Skulle spela in med stora ljudkortet, men det lax inte, trots att jag gjort det förut. Så det fick bli att jag spelade in som röstmemo på telefonen, som vanligt. Inte bra; kass ljud. Men jag ville utnyttja det faktum att jag nu gett fan i astmamedicinen några dar, för att kunna sjunga någorlunda. (Att inhalera det där cortisonpulvret gör mig nämligen hes som en kråka.)
Valet av låt föll på En gång skall stenen…, som jag upptäckte inte fanns bland Låtar från hemmastudion på Min musik. Går så här:
En gång skall stenen du krälar under
lyftas från dina skuldror
och försvinna
En gång skall molnet som regnar småspik
som spön rakt över ditt huvud
förrinna
Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs
En gång skall zenitsolens strålar
som sveder axlar och ryggen
i havet förgås
En gång skall ledans bläckfiskarmar
som slingerstryper dig sakta
öppna sitt lås
Och det enda som hörs
och det enda som förstörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de störtar till marken
och krossas till grus
och förgörs
Ja, det enda som hörs
är alla tomma ihåliga årens brus
när de krossas till grus
och förgörs
och förgörs
Den har en lång historia på sätt och vis, den där låten. För ganska exakt tjugo år sen fick jag, på resa i Australien, ett sms från min son Jakob. Han messade:
Once the stone
You’re crawling under
Is lifted off your shoulders
Once the cloud that’s raining
Over your head disappears
The noise that you’ll hear
Is the crashing down of hollow years
Och jag blev orolig som fan, när jag läste den där texten. Nu måste han väl vara deppig och olycklig pojken, tänkte jag, och kände mig tvungen att ringa long distance. Men nädå, det var inget speciellt, sa han. Bara refrängen i en låt han tyckte mycket om: Hollow Years, med gruppen Dream Theater. Jäkligt bra låt, för övrigt:
Många år senare fick jag för mig att översätta den där refrängen, och så småningom också låta den ingå i en egen låt på svenska (som ni troligen nyss lyssnat på). En hel del negativismer i texten förstås, men slutsumman är ju glad och positiv. Så jag antar att ni också blivit uppiggade och glada av detta inlägg, eller?
Liked this post? Follow this blog to get more.
En av mina absoluta favoritlåtar. Den är väldigt fin. Eller hur? Eller hur! Eller hur.
Med risk att sprida fesos/stank (eget beröm luktar illa, heter det ju) i eget glashus: Jo, du har rätt Hanna, den är fin, det tycker jag nog. Lite knepig också, kanske. Det här oktavsjungandet: En gång skall stenen… Ja, inte riktigt oktav egentligen, utan en orgie i maj7-klang; ciss-ciss-d-a-d (oktav lägre)-ciss-ciss-d-a-d (oktav lägre)…. Det där gör mycket för låtens klang-karaktär. Vete fan var jag fått det ifrån…