Denna dag hade vi avsatt för en tur ner till USA:s sydligaste punkt: Key West. Enligt gps:en skulle det ta cirka 3,5 timmar från södra utkanterna av Miami, där vi befinner oss. Det tog 7. Timmar alltså…
Den dubbelt så låååååånga körtiden berodde på en olycka nånstans långt framför oss. I kombination med enkelfilig väg och tätätätät trafik ger sådant ödesdigra konsekvenser; milslånga köer. Det fortsatte med upprepade congestions. Längre och längre sträckte sig vägen, långt uti fjärran doldes vårt mål.. Mangrove-ö efter mangrove-ö, bro efter bro, samhällen, sega trafikljus.
Men vi sinkades också av ett mysfint lunchuppehåll. En vanlig roadside sylta, inget speciellt. Men det blev ändå speciellt. Både barnen och vi gladde oss åt att komma ur bilen ett slag. Jakob menade att jag borde prova en Chimay Triple, nån sorts belgiskt görstarkt öl, vilket jag också gjorde. Kostade 13 dollar för ett moderat glas; lika med en av de dyraste öl jag någonsin inmundigat. Men det muntrade upp mig storligen för ett tag
Muntert började jag lägga märke till den ena och det andra; de illustra, smått nedgångna gästerna på baren, den något avmagrade (originellt nog) trevliga värdinnan / servitrisen och, inte minst, alla intressant skyltar som prydde väggarna. Att fota skyltar har alltid intresserat mig, och det ägnade jag mig nu åt med liv och lust.
Här kan ni se en del av resultatet:
En höjdpunkt på Key West-resan, om ni frågar mig. Visst, vägen var spektakulär med alla broar omgivna av topaz-blågrönt vatten. Men spekulariteten förtogs i mångt och mycket av dess längd. Och den där sydligaste spetsen av landet är en turistfälla. Man måste stå i kö för att bar få en bild av sig själv vid den utmärkande stenen. Vi gav fan och stod inte i kö. (Däremot ordnade Bertil, 4 år, med små ikappspringningstävlingar på parkeringsplatsen. Vi fick förresten överta en parkeringsbiljett, à 40 dollar, av en dam som just skulle åka när vi just kom. En nyårspresent… fina grejer.
Nu är vi tillbaka på hotellet i Miami. Skulle besiktiga stan en smula, är det tänkt. Det enda jag vet om Miami är att jag minns att det gick en teveserie i svensk teve i urminnes tider som kallades Miami Vice. Men det har man väl ingen glädje av nu, kan jag tro…
Liked this post? Follow this blog to get more.