högt mot himlen strävar domens torn. långt där nere i ett litet minirum på hotell domspitze ligger jag och funderar över livet. loket gick sönder redan i köpenhamn så vi blev först 20 minuter, sen 35, sen en timme försenade. och sen blev det mer. och vagnen vi skulle sitta i var avstängd av säkerhetsskäl (?). så vi missade vårt anslutningståg i hamburg. efter wurst och durst på hamburghuvudbangården fortsatte vi ändå mot köln, där vi nu nödövernattar.
om en timme avgår eurostartåget mot paris. hoppas vara med på det.
Jo, idag bär det iväg; eller rättare sagt i morgon. Susar ner till Helsingborg med min lilla orangea leksaksbil idag. Tidigt i morgon bitti sätter vi oss på tåget, dotter Ylva och jag. Vi ska till Paris, eventuellt möta våren där.
För länge länge sen hade jag idén att resa någonstans med ett barn i taget. Barnet i fråga skulle bestämma destinationen. 1990 tågluffade Martin (då 11) och jag (då 40) till Portugal och tillbaka igen. Jakob och jag var i Västindien 1994. Men någon resa med Ylva blev aldrig av.
Så det ska vi ta igen nu, 35 år senare! Ylva har bestämt att det blir tåg tur och retur Paris, däremellan fyra hela dagar i den franska huvudstaden. Spännande är bara förnamnet!
Jag läste franska i skolan. Tyckte det var ett underbart skönt klingande språk. Vi hade en lärobok med en tecknad bild på framsidan: två bilar hade krockat lätt, och nu stod förarna och skällde på varandra. Tänk, fantiserade jag, att kunna krocka lätt i Paris, och kliva ur bilen och skälla på flytande franska! Vilken dröm…
Nåväl, den drömmen kommer aldrig att besannas, tyvärr. Det är ju också bland det svåraste man kan ta sig för: att gorma och skälla idiomatiskt på ett främmande språk. En näst intill omöjlig uppgift, om man inte språkbadar i det främmande språket i sisådär åtta år först; dvs. lever och i stort bara kommunicerar på franska (i det här fallet) under lång tid. Och så länge har jag verkligen inte vistats i Frankrike.
Men fortfarande älskar jag klangen av franska; de där sonora nasala vokalerna… För ändå längre sen, under min tid som parvel blott en tvärhand hög, minns att jag med stor glädje lyssnade på en fransk EP-skiva som syrran köpt. Det var den fantastiska Edith Piaf som sjöng; huvudnumret var låten Milord. Den spelade jag gång på gång och sjöng glatt med i franskan, utan att begripa ett ord givetvis.
Nu har jag med hjälp av Google translate fått klart för mig att låten handlar om en kvinna – sångerskan – som försöker trösta en “Milord” (övers till “rich foreigner”?). Han har övergivits av en annan, mycket vacker kvinna, verkar det som. “Kom igen nu, Milord! Bra jobbat, Milord! Gråt inte mer.” uppmuntrar sångerskan.
Edith Piafs röst… kommentarer överflödiga. Och vilka ‘r’ hon har! Gurglande tungrots-r… Underbart. Hör bara:
Åh, jag blev plötsligt så glad här i kväll. Nitzan Cohen har knäppt upp knappen! Nitzan är en av SMHI:s meteorologer som presenterar väderprognoserna i Rapport och Aktuellt. Han har tidigare utmärkt sig för en synnerligen ful och spänd enknappsknäppning av sin alltför trånga kavaj. Denna vederstygglighet har förundrat och förbryllat mig under en längre tid.
Men idag hade han knäppt upp knappen! Och jag blev så lycklig… (Fick en föreställning om hur det kändes när kvinnorna skippade korsetten.)
Tilläggas kan och bör, är att Nitzan är en av de muntligt sett bästa meteorologerna på teve; han har koll, och uttrycker sig väl. Långt bättre än exempelvis Per (“Tack Per!”; alltså han med lönnbuken (likt Ers Undertecknad) och slipshållaren)), även om denne har förkovrat sig på ett beundransvärt sätt efter sin olyckliga start med andningssvårigheter och mer eller mindre talfel. Också Pererik – med sin getfrisyr och sitt sätt att avsluta med ett fullständigt absurt påklistrat leende – talar någorlunda väl (om än med lite väl många “ser det väl ut som…” och “lågtrycket som pressar sig in…”).
(Ber att få återkomma med en objektiv bedömning av de kvinnliga teve-meteorologerna.)
Alltnog och emedan: Nitzan är bäst! Nu när han har knäppt upp knappen…
Här en liten video med Nitzan in action, med knappen fortfarande knäppt. Lägg märke till hans mjukt välmodulerade gestik, när han beskriver låg- och högtryckens rörelser på kartbilden.
Låt mig även, av nostalgiska skäl, påminna om meteorologen John Pohlman, som spelade (fruntimmers-)jazz, och kämpade med att lägga sig till med tungspets-r (samtidigt som han tyvärr bibehöll sina skånska (eller blekingska?) diftonger; “östereut…”)). Han var en synnerligen kompetent och färgstark teve-meteorolog (ehuru skall fastslås, att konkurrensen icke var särdeles svår på området på Pohlmans tid).
Den som först korrekt namnger samtliga meteorologer på bilden vinner första pris: En resa till Tristan da Cunha med Ers Undertecknad som färdledare (på gemensam bekostnad).
Har just lyssnat på en timslång intervju med Lise Tamm, sedan november 2024 generaldirektör för Jämställdhetsmyndigheten (Kvartals fredagsintervju). Kan konstatera att vi (hon och jag) är överens om i stort sett allting (åtminstone det som togs upp i intervjun).
Lise Tamm slår fast att det givetvis finns en synnerligen fördärvlig (“toxisk”) maskulinitet, men menar att också femininitet kan vara destruktiv. Men det hon betonar ännu mer, är att den schysta (korrekt stavning, enligt SAOL) maskuliniteten måste få ta plats och träda fram.
“Hur är då en schyst man?” frågar intervjuaren Jörgen Huitfeldt. Jo “respektfull, ansvarsfull, som tar hand om, som är rättvis, tar hand om sina barn, som vill leva ett jämställt liv, som respekterar andra, som är ödmjuk, intresserad, nyfiken, aktiv”, skissar Lise Tamm.
“Och vad är då skillnaden mellan en schyst man och en schyst kvinna?”, undrar Huitfeldt vidare. “I stort sett ingen alls”, svarar Tamm. “Schysta män och schysta kvinnor liknar varandra i hög grad.”
“Men på gruppnivå finns förstås tydliga skillnader mellan könen” (de två biologiska som finns, i första hand), fortsätter hon. “Vi är olika på flera sätt, och ofta intresserade av olika saker. Men vi kompletterar varandra. Och det viktiga är de mänskliga, schysta drag som vi delar.”
Kunde inte sagt det bättre själv. Ansluter mig lekande lätt via mitt hygglighetsideal till de schysta männen…
När jag var liten (sisådär tio trehundrasextiofemdagars max) spelade jag piano. Det var ganska roligt till en början. Men ganska snart tvingade mig min ambitiöse och opedagogiske (men annars relativt gohällige) pianolärare, kantor Jan-Olof Jonsson, att spela musik som jag inte var mogen för. Bachs inventioner gick väl an, men den smått modernistiske, ungerske tonsättaren Béla Bartók blev droppen som fick bägaren att rinna över. Inte ens när jag hjälpligt kunde plinka det stycke som blivit mig givet tyckte jag det låt nåt å ha…
Så pianot och jag gick skilda vägar.
Ett femtiotal år senare ble ja ändå ve (skämtsam talspråklig stavning) min sons piano (som han försmådde till förmån för ekvilibristisk gitarrhantering). Ett elpiano då förstås. Få orkar nuförtiden hantera “riktiga pianon”; de är helt enkelt för tunga och tar för stor plats.
Och just precis idag har jag köpt ett piano till! Det heter Roland FP 7, just precis den modell jag förälskat mig i (supersköna tangenter!) i musiksalen på Högskolan där vi repat i 20 år och där det stod ett sådant. Jag ska placera det i vår replokal som vi alldeles nyligen hyrt in oss i. Så har jag ett hemma och ett i replokalen!
Fast jag kan fortfarande inte spela nåt vidare… Men övning ger färdighet! Trägen vinner! All vår början bliver svår, bättre går det år från år (den låten spelade jag som nybörjare), med flera floskler.
Låt mig så citera ett klassiskt pianostycke:
De fattigas piano Svensk text: Lars Forssell, 1956 Fransk originaltext (”Le piano du pauvre” och musik: Léo Ferré, 1954
De fattigas piano som klinkar dag och natt på barer från Milano till Stockholm, säger att kom nu och ta en drink till mitt förtjusta klink och glöm bort slit och skatter… Kom låt oss dansa runt och prata lite strunt nånstans bland folk och katter… De fattigas piano – se där en liten, sliten en! Vad han har stora blan, oh! Men han är allas vän! Han svänger runt sin käpp och tar en liten stepp – och så börjar alla skratta… och någon föll i gråt fast vad han gråter åt kan ingen riktigt fatta…
De fattigas piano som klinkar i Paris ger rytm åt hela stan. Åh… tavaritsch, spiele, please ej mer om sorg och nöd men mer om kärleksglöd, du minns väl den där sången som diktats av Prévert om hur man blir kär för hundrasjätte gången.
De fattigas piano! Mitt hjärtas metronom! Hör Louis Mariano på restaurang Atom och Maurice Chevalier på Café Devalver! Då vet man att man lever! Jag tror att Patachou ger mera fred och ro an varje duskål i Genèv–er…
(Musiken spelar. Talar:) Sitt nära, kom nära intill mig! Läs något för mig. The hollow men? Så skall världen sluta, inte med en smäll utan med en snyftning. Läs den och sitt nära! Minns du den tiden med kulsprutor… och stalinorglar… stalinorglar, det är numera… helt enkelt
De fattigas piano som värpte ping-plong-pling en skur av blyguano som döda’ – ingenting! Nu har dom andra knep än orglar, hjul och rep för nu så har dom väte, som sås i koncentrat och blir miljoners mat under ett kusligt läte, värre än själva fan å mot det är åskans knall DEN FATTIGES PIANO en lärka i en tall! Sitt lugnt min kära vän och läs The hollow men låt ingen oro störa! En smäll blir slutet men kanhända snyftningen… ändå blir svår att höra!
De fattigas piano som klinkar dag och natt på barer från Milano till Stockholm, säger att kom nu och ta en drink till mitt förtjusta klink och glöm bort slit och skatter… Kom låt oss dansa runt och prata lite strunt nånstans bland folk och katter… De fattigas piano – se där en liten, sliten en! Vad han har stora blan, oh! Men han är allas vän! Han svänger runt sin käpp och tar en liten stepp – och så börjar alla skratta… och någon föll i gråt fast vad han gråter åt kan ingen riktigt fatta…
Han med stora blan, han som svänger sin käpp, är förstås Charlie Chaplin. Om honom skrev Lars Forssell 1953 boken ”Chaplin”. Forssell var mycket filmintresserad, skrev också om film.
Och hon som sjunger är naturligtvis Ulla Sjöblom, vem annars…
Somliga har tillbringat delar av sitt liv över den, andra mest under den. Regnbågen alltså. Vet inte vilket som är eftersträvansvärt. Är heller inte säker på var jag har hört och hör hemma, över eller under. Är det bra att flyga över regnbågen? Är det nödvändigtvis dåligt att vara under den, inte riktigt nå upp till färgerna, till drömmen?
Ser just en riktigt bra dokumentär om Freddie Wadling på SVT Play. Det är den som fått mig att fundera i dessa spår.
Fläskkvartetten feat. Freddie Wadling
Eller på ett helt annat vis… Med Eva Cassidy… for ever…
…if happy little bluebirds fly Beyond the rainbow Why, oh why can’t I?
Jodå, visst, fullblodsromantiker, absolut… Men om jag jämför vilken sida av Regnbågen Freddie W och Eva C och han som går under namnet Jörgen T mestadels har befunnit sig, så vete fan…
… till äventyrs har missat mitt föredrag om Jorden runt utan att flyga, så erbjuds i morgon en chans till. Det sker på Träffpunkt Simonsland i Borås, i salen Åsikten på 2:a våning, med start kl 15.00. Det är SKPF-pensionärerna som arrangerar, men jag tror nog att det går bra att vara med, även om man inte är medlem i denna förening.
Planet Earth – ultra high resolution with atmosphere simulation and clouds. Clipping path included._________INSPECTOR_______Earth map developed from source data on:http://visibleearth.nasa.gov/view_cat.phpcategoryID=1484
