Halvblinda igelkotten jag försynt i lövhögen lever Nosar mig fram Tassar lågmält mina rundor Mumsar omnivoriskt på det jag finner En jordlöpare där En tvestjärt där
Undviker tvåbeningarna Om ändå slika möter kurar boll med taggarna ut Ligger stilla väntar Vill slippa dem Vill vara ifred
Jag har fått tips om ett bättre sätt att uttrycka att man latar sig och inte gör ett skapandes grand, bättre än värpa ägg alltså. Jo, på frågan om vad man sysslar med för tillfället svarar man att man hjälper Gunnar.Jaha, och vad gör han då? blir den naturliga följdfrågan. Ingenting, säger man då. Kul va!
Jag har dåligt samvete. I många år har jag obetänksamt använt uttrycket värpa ägg i betydelsen “vegetera, vara overksam, göra ingenting”.
– Vad gör du idag? – Äh, ingenting. Värper ägg bara, har det kunnat heta.
Ett vårdslöst, moraliskt förkastligt tal, har jag plötsligt insett. Det är ju ett absolut storverk, detta att värpa ägg! Tänk vad det kostar i energi och möda! Äta duktigt och leva sunt så att vitan och gulan blir näringsriktigt fyllda, picka kalcium så att skalet får sitt, härbärgera det/de tungskumpiga ägg/-et/-en i kroppen, värpa, ruva…
Vet inte var jag fått denna innebörd av värpa ägg ifrån. En idiosynkrasi, vad det verkar. Känner ingen annan som använder uttrycket på samma sätt, ingen förstår mig när jag gör det.
Vare härmed slut med detta pietetslösa språkliga missbruk från min sida!
Ber därutöver att få tillönska mina läsare en till att börja med stillsamsorgsen Påsk, därefter, i samband med uppståndelsen, en desto gladare dito. Betänk vid inmundigandet av de obligatoriska minst 8-10 påskäggen allt det arbete som ligger bakom från hönans sida. (Höns- och äggkläckningsindustrin är förstås en [tämligen vedervärdig] sak för sig i sammanhanget. Förbigås med tystnad den här gången.)
Det där med sol, kyliga vindar och iskalla nätter som rått större delen av mars och en bit in i april, ja det ger jag inte mycket för som vårväder! Nej, tacka vet jag ett milt vårregn som idag; tvåsiffriga temperaturer på dagarna, gott och väl frostfritt på nätterna. Dylikt smeker frid i kropp och själ, lockar koltrastarna att sjunga och ger rörelsemomentum till våren.
Bafatt (citat Björn Borg) ni läser så snällt så ska ni få er en liten vårdikt till livs:
Halvblinda igelkotten jag såg idag en stålgråkaffebrun järnsparv. Den gjorde mig glad. Fällde taggarna in ett tag.
… i min version: Från båda håll, eller som originalet heter: Both Sides Now, en av Joni Mitchells pärlor (som ni säkert kände igen, även om jag översatt texten till ärans och hjältarnas språk). Håller på och försöker lära mig spela in med externt ljudkort, via programmet Garage band på datorn. Det går så där. Jag är rejält dålig på att spela piano, så jag klarar inte riktigt att kompa samtidigt som jag sjunger med någorlunda inlevelse. Därför spelade jag in piano och sång var för sig, och de synkar inte alltid perfekt. Men det får gå för den här gången.
Funderade på om jag skulle lägga ut nåt… Inga idéer… Men så digitalsnubblade jag på nedanstående låttext. Tänkte sjunga den och bloggifiera den, men märkte när jag försökte att jag inte hade nån röst alls denna relativt eländiga kväll i livet. Ok, alltså publicerar jag den som enbart som text till att börja med, tänkte jag. Vet inte riktigt om den håller för att bara läsas i och för sig, den ska ju sjungas förstås. Det är en översättning jag gjort från originalet på engelska, och som översättning är den väl ändå inte så jävla illa i vrångstrupen pinkad, om man betänker att det är en trähäst som här låtit sitt vatten.
Redan som nybakad 27-åring anade jag att det var så här det skulle bli. Simply the simple story of my life… (liksom så många likasinnades). Ni känner väl igen den?
Rufs av fluffigt änglahår vaniljglassluftslott himlen når bomulls-canyons som läker sår solmoln i mitt liv Men nu dom blivit block av sten regn och snö på var och en allt jag svikit; sent, för sent gråmoln på min stig Betraktat moln från båda håll som vita änglar, svarta troll. Men sagans moln är allt jag minns molns illusioner allt vad som finns
Junimånar, van Gogh-sol gul barnaögon som tindrar jul hjärteskön du som var ful kärleken i mitt liv Men nu ett falskt och simpelt spel du dumpar två, men smickrar tre hyckleri och smila stel kärlekssvek och split Kärlek sedd från båda håll från ge och ta, från allt till noll Men kärleksfantasier finns kärleksdrömmar allt jag minns
Gråt och ångest, säga stolt: Jag älskar dig, utan förbehåll drömström, busrus, glad som en boll grundbultar i mitt liv Men sedd igenom tvivlets lins: Den du du var ej längre finns. Tja, nåt förloras, något vinns i livets vardagsstrid Jag livet levt från båda håll från vinn, försvinn, från dur, från moll men livets luftslott, allt som finns av allt jag lärt jag ingenting minns
Visst, jag förstår: SOM NI HAR VÄNTAT! Men här kommer den redan, den utlovade utredningen av varför jag tilltalas så av sentensen Ge upp idag: i morgon kan det vara för sent (se förra inlägget).
Jo, den får mig att skrocka glatt, eftersom det är en spark där bak på alla tillkämpat överpositiva optimister, som det kryllar av överallt. Jag har väldigt svårt för det överkäcka (det stesiga, i min vokabulär) överhuvudtaget. Är med i gruppen ”Negativt tänkande” på Facebook, bara för att jävlas. Att alltid tro att allt ska bli bra förefaller mig absurt sinnesförvirrat. Men denna krampaktiga inställning är snarast en förhärskande attityd i vår tid: Ge inte upp! heter det. Kämpa på, så blir allting bra. Det ligger en feghet i botten här, menar jag; man vågar helt enkelt inte se sanningen i vitögat.
Realistisk pessimism ligger mig närmare. Fast jag erkänner: Även här lurar ett något mesigt klenmod, som motivering för hållningen i fråga. Att hoppas och tro på det bästa – för att sen bli gruvligt besviken – det är inte roligt. Bättre då att vara beredd på det värsta, och så bli glad om det ändå inte gick riktigt så illa.
Detta betyder inte att jag inte inser att det finns lägen där man absolut inte bör ge upp. Om ens fotbollslag bara ligger under med 0-1 – finns alltid chansen till en kvittering, hur ojämn matchen ändå är. Det visar statistiken. Men ligger man under med 0-5 och har en viktig ny match om tre dagar, ja då är det bättre att ge upp, kanske inrikta sig på att hålla siffrorna nere.
Det finns naturligtvis massor med situationer i livet när man faktiskt inte borde ge upp, visst, så är det. Men det finns baske mig lika många lägen när man skulle må fan så mycket bättre av att sluta kämpa och helt simpelt lägga av. Några slika exempel, med anknytning till skribenten:
Om man lider av dyslexi bör man inte satsa på att bli exempelvis läkarsekreterare. Ge upp innan det är försent! vill jag säga. Kasta inte bort fyra inbillningsutbildningsår på detta omöjliga projekt. Du gör dig själv olycklig, och du riskerar att förorsaka patienterna lidande, p.g.a. felbehandling när du har skrivit fel i journalen.
Om du är helt ointresserad av språk och litteratur, och, som en naturlig följd därav, fullständigt okunnig inom dessa områden, utbilda dig då inte till svensklärare. Det är faktiskt inte en mänsklig rättighet för alla att bli lärare. Lägg ner! Bli programledare i ett teve-underhållningsprogram i stället. Eller starta ett litet företag, va fan som helst. Men ägna dig inte åt att missköta ett av de viktigaste yrkena vi har.
Försök inte bli finsnickare, när din maximala händighet ligger på grovhuggen tillverkning av fågelholksnivå. Gå på loppmarknad och köp dig nåt fint färdigt i stället…
Om du har sett flertalet av i Sverige häckande fågelarter, men har missat dubbelbeckasin och rödstrupig piplärka – gå inte och grubbla på detta i evighet! Ge upp, slappna av, kola ner (inte vippen). Kanske kommer de saknade arterna då till dig i ett oväntat, obevakat ögonblick.
”Tro inte att du är Stålmannen bara för att du har rost i kalsongerna”, som vår absolut opedagogiske, smått pennalistiske gymnastik- och idrottslärare i realskolan brukade säga. Nä precis! Känn dina styrkor och svagheter. När det efter lång tids tränande och försökande har visat sig att din maximala höjdhoppskapacitet är 90 cm i sax, lägg då inte ner mer tid på omöjlig, ospänstig träning på dykstilen eller Fosbury-floppen! Nej, gläd dig i stället åt att du ändå tog brons i skolmästerskapen i 5:e klass (1962) med resultatet 3,12 m i längdhopp!
Sammanfattningsvis: Det är bättre att ge upp – efter att ha försökt rejält, nota bene – än att göra sig själv och andra drabbade olyckliga, genom att mot bättre vetande kämpa sig in i misslyckandedimman (och kanske bli kvar där resten av livet).
Med andra ord: Ge upp idag: i morgon kan det vara för sent…
Varför tycker jag rubrikens one-liner är så slående och rolig? Egentligen? Det kan man verkligen fråga sig. Det handlar om en aforism av den värmländske författaren Bengt Berg (han med “hela bollen skall ligga still innan frisparken får slås”), som också har blivit titeln på en bok av Fredrik Sjöberg (har nu reserverat böcker av båda två på biblioteket).
Hinner inte utreda detta nu, eftersom jag ska ut och försiktigt spela lite golfkrocket (trots nyinopererad pacemaker under vänstra nyckelbenet). Men jag lovar att återkomma i ämnet.
Georgia on his mind… Vilken Georgia då? undrar ni så klart. Jo, Georgia O’Keeffe, “den amerikanska modernismens moder“, som hon kallas i en ganska nyupplagd dokumentär på SVT play. Tja, jag vet inte det precis. Hon får vara vems moder hon vill för mig, det spelar ingen roll. Hon är helt enkelt en av de få bildkonstnärer som min kroppsjäl internaliserat. Kan inte mycket om bildkonst, men det hindrar inte att viss, utvald sådan betyder en hel del för mig. Det började med van Gogh, följdes av exempelvis Edvard Munch, Lars Lerin, Frida Kahlo, Helene Schjerfbeck… Och så då Georgia O alltså.
Det är detta med form och färg. Vill inte påstå att man kan leva på det, men form och färg är livgivande för själen. Ja, för kroppen också, skulle jag vilja säga. I andra versen i min berömda hit Catch Your Dreams, som skildrar en depressiv stund i mitt liv, heter det bl.a.:
The winding river ceased to flow
My spirit hovering still
No forms, no colours in my mind
It was life against my will
Aptiten på form och färg driver också mitt fotograferande. Skulle gärna vilja prova på att måla, men det har inte blivit av ännu. Att försöka skapa estetiskt verksamma bilder med kameran ser jag dock inte som en ersättning för måleri; det är en konst i sig.
Men det här skulle ju handla om Georgia O’Keeffe, inte bara om mig… Jo, hennes verk är suveränt njutbar form- och färgföda för mig. Hon är kanske mest känd för sina läckra målningar av blommor i stort format. Men dessa kan jag tröttna på ganska fort. Det finns så mycket annat…
Sen är jag också förtjust i O’Keeffe som människa, som kvinnomänniska. Hon besitter stor integritet, stor livsvisdom tycks det mig, och det lyser igenom när man ser henne; hon är vacker inifrån och ut, både som ung och gammal. Se den där dokumentären på SVT play, så förstår ni vad jag menar. Men nu ett försök att illustrera vad jag pladdrat om ovan:
Blommorna…
New York…
Linjerna…
New Mexico-inspirerat…
Hon själv…
Livsvisdomskorn…
Georgia O’Keeffe Museum, Santa Fe
Kilroy was there, searching…
2013 tillbringade jag en vecka i Santa Fe, New Mexico. Sökte gå i fotspåren av min idol…Hoppet…?
