Allan: Det där är en riktigt underbar Jackson Pollock, eller hur?
Kvinna på museet: Ja, det är det.
Allan: Vad säger den dig?
Kvinna på museet: Den återger universums negativitet. Existensens ohyggliga ensamma tomhet. Intighet. Människans predikament, tvingad att leva i en steril, gudlös evighet som en ynklig liten flamma, fladdrande i en enorm tomhet bara bestående av avskräde, fasa och förnedring, som tar formen av en meningslös ödslig tvångströja i ett svart, absurt kosmos.
Allan: Vad gör du på lördag kväll?
Kvinna på museet: Begår självmord.
Allan: Jamen fredag kväll då?
Ur filmen En gång till, Sam, av och med Woody Allen.
P.S. Mellan skål och vägg så här, säg det inte till nån för all del, men jag är sjuk nog att tycka det är rätt roligt…
Liked this post? Follow this blog to get more.