För ett par månader sen skrev jag om Fred Åkerström som sjöng Ruben Nilssons visor. Jag blev påmind om hur visgenren står mitt hjärta nära, och om vilken viktig roll visorna har spelat för min musikaliska utveckling.
Häromdagen sysslade jag bl.a. med dessa tre bilder:
Och kom naturligtvis genast att tänka på visan Titta titta / Så vänder vi på bladet och vad hittar vi där, av den eminente Owe Thörnqvist. Den spelades in på skiva redan 1956.
TITTA TITTA
Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Titta på haren, titta på haren, hur han hoppar på skaren! Jaa.
Men lilla räven, men lilla räven bara smyger i säven.
Varför det då?
För han har väl inget annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att han rör sej, kan man tänka.
Och titta titta här och titta titta där och titta titta titta får ni se,
att dom har ögon här och dom har öron där och även svansar hava de.
Och en liten mun att äta med, för se dom äter ej med sked,
och titta titta här och titta titta där och titta titta får ni se.
Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Titta på dilen, på krokodilen, hur han badar i Nilen!
Men elefanten, men elefanten bara plaskar i kanten.
Varför det då?
För han törs väl bara tvätta bena, kan man tänka.
Huvudsaken är att dom blir rena, kan man tänka.
Och titta titta här och titta titta där och titta titta titta får ni se,
att dom har ögon här och dom har öron där och se en snabel har han med.
För varje söndagskväll klockan sju så går han snabelkrok med sin fru.
och titta titta här och titta titta där och titta titta får ni se.
Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?
Titta på Göte, titta på Göte, lite grann bakom flöte! Ha,ha!
Men lilla Hugo, men lilla Hugo, han kan räkna till tjugo! Ha,ha!
För han har väl inget annat för sej, kan man tänka. Huvudsaken …….
TYST I KLASSEN!
Titta på Ville, titta på Ville, han har Bc i “krille”, ha, ha!
Men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha, ha!
Stina läser nästa stycke!
Buuhuuu!
Titta på Tage, titta på Tage, det är han som har slage’.
Slog lilla Stina, slog lilla Stina,så hon börja’ och grina.
Åh, hon har väl aldrig annat för sej, kan man tänka.
Huvudsaken är väl att det rör sej, kan man tänka.
PANG!!
VEM VAR DET?
Det var Asta!
Fy, på sej, Asta, fy, på sej, Asta, ska hon sitta och kasta? Va!
Nej, det var Becke, nej, det var Becke, för han stänkte med bläcke’!
Detta börjar faktiskt likna höjden, ska jag säja!
Nästa timme börjar vi med slöjden, ska jag säja!
Och titta titta här och titta titta där och titta titta titta får ni se,
och håll ett öga här och håll ett öga där så får ni se hur gott det är.
Oj, oj, oj, oj, oj sicket sjå, man blir ju slagen gul och blå,
och titta titta här och titta titta där och titta titta får ni se,
och titta titta får ni se…….
Och titta titta får ni se…….
Och titta titta får ni se…….
Och titta titta får ni se…….
Aha, snabelkrok alltså… Jag utgår från att jag måste ha tagit bilden en söndagkväll, långt där borta i Mana Pools, Zimbabwe.
Nu när jag blivit påmind om texten, inser jag att denna visa naturligtvis också är ett synnerligen relevant inlägg i den svenska skoldebatten. Det är väl i stort sett samma nu som då (fast värre)…
Owe Thörnqvist var en virtuos viskreatör, med en stor portion humor. Hans Albin och Pia uppträdde jag med redan som minderårig på kafferep i min födelseby Broaryd, i Småland, därtill uppmuntrad av min kära moder. Alptoppens ros har jag sjungit och joddlat otaliga gånger, kan den fortfarande stensäkert utantill.
Kommer förhoppningsvis att återkomma med mer om den svenska vistraditionen i framtida inlägg. Vad är det för speciellt med visor egentligen?
Liked this post? Follow this blog to get more.