Visst, jag förstår: SOM NI HAR VÄNTAT! Men här kommer den redan, den utlovade utredningen av varför jag tilltalas så av sentensen Ge upp idag: i morgon kan det vara för sent (se förra inlägget).
Jo, den får mig att skrocka glatt, eftersom det är en spark där bak på alla tillkämpat överpositiva optimister, som det kryllar av överallt. Jag har väldigt svårt för det överkäcka (det stesiga, i min vokabulär) överhuvudtaget. Är med i gruppen ”Negativt tänkande” på Facebook, bara för att jävlas. Att alltid tro att allt ska bli bra förefaller mig absurt sinnesförvirrat. Men denna krampaktiga inställning är snarast en förhärskande attityd i vår tid: Ge inte upp! heter det. Kämpa på, så blir allting bra. Det ligger en feghet i botten här, menar jag; man vågar helt enkelt inte se sanningen i vitögat.
Realistisk pessimism ligger mig närmare. Fast jag erkänner: Även här lurar ett något mesigt klenmod, som motivering för hållningen i fråga. Att hoppas och tro på det bästa – för att sen bli gruvligt besviken – det är inte roligt. Bättre då att vara beredd på det värsta, och så bli glad om det ändå inte gick riktigt så illa.
Detta betyder inte att jag inte inser att det finns lägen där man absolut inte bör ge upp. Om ens fotbollslag bara ligger under med 0-1 – finns alltid chansen till en kvittering, hur ojämn matchen ändå är. Det visar statistiken. Men ligger man under med 0-5 och har en viktig ny match om tre dagar, ja då är det bättre att ge upp, kanske inrikta sig på att hålla siffrorna nere.
Det finns naturligtvis massor med situationer i livet när man faktiskt inte borde ge upp, visst, så är det. Men det finns baske mig lika många lägen när man skulle må fan så mycket bättre av att sluta kämpa och helt simpelt lägga av. Några slika exempel, med anknytning till skribenten:
Om man lider av dyslexi bör man inte satsa på att bli exempelvis läkarsekreterare. Ge upp innan det är försent! vill jag säga. Kasta inte bort fyra inbillningsutbildningsår på detta omöjliga projekt. Du gör dig själv olycklig, och du riskerar att förorsaka patienterna lidande, p.g.a. felbehandling när du har skrivit fel i journalen.
Om du är helt ointresserad av språk och litteratur, och, som en naturlig följd därav, fullständigt okunnig inom dessa områden, utbilda dig då inte till svensklärare. Det är faktiskt inte en mänsklig rättighet för alla att bli lärare. Lägg ner! Bli programledare i ett teve-underhållningsprogram i stället. Eller starta ett litet företag, va fan som helst. Men ägna dig inte åt att missköta ett av de viktigaste yrkena vi har.
Försök inte bli finsnickare, när din maximala händighet ligger på grovhuggen tillverkning av fågelholksnivå. Gå på loppmarknad och köp dig nåt fint färdigt i stället…
Om du har sett flertalet av i Sverige häckande fågelarter, men har missat dubbelbeckasin och rödstrupig piplärka – gå inte och grubbla på detta i evighet! Ge upp, slappna av, kola ner (inte vippen). Kanske kommer de saknade arterna då till dig i ett oväntat, obevakat ögonblick.
”Tro inte att du är Stålmannen bara för att du har rost i kalsongerna”, som vår absolut opedagogiske, smått pennalistiske gymnastik- och idrottslärare i realskolan brukade säga. Nä precis! Känn dina styrkor och svagheter. När det efter lång tids tränande och försökande har visat sig att din maximala höjdhoppskapacitet är 90 cm i sax, lägg då inte ner mer tid på omöjlig, ospänstig träning på dykstilen eller Fosbury-floppen! Nej, gläd dig i stället åt att du ändå tog brons i skolmästerskapen i 5:e klass (1962) med resultatet 3,12 m i längdhopp!
Sammanfattningsvis: Det är bättre att ge upp – efter att ha försökt rejält, nota bene – än att göra sig själv och andra drabbade olyckliga, genom att mot bättre vetande kämpa sig in i misslyckandedimman (och kanske bli kvar där resten av livet).
Med andra ord: Ge upp idag: i morgon kan det vara för sent…
Liked this post? Follow this blog to get more.