Läste just en artikel av författaren och filosofen Jonna Bornemark i Sveriges Natur (nr 3.23) med samma rubrik som ovanstående. Den inleds enligt följande:
Den serie av miljökriser* som vi befinner oss i har en lång idéhistoria bakom sig. Den västerländska människans relation till den omgivande naturen och andra arter sitter djupt: andra djur är dem vi har definierat oss i kontrast till och naturen är där för oss att besegra och använda. Ett sätt att berätta historien är att säga att vi vann, antropocen är här. Vi hämtar idag allt effektivare det vi tycker oss behöva ur jorden och har omvandlat grisar till produktionsenheter. Men vinsten visade sig var en pyrrhusseger: till vår stora förvåning upptäckte vi att vi var en del av den natur vi just besegrat.
Hur hanterar en kultur en sådan situation? En kultur som har sågat och sågat på den gren hon sitter på och sedan blir förvånad när hon börjar ana att hon kommer falla när hon lyckas. Slutar hon såga? Eller byter hon bara ut sågen mot en som är tillverkad med fossilfri el?
*(trippelkrisen: den globala uppvärmningen, förlusten av biologisk mångfald och spridningen av miljögifter; mitt tillägg)
Den här inledningen är en bra sammanfattning av läget i stort; den situation mänskligheten befinner sig i. Analysen av läget är korrekt. Den nödvändiga ”lösning” av problemet som beskrivs i artikeln är eventuellt också korrekt – i teorin. Men tyvärr i praktiken omöjlig.
Grunden till omöjligheten finns redan i rubriken, menar jag: ”Kan vi ändra vår kultur?”
För det första: Detta ständigt upprepade ”vi”. Vilka ”vi” är det som åsyftas? Bornemark ställer själv frågan i texten, dock utan att besvara den. Vi, är det Jonna Bornemark och Sveriges Naturs läsare? Är jag inkluderad, är ni som läser det jag skriver inkluderade? Håller ens dessa vi med om Jonna Bornemarks beskrivning av problemet och dess lösning?
Och resten då? De som inte läser Sveriges Natur? De som inte är skarptänkta nog att följa hennes intelligenta, teoretiska resonenmang? Alla de som kanske anar en del, men absolut inte vill avstå ett uns av de materialistiska njutningsmedel de har tillskansat sig? De som tjänar på att forsätta som tidigare tills vi störtar över kanten?
Bornemark är inne på att vi i väst måste förändra vår livsstil i första hand. Visst, det är alldeles riktigt. Men det räcker inte långt, eftersom de övriga miljarderna människor i låg- och medelinkomstländer strävar efter precis samma materiella välstånd som vi har. Enligt precis samma kapitalistiska tillväxtmodell som vi har följt för att nå vårt ”välstånd”.
Tyvärr är ”de” oändligt många fler än Bornemarks ”vi”.
Men ett ännu större problem som ställs på sin spets via artikelrubriken är ordet ”kultur”. Det borde stått: ”Kan vi ändra vår natur?” Att använda ordet kultur betyder att stanna kvar i det som orsakat alltihop: tanken att vi människor är annorlunda och separerade från allt annat levande. Vi är kultur, resten är natur.
Men nej, vi är också primärt natur. Vi är en djurart bland andra. Och vi följer samma evolutionära grundprinciper som allt levande: Vi strävar efter att förmera oss i första hand. Vi bryr oss på allvar om andra arter bara om det kan gynna oss själva. Och så kommer vi att fortsätta bete oss, tills evolutionen själv sätter stopp för oss. Ju mångtaligare och mer dominerande en art blir, desto sårbarare blir den. Upprätthållen biologisk mångfald gör ekosystemen flexibla och anpassningsbara, medan biologisk enfald, monokultur, gör ekosystemet sårbart. Minsta störning får enorma effekter: matbrist, vattenbrist, pandemier, krig och konflikter…
Homo sapiens har varit enormt evolutionärt framgångsrik. Vi uppfyller jorden. Men denna ”framgångssaga” har haft och har ett mycket högt pris.
Vi är inte den första art – och säkert inte den sista heller – som sågat av den gren vi sitter på…
Efter dessa deprimerande utläggningar krävs några mysiga blombilder för att lätta upp stämningen, känner jag…
Liked this post? Follow this blog to get more.