Jag har börjat springa på konstutställningar. Har varit på tre stycken nu, på kort tid. Häromdan örade jag in på den stora Tunbjörks-utställningen på Borås Konstmuseum, av en ren slump faktiskt (egentligen var jag ute för att köpa sladdlösa hörlurar). Och det var fri entré! Bara en sån sak! Mumma för en före detta irrsinnigt snål smålänning (numera har jag bättre kontroll på denna avart av separationsångest [att skiljas från stålarna gör ont!!!]).
Men viktigare: Det var en jäkligt bra utställning! Jag har tidigare varit lite kluven till Tunbjörks fotomästerskap, men nu fick jag ge mig, på nåd och onåd. Innebär i och för sig inte att jag gillade allt. Men mycket av det myckna (två våningar fulla, hela museet) var verkligen sevärt, roligt, tänkvärt…
Projektet Landet utom sig från 1993 tillhör favoriterna. Här några exempel som föll mig på (aj!) läppen:
Jo, det är faktiskt sant, det finns 467 inlägg på denna blogg. Nu 468. Det blir ett av de sämsta, för jag har ingenting att säga just nu. Bara att jag är imponerad av mig själv, som skrivit så mycket – och av er, som orkat läsa så mycket! Imponeringen begränsar sig emellertid icke blott till det kvantitativa. O nej, det kvalitativa, mina vänner, det kvalitativa… Kvalitetsnivån är ju helt enkelt anmärkningsvärt hög, eller hur!? (Jaja, med undantag av detta inlägg då förstås.) Väl blandat innehåll, och precis sådant som intresserar mig, lustigt nog.
468 inlägg på drygt 2 år, cirka 114 veckor, det blir över 4 inlägg i veckan det, mer än 1 varannan dag. Nicht allzu schlecht von einem Holzpferd gepinkelt! som tysken säger.
Med anledning av att det fortfarande (med knapp nöd) är januari, så vill jag fortsätta kampanjen “långa texter för årets längsta månad”, typ. Om och när ni oförmodligen har läst den här är det nog nästan februari, som bara har 28 dagar. Ja, och sen lackar det ju rent av mot vår, om man säger.
Idag lyckades jag lyfta ur fesoset för att bese en utställning jag skulle besett för länge sen: Urmylla, med verk av Sandra Magnusson, multimediakonstnär (textil, måleri, skulptur) och en av många udda (i positiv mening) bybor i den fantastiska byn Uddebo, mellan Svenljunga och Tranemo. Nu var det sista dan för utställningen idag, så nu gällde nu eller aldrig. Och det kan jag säga, att hade det inte varit sista dan så skulle jag gett en mer heltäckande bild av Urmylla och försökt få er alla idoga bloggläsare att ta er dit – för det var en mycket mycket fin och fascinerande utställning, verkligen.
Men det är för sent, för idag var sista dan… Får mig att tänka på min gamle vän, överliggaren i Lund Folke Nordmark från Skillingaryd, salig i åminnelse. Hans valspråk var nämligen just: Det är alltid för sent. (Han tyckte det var coolt att spela så där uppgivet uppgiven.)
En annan association, föranledd av Urmylla, var till de otroligt glest förekommande praktiskt textila inslagen i mitt eget liv. Dessa begränsar sig till tre: 1) När jag som värnpliktig näst intill malaj, men dock maskinman (enligt devisen: fel man på fel plats) i flottan 1970 skulle sy fast propellrar på ärmarna på min sjömans-Kalle Anka-kostym (ni vet, med den där fyrkantiga, blå med vita kanter rektangulära lappen på axlar och överrygg). Det gick åt helvete, kan jag säga. Efter att ha perforerat fingertopparna med blodvitesynålen ett antal gånger tog jag hem alltihop till mamma… Och 2) När jag som lärarkandidat i Växjö på hösten 1974 med stor möda stickade en avig och en rät maska, med hjälp av instruktiv instruktion av stickkunnig kvinnlig bekant. Sen har det aldrig blitt nån mer stickning. 3) Och för det tredje har jag gett mig fan på att jag skulle lära mig behärska konsten att sy i en (tappad) knapp. Det tillhör en bildad mans arsenal, lika väl som att kunna bygga fågelholkar och uttala sig om engelska 1800-talsromaner, termodynamikens grundprinciper, etc. Allt enligt gurun Sven-Erik Liedman i Göteborg. Det har gått så där. Eventuellt behärskar jag knappisyningstekniken, har inte prövat på länge…
Alltnog och emedan, jag har aldrig sett så kreativa utslag av broderi och virkningeri som i Urmylla. Urbota fantastiskt, det är allt jag kan säga.
Den som tror att evig materiell tillväxt är förenligt med en jord med ändliga resurser är antingen idiot eller en ekonom.
Om man tillmäter denna sentens sanningsstatus gäller följande:
Jag kan inte minnas när jag senast hörde någon svensk politiker ifrågasätta dogmen om den nödvändiga och välsignelsebringande ekonomiska tillväxten i samhället. Det betyder att samtliga politiker från samtliga partier (numera även Miljöpartiet vad det verkar) per definition måste klassas som idioter. Om de inte klarar sig genom att de råkar vara ekonomer då förstås…
Är vi alla överens om detta, eller finns några invändningar mot detta resonemang?
He he… En annan (mer sanningsenlig) rubrik kunde vara:
Från Hulta genom björkslyskogen ner till COOP
Hittade inga speciella motiv idag, så jag gjorde abstrakt konst i stället. Glöm inte högerklicka och förstora – för här handlar det om visuellt godis! Åt helvete med skärpan!
Mig lyster att lägga ut lite dokumentation från en av lågpunkterna på Jordenruntutanattflyga-resan för fem år sen. I slutet på januari 2017 befann jag mig i Cartagena, Colombia. Hade korsat Stilla Oceanen, seglat rakt igenom Panama-kanalen och landat i denna vackra stad på Colombias nordkust. Mentalt utmattad efter tre och en halv månads resande, plus att jag drabbats av ryggskott… Hett var det också, och luftkonditioneringen i mitt Air B&B-rum förde sånt helvetiskt oväsen så jag var tvungen att stänga av den. Varpå jag var tvungen att slå på den igen eftersom det var så infernalistk svårtattsova-hett… Jag saxar ur Dagonattboken:
Man skulle kunna kalla mig en fegis. För jag är rädd och orolig, och fruktar definitivt fysiskt våld. Men man skulle också kunna kalla mig en modig man. Så länge jag fortsätter min resa, trots att jag är rädd och ängslig, är jag en modig man. Jag är en modig man som tagit mig så här långt, hur det än går med det som återstår.
Jag har blivit skjuten i ryggen… alltså ett ryggskott har smugit sig på mig. Det var nog för att jag inte rörde mig på två dagar, först genom kanalen och sen i hamn i Manzanillo. Rejält stel idag, problem att få på sockarna. Kände direkt behov av ett halvt piller när jag vaknade vid 1-2-tiden, så jag tog ett sådant, för första gången sen jag lämnade Auckland. Det fungerade ganska bra; somnade om och vaknade först vid femtiden, om jag minns rätt.
Minns inte så väl vad jag gjorde igår. Vet att det kändes tyngre och tyngre. Satt länge vid bordet på nedervåningen och utnyttjade den utmärkta wifin. Hann gå både en och två gånger till en väldigt fin supermercado alldeles i närheten, först för frukost, sen för inköp av lite öl och någon enstaka matvara. Till sist fick jag mitt rum, strax före tolv. Rummet ganska ok, fast det finns inget bord att sitta vid. Tur att det finns AC.
Sa jag att jag fått ryggskott? Lumbago. Jo, det smög sig på mig efter de där två dagarna av total icke-fysisk aktivitet på båten (kanalen och hamnarna). Igår kväll var det rent för jävligt. Jag låg som en sköldpadda eller skalbagge på rygg i sängen och kom ingenstans, kunde knappt komma ur sängen, absolut inte böja korsryggen tillräckligt mycket för att ta på mig sockar, knyta skor, ta av och på kalsongerna, osv. Det är kanske lite bättre i kväll. Får se hur det utvecklas.
Det är så extremt det här. Glöm inte det, om du överlever. Har för mig att jag formulerat mig på liknande sätt förut under resan, kanske på Avondale Motor Camp. Klockan är 6.02 på morgonen, ligger i min säng, huvet uppallat mot sänggaveln. Ryggen håller sig ganska lugn i den här ställningen just nu. Tog inget piller igår, har ändå sovit hyfsat. Nu under efternatten och morgonen har jag lyssnat på Min fantastiska väninna. Eller så här, egentligen: Först tog det flera timmar med samma avsnitt (som är på 30 min) eftersom jag somnade om hela tiden och fick börja om, lyssna på nytt. Sen hör jag längre och längre stycken allteftersom jag blir mer vaken.
Men, tillbaka till ”extremt”, vad då extremt? Vad menar jag? Jo, ensamheten, utsattheten, övergivenheten, sysslolösheten, hettan, ständigt obekanta situationer, ansvaret för mitt liv, nödvändigheten att göra det som måste göras, att inte gå ner sig, inte bli förtvivlad, att ha 14 dagar framför sig av detta, på en okänd plats, utkastad (av mig själv) i världen. Osäkerheten, klarar jag detta?
Och sen segelbåtstur, förhoppningsvis, följd av osäker, farlig bussresa till okänd stad, övernattning eller inte, vidare bussresa till okänd ort. Sen ytterligare 14 extremt okända dagar på okänd ort med okänd sysselsättning.
I sanning: Varför utsätter jag mig för detta? Blir allt annorlunda sen? Eller detsamma? Beror det på hur det går, om jag ”lyckas” eller inte?
