Jo, de de bägge dikterna i förra inlägget härrör från min nya favorit: Isabella Nilsson, och hennes bok Vårt behov av vers. En nonsenspoetik för nervösa (2020). Det är det enda jag läst av henne, än så länge. Men jag har faktiskt beställt hennes senaste från Adlibris: En bok för ingen. Väntar med spänning på den.
I Vårt behov av vers citerar Isabella N nio dikter av den engelske författaren Mervyn Peake, åtföljda av hennes egna fria översättningar av respektive dikt, plus en liten miniessä med utgångspunkt från var och en av dikterna. Nonsenspoeter som Mervyn Peake, Edward Lear och Lewis Carroll (Alice i underlandet) kallar hon “den litterära pessimismens små solstrålar”. De (liksom hon själv) har varit djupt nere i meningslöshetens djupa valv, och blott funnit intighet. Ingen mening att försöka återge slikt i litteraturen. Nej, som motgift skapar de och njuter av nonsenspoesi; rytm och rim och luriga klurigheter.
(Frågan är ju då om det är berättigat att kalla sådan poesi för nonsens…? Meningslös är den inte, i alla fall. Den fungerar ju som terapi mot de intiga avgrundsdjupen…)
Ni ska få en liten (alldeles underbar, om ni frågar mig) liten exempelstrof till:
I cannot be didactic
or lucid, but I can
be quite obscure and practic-
ally marzipan.
Och i Isabella Nilssons version:
Min sång är inte praktisk,
Didaktisk eller sann,
Men dunkelt kontrafaktisk
och mandelmassvis grann.
Bra va!?
Liked this post? Follow this blog to get more.