Poesins lockelsekraft?

Roamade runt på min dator och stötte på följande lilla dikt:

Jag har en diktbok som är din
Den väntar på dig i mitt krypin
Nu tänkte jag bara fråga dig
Ska jag behålla den eller ej?

Jag har en bok som jag har gömt
Det är din bok som du har glömt
Och var jag bor känner du nog till
Kom hit och leta ifall du vill

Kom hit och leta en vacker dag
För du är vacker och jag är svag
Jo, jag är svag för din blick är blå
Kom hit och hämta din bok ändå

Och jag började fundera. Förr i tiden var det ju etsningar (alternativt frimärkssamling) man lockade med när man hade lockande (ev skumma…) avsikter. Vad kör man med idag? undrar jag. Duger det verkligen med en “diktbok” för att uppnå syftet? Låter det inte bara lite nördigt dumt, så där?

För övrigt är det lilla poemet ovan en travesti på en inte särskilt känd visa. Är det nån som minns vad den hette? Ledtråd: lockvaran (åteln, typ) var där ett armband, om jag inte missminner mig. Och vem hade gjort låten och framförde den, en gång när det begav sig?

Liked this post? Follow this blog to get more.