott… Hett var det också, och luftkonditioneringen i mitt Air B&B-rum förde sånt helvetiskt oväsen så jag var tvungen att stänga av den. Varpå jag var tvungen att slå på den igen eftersom det var så infernalistk svårtattsova-hett… Jag saxar ur Dagonattboken:
Man skulle kunna kalla mig en fegis. För jag är rädd och orolig, och fruktar definitivt fysiskt våld. Men man skulle också kunna kalla mig en modig man. Så länge jag fortsätter min resa, trots att jag är rädd och ängslig, är jag en modig man. Jag är en modig man som tagit mig så här långt, hur det än går med det som återstår.
Jag har blivit skjuten i ryggen… alltså ett ryggskott har smugit sig på mig. Det var nog för att jag inte rörde mig på två dagar, först genom kanalen och sen i hamn i Manzanillo. Rejält stel idag, problem att få på sockarna. Kände direkt behov av ett halvt piller när jag vaknade vid 1-2-tiden, så jag tog ett sådant, för första gången sen jag lämnade Auckland. Det fungerade ganska bra; somnade om och vaknade först vid femtiden, om jag minns rätt.
Minns inte så väl vad jag gjorde igår. Vet att det kändes tyngre och tyngre. Satt länge vid bordet på nedervåningen och utnyttjade den utmärkta wifin. Hann gå både en och två gånger till en väldigt fin supermercado alldeles i närheten, först för frukost, sen för inköp av lite öl och någon enstaka matvara. Till sist fick jag mitt rum, strax före tolv. Rummet ganska ok, fast det finns inget bord att sitta vid. Tur att det finns AC.
Sa jag att jag fått ryggskott? Lumbago. Jo, det smög sig på mig efter de där två dagarna av total icke-fysisk aktivitet på båten (kanalen och hamnarna). Igår kväll var det rent för jävligt. Jag låg som en sköldpadda eller skalbagge på rygg i sängen och kom ingenstans, kunde knappt komma ur sängen, absolut inte böja korsryggen tillräckligt mycket för att ta på mig sockar, knyta skor, ta av och på kalsongerna, osv. Det är kanske lite bättre i kväll. Får se hur det utvecklas.
Det är så extremt det här. Glöm inte det, om du överlever. Har för mig att jag formulerat mig på liknande sätt förut under resan, kanske på Avondale Motor Camp. Klockan är 6.02 på morgonen, ligger i min säng, huvet uppallat mot sänggaveln. Ryggen håller sig ganska lugn i den här ställningen just nu. Tog inget piller igår, har ändå sovit hyfsat. Nu under efternatten och morgonen har jag lyssnat på Min fantastiska väninna. Eller så här, egentligen: Först tog det flera timmar med samma avsnitt (som är på 30 min) eftersom jag somnade om hela tiden och fick börja om, lyssna på nytt. Sen hör jag längre och längre stycken allteftersom jag blir mer vaken.
Men, tillbaka till ”extremt”, vad då extremt? Vad menar jag? Jo, ensamheten, utsattheten, övergivenheten, sysslolösheten, hettan, ständigt obekanta situationer, ansvaret för mitt liv, nödvändigheten att göra det som måste göras, att inte gå ner sig, inte bli förtvivlad, att ha 14 dagar framför sig av detta, på en okänd plats, utkastad (av mig själv) i världen. Osäkerheten, klarar jag detta?
Och sen segelbåtstur, förhoppningsvis, följd av osäker, farlig bussresa till okänd stad, övernattning eller inte, vidare bussresa till okänd ort. Sen ytterligare 14 extremt okända dagar på okänd ort med okänd sysselsättning.
I sanning: Varför utsätter jag mig för detta? Blir allt annorlunda sen? Eller detsamma? Beror det på hur det går, om jag ”lyckas” eller inte?
Från idolporträtt till några bilder av Nina Hemmingsson. Lånade idag boken På A svarar jag hej då av henne. Skitrolig titel för övrigt. Jag associerar till nån frågesport, Vi i femman eller nåt. Laget från Västerportsskolan i Norråker får en tredelad fråga (handlar om stilriktiga skiljas åt-interjektioner i olika sammanhang antagligen) och svarar: På A säger vi: Hej då, på B: Dra åt helvete och på C: Fuck off. Otroligt kul, om ni frågar mig. Nåväl jag har fulfotat några favoriter i boken; håll till godo. Vore morsomt om ni kommenterade lite; håller ni med, alltså är det roligt? Eller tycker ni tvärtom att det är synnerligen oroligt?
Idag var det träningspremiär för golfkrocket. Nästan som lite vår i luften, om än med viss frost på marken. Lite knölig bana, men ok.
Vid ankomsten till arenan på Kransmossen kunde jag inte underlåta att notera de nyuppsatta anslagen på anslagstavlan. Särskilt ett av dem tilldrog sig mitt (och säkert många andras) intresse:
No water, no life Make no mistake about it No water, no life There’s no doubt about it Strangling drought’s cruel death Where there’s no water there’s no life No water, no life
Take me to the river Floating upstream Soulsensing, shivering Dreaming its dream In everly peace In drifting slow motion Coralwavely sinking Drown me in the ocean
Loosing our grip Life on earth at stake Wishing and swimming Diving the lake Save our souls Trembling at the quay Finally returning To our home in the sea
Come on, let’s go down To the rippling creek In its silvery waters Baptizing our feet Dewing dried lips In the cool clear rain Quenching our thirst Dissolving all the pain
Nej, tuffingar, skulle jag vilja säga. Igår pallrade jag mig iväg till St Sigfrids Griftegård. Vore en fin plats att ligga på när man är död, f.ö. Nu var det inte för att jag hastigt hade avlidit som jag besökte Borås vackraste gravplats. Nej, jag hade sett på Facebook, att det tas en hel del fågelbilder där; kyrkan har ett antal matplatser för våra bevingade vänner (stesvarning!). Så jag packade ner femhundramillimetaren i ryggsäcken och begav mig åstad. Reultatet? Tja, inga rariteter precis, men har härmed äran att presentera tre tuffa rackare / gynnare / filurer – absolut inga mesar! Även om de tillhör messläktet alltså.
Kom på att jag glömt bort att hänga med i Daogonattboken från Stora Resan för fem år sen. Senaste inlägget var Vändpunkt 3:e januari. Ja, sen följde 21 dagar ombord innan jag via Panamakanalen nådde Cartagena i Colombia. Långa, till det yttre ganska händelselösa dagar och nätter… retreat… Men här några intryck och reflektioner från vår långa, flernattliga passage mitt i månljusgatan långt långt där ute på Stilla Oceanen…
Var tvungen att göra kort avbrott i gloendet på tjugoelfte avsnittet av Game of Thrones (har fått kopiera från 2:e styrman) när jag upptäckte vilken fantastisk fullmåne det var. Var tvungen att öppna och försöka fota genom ventilen. Magisk, drömlik, surrealistisk stämning… det ensamma fartyget som stävar och stävar och stävar över det väldiga öde havet under fullmånen och stjärnhimlen…
Då och då tittar jag ut över Stilla Havet i fullmånesken, det ensamma skeppet som stävar, stävar, envist klyver havet, envist med kurs mot Amerika. J. Larsson, ensam i sin stora Owner’s Cabin. Varit på väg i 13 dagar nu, 9 dagar kvar till Cartagena, 6 dagar till Panama.
Antingen är detta vidunderligt stort och märkligt, eller så är det bara som det är, inget mer…
Stirrar ut mot mångatan, för vilken natt i ordningen? Vet inte, vet bara att det är magiskt, absolut magiskt. Ser upp mot månen, fullmånen. Det är ju fan inte klokt, helt otroligt att människor varit där, att människor räknat ut hur de ska ta sig dit. Det är ta mig fan minst lika otroligt som det alla dessa sagor som religioner och annat skit berättar. Människor är fullständigt ofattbara, vad de kan åstadkomma. Och så är vi så gränslöst dumma och grymma och… också… på samma gång som vi är så där genialiska. Samtidigt som vi har räknat ut hur vi ska ta oss till månen så förstör vi den planet vi bor på: Jorden.
Men dessa ändlösa hav… Dessa ändlösa hav övergjutna med mångator…
Fick för mig att jag skulle fota stjärnan i mitt köksfönster.
Vid närmare studium av bilderna på kamerans display fick jag syn på tre oidentifierade lysande punkter på en del bilder… Tanken blixtrade till i skallen: Unidentified Flying Object? UFO? Jag spanade vidare ut genom fönstret… Och där! Där var de igen! Darrande av upphetsning fick jag upp kameran igen och lyckade fånga den här bilden, innan de mystiska punkterna försvann igen:
