I huvet på Jörgen T
… från Harry Häger i Kransån, som mörkporlar sig förbi Kransmossens idrottsplats. Han spanar efter feta och fina julfirrar som han kan smaska i sig. Dylika läckerbitar får inte saknas på julbordet, menar han. Ibland är det lite kallt om fötterna, men i såna lägen kan man alltid hissa upp ena benet och värma det under fjädrarna, säger Harry H.
De nominerade är: de 43 arterna i Flickr-albumet Madagascar Birds. Och vinnarna är följande 5 arter, tillhörande 5 fågelfamiljer, endemiska/unika för Madagaskar:
Bland dem som skickat in den rätta raden kommer en vinnare dras.
Flera av mina reskamrater på Madagaskar var entusiastiska och kunniga fågelskådare (även om några blott voro fågelåskådare). Själv har jag hållit på med fåglar sen 1962, då jag förälskade mig i en tofsmes. På senare år har det blivit viktigare att få en bra bild på den fågel man ser, än att nödvändigtvis identifiera något man otydligt ser på långt håll. Inte heller har jag någonsin varit någon ivrig “artjägare”. Men men men, att ta fågelbilder är en svår men stimulerande sport, inte minst flygbilder, som jag gärna ägnar mig åt.
Idag har jag pysslat lite med att försöka identifiera och namnsätta så många av mina bildfångade madagaskiska aves som möjligt. Men en hel del osäkra kort finns kvar. Och hittills har jag nöjt mig med att finna de engelska namnen.
Madagaskar är smått unikt i många avseenden när det gäller fågelfaunan. Jag citerar från nätet:
Among the 280 bird species that currently exist in Madagascar, 117 of them are endemic to the island, representing 40% of all species and 55.5% of the breeding species, giving to Madagascar the island the highest percentage of endemic species of any major country in the world. (BirdLife International, 2017).
Nåväl, att den här bilden föreställer två stycken madagascar hoopoes, alltså madagaskiska härfåglar, råder det ingen tvekan om:
Inte nog med att 117 fågelarter är endemiska för Madagaskar. Inte mindre än 5 fågelfamiljer finns bara här. Det handlar om: mesites (3 arter), cuckoo roller (1 art), ground rollers (5 arter), asities (4 arter) och malagasy warblers (11 arter). Jag tror mig veta att alla de fem endemiska familjerna är representerade bland de 44 fågelbilder från resan som jag just publicerade på Flickr. Den nyfiket intresserade må klicka på länken här. Den som gör sig mödan att identifiera de fem endemiska familjerna och skickar in rätt svar som kommentar på bloggen i form av familjenamnet + korrekt bildnummer (1-44), kan räkna med (hoppas på åtminstone) ett fint pris…
Tänkte jag skulle konkretisera vad jag skrev i förra inlägget om att känna sig powerful och mäktig, som en Keith Richards i Rolling Stones, när man river av ett riff med sin elgura. Lyssna t.ex. på sista låten i The Hemgården Sessions med Soggy Bees. Låten heter Mirage och är en riktig rockrökare. Länken:
Ett annat raffigt exempel är riffet i Water, finns på Spotify:
När jag var liten ville mina föräldrar att jag skulle spela piano. Det ville nog jag också till en början, men så drabbades jag av mycket opedagogisk pianolärare. Han tvingade mig att spela musik som jag inte var mogen för. Och allt som hade med t.ex. populärmusik eller visor att göra föraktade han. Och att tänka sig att lära mig att kompa och sjunga till, ja si det var inte att tänka på. Det var bara klassisk musik som gällde. Det slutade med att jag skulle spela Bela Bartok, en ganska svår och modern tonsättare. Då slutade jag med pianot.
Men nån gång i gymnasiet, tror 1968 eller så, fick jag plötsligt en obetvinglig lust att spela nåt instrument. Så jag köpte en nylonsträngad gitarr. En kompis lärde mig de tre ackorden han kunde, och sen fortsatte jag själv med ytterligare några (ackord). Det var mest fråga om att kompa mig själv eller andra när vi sjöng visor eller andra populära melodier.
Lärde mig rätt snabbt i början, grunderna. Försökte spela med plektrum, men slarvade hela tiden bort dessa små speleplastbitar. Så det blev att odla lite naglar på pekfingret, långfingret och ringfingret på höger hand. Än idag, 56 år senare, har jag gitarrnaglar på dessa fingrar.
Efter att som sagt ha förkovrat mig väl i några år inträdde sedan en flera decennier lång stiltje, då inte mycket hände med mitt gitarrplinkeplonkeri. Men så gick jag en kurs (den enda), tror på 80-talet nån gång. Det var s.k. fingerpicking det handlade om; basa med tummen och spela komp och melodi med de andra fingrarna. Det var mycket svårt i början. Minns att jag tragglade med en passage i låten Windy and Warm flera tusen gånger, varvid min dåvarande hustru blev milt vansinnig, förde in mig i ett avskiljt rum och stängde dörren…
Efter 37 års betänketid (mina yngste son brukade reta mig för att jag väntade så länge) köpte jag mig en riktig fin akustisk stålsträngad gitarr av Western-typ, en Martin. Inhandlade den i USA där den blott kostade motsvarande drygt 20.000 kronor (i Sverige kostade den över 30.000). Tror det var 2005. Att ta hem den med flyget var ett äventyr. Klarade det tack vare en vänlig steward på planet som “puttade gitarren in the closet”, dvs. i ett outnyttjat businessclass-utrymme; den rymdes inte i de vanliga handbagagehyllorna med sitt hard case.
Den gitarren har jag i stort sett spelat på varenda dag sen dess. Den var värd sitt pris. Spelar fortfarande inte speciellt bra, men betydligt bättre än för 56 år sen.
Och vid 70 år fyllda, 2020, i ett anfall av megalomani, fick jag för mig att jag skulle bli med elgura! Oj oj oj, sagt och gjort, så blev det. En superfin gul Suhr-gitarr, med tillhörande Fender-förstärkare. Nu måste jag försöka lära mig spela med plektrum igen. Vid det här laget existerade ju rockbandet J.T. & The Soggy Bees, och det var ju rent ut sagt sataniskt kul att få bröta på och låta som Rolling Stones i nåt riff… efter alla dessa år… Varför hade jag inte gjort detta tidigare? frågade jag mig. Man kände sig powerful och epifanisk för en kort stund. Underbart häftigt.
Men, ärligt talat, den gitarrmusik som än idag nog ligger mig allra varmast om hjärtat, den är akustisk, och kan låta så här:
Slika låtar gör mig nästan alltid lite lycklig en stund, varför vet jag inte. Här är en länk till min Spotify-spellista J.T’s Guitar Darlings:
Det var orimligt vackert i morse. Har töat lite på lägre nivåer nu, men uppe i trädkronorna sitter den kvar, rimfrosten; en orimlig rimfrost var det, med abnormt utstickande iskristaller. Förstår inte hur sådant kan bildas. Moder natur är sannerligen kreativ.
SAOB säger så här om rim-som i rimfrost:
[jfr d. rim, rimfrost, nor. dial. rim, rimfrost, sot, ärg, rost, isl. hrím, rimfrost, sot, fsax. hrīm, rimfrost, mht. rīm, rimfrost (t. dial. reim), feng. hrīm, rimfrost (eng. rime); sannol. till den ieur. rot som föreligger i lett. kreims, grädde. — Jfr RIMFROST]
Som jag brukar säga: Glöm inte att högerklicka och välja “Öppna bild i ny flik” för att förstora. Det är rimmet värt…
Sanningen är, att det var en ganska krävande resa – för min del i alla fall. Självförvållat till stor del; jag lyckades slarva bort min astmamedicin på flyget ner. Vete fan hur det gick till; borde inte ha varit möjligt. Men det medförde att jag flåsbälgade nåt alldeles otroligt så fort det gick uppför, vilket det gjorde en hel del vid flertalet 5-6 timmar långa vandringar i regnskogen.
Sen var det det här med magen. Var osäker på om jag skulle våga mig på att släppa väder under en 3-4 dar… Om ni förstår vad jag menar… (punkt punkt punkt…).
Och så de långa dagarna på de urusla potholesvägarna med medelhastighet 30 km/tim, varken mer eller mindre. Var heller ingen sinekur precis.
Men trots allt detta: Den verkliga sanningen om Madagaskar, den djupare sanningen, finns att söka i lemurernas ögon:
Eller kanske i den uråldriga, rynkiga underbettsvisdomen hos kameleonter som den här:
Efter att ha återvänt till ursprungspunkten (nedre Trandared i Borås) är jag möjligen inte helt densamme som när jag for; kanske något perspektivrikare, aningen insiktsfullare… Vill gärna tro det.
Men ursäkta mig, var är öronen, och var är svansen? Det heter ju trots allt om de små grodorna i visan: båd öron, båd öron och svansar have de. Är det bara bluff alltihop? Har vi fått leva hela livet med denna lögnaktiga myt?
NEJ NEJ NEJ!!! Fick just reda på att jag fått allt om bakfoten! Det heter ju EJ öron, EJ öron, EJ svansar hava de, och ingenting annat i visan. Det måste vara ett tecken på begynnande demens, eller nåt. Kan också bero på att vi sjöng för vår fina guide Isak Isaksson på flygplatsen i Adis Abebba: Lemurerna lemurerna, är lustiga att se, båd öron båd öron, och svansar hava de… Mycket pinsamt, alltihop…
Det är ju för fan grisarna (och lemurerna då) som har öron och svansar, inte grodorna…
Nej, finns inget medlidande att vänta här. Inte alls. Var och en tar sin. Ingen nåd finns att få…
Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind –
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granarnas gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.
Edith Södergran i Landet som icke är, 1925
