Författare: Jorge50

Närmare bestämt, mitt emellan inte än och aldrig mer.

Clawhammer är en banjoteknik egentligen. Klicka här så kan ni se och höra hur man gör och hur det låter.

Molly Tuttle är en av mycket få som har applicerat denna spelteknik på akustisk gitarr. Jag gillar det skarpt:

så här:

eller så här:

Well, I married me a wife, she’s been trouble all my life
Run me out in the cold rain and snow, rain and snow
Run me out in the cold rain and snowWell, she went up to her room where she sang her faithful tune
And I ain’t goin’ be treated this way, this ol’ way
And I ain’t goin’ be treated this wayShe’s coming down the stairs, combin’ back her yellow hair
Well I’m goin’ where those chilly winds don’t blow, winds don’t blow
I’m goin’ where those chilly winds don’t blowWell, I married me a wife, she’s been trouble all my life
Run me out in the cold rain and snow, rain and snow
Run me out in the cold rain and snowRun me out in the cold rain and snow
Run me out in the cold rain and snow
Run me out in the cold, cold rain and snow
Run me out in the cold, cold rain and snow
Run me out in the cold rain and snow

På temat “Gud testar” en liten travesti av 1:a Mosebok, 22:a kapitlet, i vilket skildras hur Gud befaller Abraham att knivmörda och bränna upp sin son Isak.

(Visade sig sen att Gud bara ville kolla om han kunde lite hundraprocentigt på att Abraham alltid skulle göra precis som Gud ville hur j-a dumt det än var. Man kan ju föreställa sig vilka traumatiska men denna iscensatta skendöd förorsakade hos såväl Abraham som Isak…)

Storasystern

Det var just i den stund då Isak låg på slaktbänken och Abrahams kniv blänkte, och prästen glödde och församlingen rös. Då reste sej en försynt flicka , som konfirmerats ett par offersäsonger tidigare, och alltså hört det hela ett antal repriser redan och hunnit att både hitan och ditan begrunda denna felprioriteringens gubbpastorala urscen, samt djupt och ärligt rannsaka sitt inre – och utbrast, högröd i ansiktet: ”Näe, ursäkta allihopen, men detta är då så illa dumt att det ids jag då rakt inte höra på!” Och sprang ut.

Ur Flygbyken och 83 andra lämningar (2019), av den eminente skriftställaren Peter Törnqvist (gammal svensk-elev till mig faktiskt).

Barnbarn 4 heter Frode, nu 8 år, och en vetgirig åk 2-elev. Men i nedanstående smått existentiella bildserie (en fotografisk fullträff, om ni frågar mig, vilket ni förstås inte ska göra) är han bara drygt 2.

Nog är det mycket som är tungt här i livet när man tänker efter…

• 

• 

• 

Men strunt samma! Visst finns det väl ändå en hel del som är värt levnadsbesväret. Inte är man bara till för att klaga (än finns det mycket mellan Skanstull och Haga…). Här hoppar inga halta löss!

• 

• 

Oh, Stillness…
Ever tasted
such stillness
before?
You must ask yourself:
Is it now
and for ever?
Or no nay never
no more?

But alas now,
that susurring sound?
Be it the wind?
Or be it those small
splashing waves
I have heard before
bursting into tears
onto granite shore?
Oh, why do you talk to me
in such riddled metaphore?
Why not say it as it is?
I guess it’s no nay never
no never no more?

Maybe the secret is
not to think of it
as a secret
Not to interpret
or whatever
Just to hear them
see them
feel them
taste them
smell them
and say:
It’s now
and for ever!

Waves talking to me
incessantly
without giving me
the chance
to think…
You know
it tickles me pink…

Do you really believe
in the eagle?
Can you actually imagine
that it’s bald?
That its head is
blindingly white?
Not to speak of
its tail?
Is it within your
ability of conviction
to see it
soaring into the
infinitely blues
far far and away
above our
humanly whine
or wail?

It blows my mind
no end…

Waves are not even
whispering
they are breathing
breathing…

Anyone can slay a dragon,
they tell me
But try waking up each morning
and loving the world
all over again
That’s what takes
a real hero

A stillness hero…

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Funderar på om man ska börja göra egna emojier och sälja på nätet och tjäna grova pengar….?

Igår besökte jag Falsterbo Photo Art Museum för första gången. Där fick jag se bilder av de världsberömda (för mig okända) fotograferna Richard Avedon och Herb Ritts bl.a. Det var mest svartvitt, men serien Mr and Mrs Comfort av Richard Avedon var i färg. Den gillade jag:

• 

• 

• 

• 

Men hela utställningen var mycket sevärd – liksom även själva byggnaden. Två-tre utställningsvåningar, och så kunde man ta hissen upp till fjärde våningen, som var lika med takterrassen:

Där stod jag, längst ute på Nabben, Falsterbo, strax efter soluppgången. Fint väder, om än ihållande, ganska kraftig ostlig vind. Väntade på fåglarna, fåglar att fotografera i flykten – men det kom inte så många fåglar. De tyckte väl något i stil med “varför lämna Sverige när det är så varmt och gott väder?” Jag vet inte. Tröttnade på att vänta. Drog mig längre in mot fyren. På vägen närmade jag mig en liten damm.

Och plötsligt fick jag superfotomotiv att fånga! Där stod några trollsländor ganska stilla mot ostvinden, vilket gjorde det möjligt att fånga dem med min gigantiska 600 mm-lins, egentligen avsedd för fågelmotiv.

Och så fick jag de skarpa trollsländeflygbilder som jag förgäves försökt lyckas med i åratal! Helt oväntat och oförmodat; rena trolleritricket! Ett par exempel:

• 

• 

• 

Gjorde mig glad och lycklig ett bra tag…