Vilade middag. Drömde om – eller vaknade till; osäkert vilket – följande textrader:
I hear the drizzle of the rain
Like a memory it falls
Soft and warm continuing
Tapping on my roof and walls
Det lät ljuvligt, såväl sången som ljudet av regnet…
It was Kathy’s Song, sung by Eva Cassidy. That’s about as beautiful as it can get…:
Så småningom insåg jag att det inte var en dröm, och inte heller verklighet. Mina högtalare hade gått igång av sig själva av någon anledning (har hänt några gånger; de är kopplade till min wifi) och spelade första bästa Spotify-låt, vilket råkade vara just Kathy’s Song. Den är med på min spellista med titeln “Håller på med en spellista som visar hur jävla underbart sorgligt vemodigt det egentligen är…“. (Försökte länka till den här, som ni ser. Ni är välkomna att lyssna in er om ni har lust, och om länken funkar.)
Sången var alltså verklig, men ljudet av regnet var det inte. Jag drog upp mina persienner en bit, och det var samma tröstlösa blå himmel utan ett moln, samma torra sol som varje dag de senaste veckorna. Släppte snabbt ner persiennerna igen, och lyssnade till den regniga låten i stället…
Liked this post? Follow this blog to get more.