I huvet på Jörgen T
Jojomensan, min aning ledde mig rätt. Den gula punkten visade sig leda till biblioteket i Bollebygd och en alldeles utsökt läcker utställning; en symfoni i färg och form med massor av saker att upptäcka och njuta av. Grundmaterialet för samtliga verk är använda kaffefilter! Se bara!
Skaparen av alla dessa ljuvligheter heter Helena Pokka:
Nu i eftermiddag ska jag bege mig iväg på en resa. Resans mål är den lilla gula pricken på bilden:
Just där har jag anledning att tro att det finns fler sådana här:
Det ska bli spännande…
(Det är svårare att vänja sig vid att norskarna alltid vinner i skidor…)
På Wärenstams i Borås (samma hus som Abecita Popkonst och Foto) visas just nu (till 27 feb, tror jag) en fantastiskt spännande utställning. Det handlar om en retrospektiv med konst av Roj Friberg (1934-2016). Rekommenderas varmt. (Wärenstams har öppet fredag-söndag, 12-16, fritt inträde.) Ett exempel här, några fler på Mina Bilder.
Kan inte undanhålla er Povel Ramels mästerverk Måste vägen till Curacao gynga så? Där nämns ju nämligen just San Blas-öarna i refrängen: “San Blas Chipidarra, UH! kränga hit, San Blas Chipidarra, UH! svänga dit.” Lyssna bara:
Nordost om Panamas karibiska kust ligger San Blasöarna, cirka 350 öar och sandrev, förvaltade av Kuna-indianerna. Dit styrde vi med S/Y Quest, på vår seglats från Cartagena i Colombia till Portobelo i Panama. Vi kastade ankar och tillbringade 2-3 dagar i detta paradis av kristallklart, turkosfärgat, ljummetljuvligt havsvatten och kokospalmklädda sandstrandiga öar. Varför är det så ofta sådana miljöer som beskrivs som paradis, förresten? Jag menar, att tillbringa en längre tid där, kan inte det bli ganska enformigt?
Nåväl, några dagar här var förstås ganska underbart. Det ingår i kapten Göran Perssons attraktiva affärsidé; icke blott transport Colombia-Panama, lite stopp i paradiset också. Vi tio passagerare (9 ungdomar och 1 åldring) kände oss tryggt omhändertagna av denne gamle sjöbjörn.
Det som gör just det här paradiset betydligt o-enformigare är ju också Kuna-folket. Tänk att det finns några indianer kvar här överhuvudtaget, efter att Cortez och hans conquistadorer tagit död på minst 95 procent av dem med sina vapen och sjukdomar! De lever primitivt på fiske och kokosnötsinsamling, plus att de kanske får några smulor från turismen också. Men hur länge? kan man fråga sig. Havsytan stiger, och öarna har bara någon meter dränkningsmån tillgodo.
Men barnen leker obekymrat, utan tanke på framtiden…
För exakt fem år sen befann jag mig på en segelbåt, på väg från Cartagena, Colombia, till Portobello, Panama. Kapten ombord var Göran Persson (obs! inte den fetdryge f.d. statsministern), som egenhändigt byggt båten hemma i Sverige under cirka 15.000 arbetstimmar. Därefter hade han seglat den över Atlanten till Centralamerika. Och på den vägen är det. Han livnär sig på att frakta turister från Colombia till Panama, via San Blas-öarna. Det tar 5-6 dagar. Underbar segling, uppehåll vid paradis-öriket San Blas. Dessa öar höjer sig inte mer än någon meter eller så över havsytan, och kommer med säkerhet att vara utplånade om något sekel eller så, i och med den pågående havsnivåhöjningen.
Det var lyckliga fem dagar för min del. Just mellan Colombia och Panama finns i princip ingen väg, mest bara djungel och dödliga knarkkarteller. Och flyga kunde jag ju inte göra… Alltså var det smaskens att jag redan i Nya Zeeland hittade detta segelbåtsalternativ.
Förutom kapten Persson och hans matlagande assistent Adriana befann sig nio medpassagerare ombord; ungdomar från Holland, Nya Zeeland, Australien och Sverige. Jag publicerar till att börja med fyra extremt dåliga mobiltelefonfilmer från livet ombord, plus en bild på segelbåten Quest utifrån. Filmerna är av usel kvalitet, som sagt, men lär ändå ge en god idé om livet ombord. I ett kommande inlägg ska jag berätta lite mer om San Blas-öarna, bl.a.
Jag har möblerat om lite i lägenheten. Kände att en förnyelse var av nöden.
Jag har börjat springa på konstutställningar. Har varit på tre stycken nu, på kort tid. Häromdan örade jag in på den stora Tunbjörks-utställningen på Borås Konstmuseum, av en ren slump faktiskt (egentligen var jag ute för att köpa sladdlösa hörlurar). Och det var fri entré! Bara en sån sak! Mumma för en före detta irrsinnigt snål smålänning (numera har jag bättre kontroll på denna avart av separationsångest [att skiljas från stålarna gör ont!!!]).
Men viktigare: Det var en jäkligt bra utställning! Jag har tidigare varit lite kluven till Tunbjörks fotomästerskap, men nu fick jag ge mig, på nåd och onåd. Innebär i och för sig inte att jag gillade allt. Men mycket av det myckna (två våningar fulla, hela museet) var verkligen sevärt, roligt, tänkvärt…
Projektet Landet utom sig från 1993 tillhör favoriterna. Här några exempel som föll mig på (aj!) läppen:
Till sist ett par fina porträtt:
