Det har nu gått tre (!) dagar sen mitt förra inlägg på denna blogg. Det hör inte till vanligheterna att det dröjer så länge. Har källan sinat? undrar ni kanske (liksom jag). Ja, kanske det, vad vet jag. Men det kan också ha att göra med att jag just nu laddar för en resa till Ecuador. Flyger nu på fredag, kommer hem 5 februari, om allt går som planerat. Det är en del att tänka på, typ.
Och så hoppas jag förstås att denna resa skall rubba mina invanda, alltmer icke kreativa cirklar. Det är ett av skälen till att resa överhuvudtaget, menar jag. Cirkelrubbningar kan leda till perspektivskiften, i sin tur ofta en positiv bildningsfaktor. Jo, jag reser faktiskt för att bilda mig… (hur jag definierar bildning kan vi återkomma till).
Alltnog, dessa tankar fick mig att tänka på en liten essä jag skrev för 20 år sen, 2003 (publicerad i BT, när det begav sig), om just cirklars rubbande. Den tillkom efter ett besök down under, i Australien, på andra sidan jordklotet. Ok, så långt bort ligger inte Ecuador, bara precis på ekvatorn, som namnet säger. Men ändå, nog ska det vara tillräckligt för att lyfta från fesoset och januariregnandet här hemma.
Här kommer texten från anno dazumal:
AustralienEttKortLiked this post? Follow this blog to get more.