Författare: Jorge50

Widewinged Magic

Hade besök nyligen av Elias Berger, som går en ljud- och musikproduktionsutbildning på Linnéuniversitetet i Växjö. Han hade fått i kursuppgift att spela in en låt med en lokal musiker och hade den goda smaken att välja mig och min Albatross-låt. Här är resultatet:

Albatross measuring the width of the ocean
with wayless, timeless measure.
Soaring, seemingly effortlessly gliding
in the howling headwind pleasure

Coming from Cape Horn in the far far west,
in lazy spirals on its way
Heading for stormembraced Cape Horn in the east,
in roaring forties play ://:

Coming from nowhere,
Going to anywhere
Sailing…

Widewingedly wilfully resting roaming
stormridden Southern High Seas
where the wind wants to go or not wants to go
Southern Pole circling with ease ://:

Coming from nowhere,
Going to anywhere
Soaring…

Only the one who has understood
to turn life into beautiful art
Can soar with no effort head on to the headwind
Can heal the holes of your heart ://:

Coming from nowhere,
Going to anywhere
Soaring…

Ord och många visor

Igår kväll var jag på konsert på Väveriet i Uddebo. De som spelade hette Axel Sondén och Flyttfåglarna, från Göteborg. Det var en upplevelse. Axel Sondén gör låtar med tänkvärt textligt innehåll; kan vara lyriskt, ofta roligt, ofta berättande. Alltihop lätt elförstärkt akustiskt; nylonsträngad gitarr till och med. Suveränt myskul mellansnack därtill. Fick mig att tänka på hur mycket jag lyssnade på visor förr i tiden. Jag menar, jag är uppväxt med Cornelis och Fred och den vis-våg som rådde på 60- och 70-talet.

Axel Sondén: REKOMMENDERAS!

Var var muren?

Igår besiktigade jag muren – ja, den så berömda kinesiska alltså. Ja, alltså igår för fem år sen. Det är jordens längsta byggnadsverk, cirka 600 mil lång. Syns från rymden, sägs det. Men jag såg den knappt, för det var en massa människor i vägen. En märklig upplevelse. Får en att fundera över det meningsfulla i att besöka verkliga världssevärdheter – det gäller i så fall att väga världssevärdhetskapet mot risken att atmosfären blir totalt turistövermannad…

Beijing

På dagen för fem år sen anlände jag till Peking på min jorden runt-resa. Alla dessa kineser… smått skrämmande. Finner det numera ganska obehagligt att vistas i ett land där man inte kan kommunicera över huvud taget; inte förstå ett ord, inte tala, inte läsa. Och kunskaperna i engelska hos kines-Svensson (om uttrycket tillåts; vilket är det vanligaste efternamnet i Kina, är det nån som vet?) är verkligen obefintliga. Ja, jag begriper ju inte ett ord mandarin, så det är inget att säga om.

Jag tillbringade bara några dagar i Kina, så jag vet absolut ingenting om landet egentligen. Men jag mötte både avvisande otrevliga och ytterst hjälpsamma människor där. När jag landat tryggt i mitt hotellrum kände jag mig sugen på att fira med en öl eller två. Noterade att minibaren på rummet var tom, så jag ringde receptionen. “This is hotel, no bar. Cross street and buy beer, if you need it,” blev det otrevliga svaret. Å andra sidan hade jag nog aldrig hittat mitt Hongkong-tåg på den väldiga centralstationen om jag inte blivit näst intill tagen i handen och ledd rätt av två mycket vänliga kineser, sedan jag blygt visat min lilla tågbiljett för dem.

Ett givande inslag jag deltog i var teprovning. Fick tillsammans med en grupp från Polen, som jag råkat hamna ihop med, reda på att te är otroligt bra för nästan allting; kan bota allt, från portvinstå till cancer.

Jurtanätter

Natten 18-19 oktober 2016 (för 1.865 dagar sen, precis 5 år alltså) tillbringade jag i en mongolisk turist-jurta. Den låg i Terelj National Park, en timmes bilresa från huvudstaden Ulaanbaatar (Ulan Bator). Så här såg den ut:

På utsidan
På insidan

Och så här skrev jag i resebloggen om min första natt i jurtan:

Ute är det tio minusgrader, inne i den mongoliska jurtan är det 65 plusgrader uppe vid taket, 50 på huvudnivå, 40 i höjd med knäna och rätt svalt på golvet faktiskt. Ute faller temperaturen successivt på natten, för att stiga till dagsmejenivå under dagen. Inne kan vi kan dra av 10 grader i kvarten om det slocknar i järnkaminen, på alla nivåer, addera samma tio grader i kvarten om vi lägger in rejält med ved i kaminen – för att inte tala om vad som händer ifall vi lägger in en hel plastpåse med kol på en gång! Då finns det två alternativ: 1) Man öppnar jurtadörren och släpper ut all värmen i den mongoliska bergsnatten. 2) Man klär av sig naken och lägger sig på sängen, spretande med armar och ben för att utnyttja svettningens kyleffekt maximalt och avge så mycket värme från kroppen som möjligt. Stå upp eller gå omkring går inte, eftersom huvudet då befinner sig i ren bastutemperatur. Ligga ner på golvet går inte heller, där är det lite för kylig direkt markkontakt, trots allt.

Ett mindre dramatiskt, men extremt sömnkrävande tillvägagångssätt är att gå eldvakt hela natten, och försiktigt mata kaminen med ett vedträ i taget, varvid de våldsamma svängningar i temperatur som nämnts ovan möjligen kan undvikas.

Alltnog, alla med medelintelligens och däröver inser att det inte blir mycket bevänt med sömnen under slika jurtanätter, vilket kan ses som en nackdel. Å andra sidan, vad kan väl vara ett lämpligare natthärbärge för en tänkt jordenruntresenär likt undertecknad än denna de mongoliska herdenomadernas klassiska flyttbara bostadstyp? Å så romantiskt sen! Så underbart romantiskt och fantasieggande! Så utomordentligt väl värt att berätta för barnbarnen!

Kanongig!

Jo, det vart som lite, vart som lite, lite av succé
pubpubliken lyssnade, log och vicka med
på arslena sina till svängiga rocken
rivigaste Sunkbina – rena rama knocken!

Testa att rappa ovanstående fyra rader; här har ni lite komp:

Jag snackar alltså om Soggys gig på Two Lads Pub i Alingsås i lördags. Vet att jag talar för alla i bandet när jag påstår att det var gôôôrkul, och alla tecken tydde på att det gällde publiken också. De klappa händer och stampa fötter, sjöng med som galningar i refrängen på Pingvin, jublade och krävde extranummer.

Sitter kvar än, den där inre tillfredsställelsen… Känslan av att ha gett järnet i drygt 20 låtar. Stort utspel, men ändå inte tappa koncentrationen. När det går så bra är det oerhört mycket lättare att ta allt för- och efterarbete. Tobbas hämtade mig kl 14.15. Vi hämtade kärran och drog sen till Högskolan för att lasta in. Kom hem 02.45 på natten…

Efter allt detta lov och pris är ni kanske sugna på att kolla om vi verkligen är så där bra, ok, Spotify är inte live, och den där konserten på Hemgården i våras var utan publik, men ändå.

Nu laddar vi med boostat självförtroende inför nästa gig: Blue Velvet (vid Kulturhuset) lördag 13 november. Välkomna då!

Vår maskot

Vad han inte visste då…

Har ni tänkt på en sak? (Nä, tänkte väl att ni inte hade det…) Jo, att det är betydligt lättare att sia om framtiden med utgångspunkt från det förflutna, än om man utgår från nutiden. 16 oktober 2016 skålade innehavaren av föreliggande blogg med välbehag med sig själv i Listvyanka, på ett hotell vid stranden av den väldiga Bajkalsjön. Detta efter att ha lögat sig med en synnerligen välbehövlig dusch, efter fem smutsiga dygn på transsibiriska järnvägen från Moskva till Irkutsk.

Om jag där och då hade förutspått att han om exakt fem år skulle vara ökänt okänd under pseudonymen J.T., och spela egna låtar i ett rockband vid namn J.T. & The Soggy Bees på ett gig på ishockeypuben Two Lads Pub i Alingsås – ja, då hade han med säkerhet inte trott mig. Men så ser det nu ut att bli, förutsägelsen verkar bli verklighet (försåvitt inget oförutsett inträffar innan kvällen). Rätt fantastiskt, när en tänker på’t…

Medrälsrullare

Som jag nämnt tidigare delade jag kupé på transsibiriska med en nordisk konstgrupp, på väg till en konstfestival i inre Mongoliet. Även om flera av dem oavbrutet producerade konst hade de också tid för gott umgänge och många givande samtal.

Hjördis dekorerade kupén (och gången utanför) med sina små tavlor:

Hjördis man, Hans-Pauli från Färöarna, fyllde sida efter sida i sitt stora skissblock. Han tittade ut genom fönstret på det enformiga landskapet, och så tussade han med en liten svamp och svart tuschfärg i blocket: tuss tuss tuss… Alla verken såg likadana ut i mina konstnärligt otränade ögon.

Han som ligger och läser om “De fede år” är dansk och heter Torben. Han var medföljande fotograf i i konstgruppen, och berättade att han hade supit ihop med Ingmar Bergmans berömda fotograf Sven Nyqvist. Torben var gift med Vibeke, bild- och textilkonstnär.

Laila Westergaard var bildhuggare och kunde av naturliga skäl inte vara så produktiv på tåget. I stället hängde hon med mig i spisevognen.

Från samma spisevogn avvek sällan mina fyra nya danska vänner, ex-lärare tre av dem: Hans, Hans-Erik och Birger. Ib med mera oregelbundet förflutet.

Ib var den ende som lyckades få vår supersura vagnsvärdinna att le:

Ungdomliga medrälsrullare fanns också; här två svenska tjejer, två finlandssvenska dito och en tysk kille.