Det kom inget blogginlägg igår, tisdag, och ni svor naturligtvis (med all rätt) ve och förbannelse över bloggörens opålitlighet: “Va i h-e är det här! Ska vi behöva gå ett helt dygn utan nåt intressant och roligt att läsa!? Va fan liknar det?”
Jag ber naturligtvis ödmjukt om ursäkt för detta, men det hade sina rutiga och randiga (skäl). Berättar det här då det möjligen kan ha visst allmänintresse att höra om vad som kan drabba en frisk och pigg (mestadels) man i sina bästa år utifrån ingenstans.
Mådde toppen hela dan igår, fram till en stund efter den (mycket lyckade) middagsvilan. Då smög sig ett magknip på. Äsch, tänkte jag, det går väl över. Åkte in och skulle repa med bandet, trots att jag inte mådde nåt vidare. Fick åka hem igen. Magvärken blev bara värre och värre; kom i skov liksom. Alla ställningar lika illa; minns inte när jag hade så ont senast, faktiskt.
Ok, fick hjälp med skjuts in till akuten. Där befann jag mig sedan från klockan 19 till midnatt. Under denna tid hade jag till en början helvetiskt ont, gick runt som ett lågt stönande spöke. Tjatade mig till smärtlindring. Ja, jag kunde få två alvedon, när de tre småpratande sjuksköterskorna bakom disken fick tid. Medicinen kom redan efter en halvtimme, och, under över alla under, den hjälpte så småningom. Allt lugnade ner sig. Smärtan fanns där, men mer i bakgrunden, molande. Nu var det bara fruktansvärt långtråkigt att vänta och vänta och vänta.
Kvart i tolv fick jag träffa en läkare. Han var lika frågande som jag till vad som hade hänt. Jag såg pigg ut, sa han, magen var mjuk och fin, proverna var bra. En enda liten teori nämndes i förbigående: “Inte helt omöjligt att du kan ha kissat ut en sten.” Ja, njursten i så fall alltså.
Vid midnatt vandrade jag hem genom Borås. Blev tilltalad av en annan nattvandrare: “Hey, vad c(r)oolig du ser ut! Som ett enda stort frågetecken!” Tja, det var vad jag kände mig som också. Vad var det som drabbat mig? Varifrån kom denna sex timmar långa magsmärta? Se där, en grubbelfundig gåta, en “skjebnens rådvillhet”, som Flexnes uttryckte saken på 70-talet.
Liked this post? Follow this blog to get more.