När jag fick se denna giant worm slog det mig genast: Att finna och få tag på en sån bautamask måste väl vara en koltrasts ultimata våta dröm! Tänk, mat för en hel månad (eller åtminstone en vecka) på en gång. Kanske funderingarna trängde sig på: stuva, sylta, safta, stycka, frysa in, salta? Hur bevara denna gudagåva för familjen? Men ändå, fyndlyckan… Var det så här guldgrävarna i Klondyke kände sig när de funnit den där once in a lifetime-guldklimpen…?
Masken (som inte ryms i maskabôllen, dvs, maskburken) återfinns i den ecuadorianska molnregnskogen, där jag just nu befinner mig. Stentufft program idag: upp klockan fem utan frukost, en timmes skumpfärd på urusla vägar till det här stället:
Där stannade vi i två timmar och beskådade och fotade ett stort antal overkligt vackra fåglar; bergstukan t.ex. Kolibrier svävade omkring överallt. (Att de var så många och så nära hade förstås mycket att göra med att de fick mat här; bananer, sockerlösning för zumzum-kolibrierna, m.m.)
Sen tillbaka till Bella Vista, där vi bor, via ytterligare en timmes njurbälteskrävande bilfärd. Frukost klockan nio. Sen tre timmars vandring med guide i regnskogen. Varenda liten uppförsbacke får mig att flåsa som en blåsbälg i den tunna, syrefattiga höghöjdsluften.
Efter lunch drar jag mig totalt utpumpad tillbaka till en stunds horisontalläge. Sen gäller det att ta hand om alla hundratals bilder; spara ner dem på extern hårddisk.
Och nu sitter jag här, i restaurangen där det finns wi-fi, och skriver det här. Klockan närmar sig sex på kvällen, och mörkret sänker sig. Hård men multumligt givande dags färd mot natt…
Molnregnskog är, som namnet antyder, regnskog uppe bland molnen; runt 2.000 m.ö.h. Ser ut så här:
Till sist en bild på ett av världens svåraste fågelfotoobjekt, en kolibri. De är så otroligt snabba, supersvåra att fokusera. Men den här lilla juvelen är fotograferad med min mobiltelefon, på några decimeters avstånd! Inte illa (om än bildkvaliteten inte är den bästa).
Liked this post? Follow this blog to get more.