Ett par forsärlor höll till i en bäck nära mig, hade jag fått veta. Full av bildknäpplust begav jag mig iväg med mitt superskarpa, superlätta, bara halvsuperdyra 500 mm Nikon-objektiv i högsta hugg. Forsärlan är, enligt min ringa mening, en av Sveriges vackraste, elegantaste fåglar; långsmal och smäcker, läckert gul på de rätta ställena. Så min motiveringsnivå var hög.
Jag trängde, med visst besvär, in i den moraserade skog som omgav bäcken. Inte en fågleluschling i sikte… Siktade dock några intressanta barkborre-hieroglyfer. Vad betyder detta, vad är det de vill ha sagt? undrar man:
Och så fångade jag årets maj-gran på bild:
Men så, plötsligt! Där var den ju! En liten söt forsärleunge satt på en sten i bäcken. Jag smög upp kameran, siktade mellan några buskar, och lyckades få en bild:
Bra, tänkte jag. Mamma och pappa måste vara i närheten. Mycket riktigt, pappa forsärla dök upp. Han hade full koll på mig och varnade flitigt: Sitt still! Sitt still och knip näbb! visselpep han skarpt till ungen. Han flög inte ner till den lille telningen, utan höll sig försiktigtvis uppe i buskarna vid sidan av bäcken.
Och så höll det på ett tag. Jag förflyttade mig till en ny position, men det hjälpte föga. Jag ville ju så gärna få en bild på någon av de vuxna, utfärgade forsärlorna i sin rätta miljö, vid bäcken. Ett par bilder till fick jag; på ungen igen, och så mamma forsärla, som hjälpte till att varna för den farliga fula gubben:
Jag satte mig ner för att tålmodigt vänta ut mina modeller. Spänningen steg, när mamma forsärla till slut flög ner till vattnet. Hon satte sig på en sten, på baksidan av en sten, närmare bestämt… Jag siktade in kameran, ställde in skärpan, ljust var precis rätt… om bara en sekund, när hon trippar runt till stenens framsida – då har jag min pangbild! Jag såg huvudet röra sig bakom stenen, och så… flög den bara bort! NEEEEJ! Attans miljoners blanksvedda…
Jag blev utskrattad av en skata:
På hemvägen tröstade jag mig med att lyckas fånga ett litet frömjölsbestrött bi som intresserade sig för de vackra maskrosorna vid vägkanten. Vad är det för ett slags bi förresten? Är det ö.h.t. ett bi, eller något helt annat? Kan någon av mina läsare upplysa mig om detta vore jag tacksam.
Så kan det gå, när inte haspen är på. Eller som det så vackert heter på franska: quand l’hasp n’est pas la.
Liked this post? Follow this blog to get more.