Jag läser förtjust vidare i En bok för ingen. Brev från en underpresterande övermänniska, av Isabella Nilsson. I ett tidigare inlägg om “själsfinemangligheten” kallade jag tyvärr av misstag denna min nya favorit för Isabella Andersson; om stor ursäkt för detta, det är tillrättat nu.
Den mystiska rubriken ovan är hämtad från Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen, liksom alla rubriker i Nilssons bok. Hon sam- och motspelar med Nietzsche på väldigt fritt och kreativt sätt. Ascondita betyder “dold, dunkel, förborgad”.
Historia ascondita, kapitel 34 i En bok för ingen, handlar om den förborgade historien således. Varje stycke i kapitlet inleds med frasen På mänsklighetens tid. Fiktionen är att detta är skrivet någon gång i framtiden, tillbakablickande på “mänsklighetens tid”. Mänskligheten fanns en gång, men har nu gått under, får man tänka sig.
Vart och ett av de 30 styckena i kapitlet är ett litet under av formuleringskonst, ironi och humor, ibland med vass satirisk udd, som det här t.ex.:
På mänsklighetens tid var simultankapacitet en uppskattad egenskap. Simultankapacitet var förmågan att kunna göra två saker samtidigt. Ibland förväntades människor göra två helt inkompatibla saker samtidigt, t.ex. byta stödstrumpor på en hemtjänsttagare på Kaprilfolvägen 27 och samtidigt lägga om ett bensår på en annan hemtjänsttagare på Länsmansgatan 5b. Inom företagshälsovården kallades sådana omöjliga uppgifter för ”utmaningar” och åtgärdades i normalfallet med en inspirationsdag där en bokaktuell extremsportare föreläste om mindfulness.
Den där sista meningen finner jag vansinnigt rolig; får mig att skrocka halvhögt för mig själv likt en hes padda…
(Bilden har föga med texten att göra. Tänkte bara att “det är bäst jag har med en bild, annars kanske dom blir uttråkade”… Att alltid ha med minst en bild lär ju vara “bra blogg” (jfr “bra teve”).
Liked this post? Follow this blog to get more.