Min strävan är att se världen som den är. Gör man det, kan man sen vidta åtgärder för att få den att bli som den bör vara.
Jag vill bibehålla nyfikenheten, läsa, lära mig, och använda det jag lär mig till att försöka förstå läget i Sverige och i världen. Allt under intryck av det som händer; förändringar som sker, trender och tendenser.
Denna hållning har lett till att jag ändrat ståndpunkt i vissa frågor. Det vore väl konstigt annars; världen ser inte likadan ut idag som för 50 år sen.
Det som engagerar mig handlar mest om att ha ett öppet sinne, att tänka så fritt som möjligt. Jag tillhör inte ”högern”, och inte ”vänstern” heller numera.
Gillar också att diskutera det jag kommit fram till med goda vänner. Det blir inte sällan bra diskussioner, men ibland slår det fel. Att jag inte tycker som jag alltid tyckt tidigare kan väcka irritation hos dem som fortfarande tycker som de alltid har tyckt. De tycker illa om det jag nu tycker, och då känns det lätt som om de tycker illa om mig också, tyvärr.
Men rätt mycket är det nog jag som är boven i dramat faktiskt. Jag borde inte höja rösten och låta så engagerad, för det är jag egentligen inte. Mitt normalläge är ganska uppgivet och pessimistiskt. Inbillar mig inte att jag kan göra nån skillnad direkt. Men så vill jag gärna säga min mening ändå, trots att erfarenheten verkligen lärt mig hur meningslöst det är att ”missionera”, och försöka pådyvla andra sina åsikter.
Måste helt enkelt lära mig att tagga ner, minska intensiteten, ligga lågt, kanske tiga still. Lite tråkigt kanske, men så är det. Ingen sketen liten åsikt är värd att förlora en vän för…
Liked this post? Follow this blog to get more.