Om krig och fred

Fredsalbatross

Hade jag följt mitt samvete skulle jag vapenvägrat. Men feg (ville undvika fängelse) och bekväm som jag var gjorde jag ändå lumpen 1970-71. Visserligen på en isbrytare, så den militära träning jag fick var minimal. Väl det, för jag avskydde allt som hade med militären att göra.

Att disciplinerat lyda order för att lära sig att döda… nej, fy fan.

Kan inte svära på det, men jag vill minnas att jag var med i Svenska freds- och skiljedomsföreningen ett tag när jag var ung. Detta att kriga, skjuta ihjäl okända människor som inte gjort mig något ont – absurt.

Och att döda för att försvara något så abstrakt som ”mitt land”? Vill jag verkligen det? Är det inte bättre att låta fienden marschera in, och sen göra motstånd som partisan, eller liknande?

Alla världens militärmakter säger sig endast syssla med ”försvar”. Men den bluffen genomskådas ju lätt. Vore det så skulle det inte finnas några krig överhuvudtaget.

Jag skulle vilja att alla länder gör som Costa Rica, och avskaffar miitären. Och alla kärnvapen, kemiska vapen och biologiska vapen skall givetvis förbjudas och förstöras.

Men världen har vägrat göra som jag vill. Under större delen av mitt liv har terrorbalans rått mellan öst och väst. Den byggde på s.k. mutual assured destruction, dvs. att båda sidor var övertygade om, att om någon började ett kärnvapenkrig så skulle båda sidor gå åt helvete. När kapprustningen var som värst, fanns det kärnvapen motsvarande flera tusen ton trotyl för varenda människa.

Jag fann detta helt sjukt och riskabelt; det enda rimliga vore väl att avskaffa kärnvapnen helt och hållet? Jo, förvisso, så är det. Men på senare tid har jag börjat undra, om det inte trots allt är kärnvapnen som har förhindrat ett nytt världskrig? Massor med smärre krig och konflikter bryter ut hela tiden, men till och med sådana maktgalna grottmänniskomördare som Vladimir Putin tvekar inför att starta ett kärnvapenkrig.

Politiskt har jag alltid varit åtminstone känslomässigt vänsterinriktad, och därmed motståndare till en organisation som Nato. Bra att inte Sverige går med där, utan förhåller sig alliansfritt, har jag tänkt. Men även här har jag ändrat uppfattning. Sverige har inte varit med i Nato, men i praktiken ändå levt i skydd av Nato:s kärnvapenparaply. Att då inte bidra och gå med ser jag som hyckleri.

Den politiska utvecklingen i världen tycktes gå åt rätt håll, när muren föll och Sovjetunionen upplöstes. Nedrustning följde i många europeiska länder, inklusive Sverige. Detta var ju verkligen något att glädjas åt. Att lägga pengar på något så improduktivt och negativt som militären är förödande. Det finns verkligen många områden där pengarna gör bättre nytta.

Vi tycktes äntligen gå från krigare till krämare. Att tjäna pengar och dominera ekonomiskt tycktes viktigare än att ta makten militärt över nya områden.

Men så intog grottmänniskomördaren Vladimir Putin scenen. Med sitt brutala, oprovocerade angrepp på Ukraina visade han, att han var mycket mer krigare än krämare; att han gav fan i pengarna, gav fan i miljön, liksom i välfärden för sitt eget folk. Det enda han bryr sig om är makt och ryska storhetsvansinnesdrömmar.

Under rådande omständigheter tycker jag alltså det är bra att Sverige går med i Nato. Att vara mot Nato är detsamma som att vara för Putin. Han har ännu inte vågat sig på något Nato-land, vad jag vet. Det är inte utan orsak som alla länder i Östeuropa, nu inklusive Finland, kastat sig i armarna på Nato. Det beror på att det är Ryssland som är hotet. Nato är inget hot, det är en trygghet i nuvarande läge.

Den enda stora faran med Nato, som jag ser det, är ifall den oberäknelige galningen och skitstöveln Donald Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet i november. Ja, ett sådant utfall vore en stor fara för hela världen. Trump har sagt att han vill lämna Nato. Dock har amerikanska kongressen nyligen instiftat en lag, som förbjuder presidenten att lämna Nato utan att kongressen också är med på det.

För övrigt är jag annars helt enig med Göran Greider i hans kritik mot den rådande krigshetsen i Sverige. Att överbefälhavaren går ut och varnar för krig är förståeligt. Han vill ha mer pengar till försvaret. Men att politikerna låter likadant som han är förkastligt.

Krigshotet mot Sverige har väl sällan varit så lågt som nu? Så länge Ryssland är fullt upptaget i Ukraina har de inte resurser att angripa något mer land. Och även om det blir fred i Ukraina lär Putin vara förhållandevis ointresserad av Sverige. Han lär i första hand vilja angripa och lägga beslag på sina grannländer, de som var en del av den sovjetiska maktsfären.

Vad gäller det andra stora kriget som tilldrar sig våra mediers intresse för närvarande, det mellan Hamas och Israel, så finner jag det utmärkt att Sydafrika har anklagat Israel för folkmord inför Internationella domstolen i Haag. Det vidriga angreppet från Hamas 7 oktober har följts av ett alldeles alldeles oproportionerligt hämndkrig från Israels sida. Grymheterna som pågår i Gaza saknar motstycke.

Jag ser ingen lösning på konflikten i Mellanöstern. Visst, tvåstatslösning måste till, men sen då? Så mycket dödligt hat som lever på båda sidor blir man inte av med i brådrasket. Israel är den enda demokratin i området, men har utvecklats till en sorts apartheid-stat. Demokratin omfattar definitivt inte palestinierna. Palestinierna å andra sidan domineras av korrupta politiker och terrororganisationer som Hamas och Hizbollah. Skurkstaten Iran gör allt för att öka sitt inflytande och motarbeta fred i området.

Nej, vi borde prata mer om fred fred fred… Detta jävla vapenskrammel är förödande på alla sätt. Konflikter, våld och krig utgör punkt 5 av mina 20 ödesfrågor för mänskligheten, aviserade 21 december 2020 på denna blogg; kommenterade 20 september 2023. Att så till den grad fokusera på den femte punkten, som sker just nu, förglömskar och förhindrar ett desperat nödvändigt vettigt arbete med de övriga 19 punkterna.

Man känner sig maktlös.

Men inte hindrar det alls att man i någon mån ger hals… Kören Vilda Röster, i vilken jag är medsjungande, ger en fredskonsert på Wärenstams konsmuseum i Knalleland den 27:e januari, kl 16.00.

Vi ses där!

Liked this post? Follow this blog to get more.