Långsamt
Nej,
inte stanna
men långsamt
långsamt, långsamt
oändligt långsamt
[…]
den siste som såg honom
var en snigel
som kröp om
honom
när
han
var
på
väg
till
brev-
lådan
för
att
häm-
ta
t
i
d
n
i
n
g
e
n
P.S. Idag hade jag återigen ingen aning om vad jag skulle lägga ut på bloggen. Fick ögonen på en liten dikt jag skrev för 20 år sen, om långsamhet (se ovan). Jag har alltid tänkt, att tillåter man sig att vara tillräckligt långsam, så hinner man lägga märke till saker, sinnena hinner med – ja, själen hinner med rentav. Ni har kanske hört om de där indianerna som flög för första gången i sitt liv. När de kom fram satte de sig ner på en bänk i 30 minuter. Varför det? Jo, för att invänta sina själar. Själv har jag farit Jorden runt och undvikit att flyga, av samma skäl. Annars är denna min strävan efter långsamhet i och för sig rätt mycket just en strävan. Målet når jag sällan, är ofta alltför rastlös och stressad för det. D.S.
P.S.2 Kom på att jag skrivit om långsamhet en gång förut här på bloggen; därav II:an i rubriken ovan. Den första Långsamhetens lov lades ut 24 januari, 2021. Sen dess har jag långsamt strävat vidare. D.S.
P.S.3 Förutom det fantastiska innehållet i dikten ovan, demonstrerar den ju även med all tänkbar tydlighet de formmässiga möjligheter och estetiska verkningsmedel som ligger i den fria radbrytningen i vers, inte sant? D.S.
Liked this post? Follow this blog to get more.