Vissa sporter intresserar mig: det gröna fältets schack t.ex. –fotboll alltså. Nuförtiden deltar jag inte själv (inte gjort sen tiden i Skeppshult BK:s B-lag på 60-talet), utan nöjer mig med att beskåda spelet, från läktaren eller (oftast) tevefåtöljen.
Det händer också att jag skummar sportsidorna. Sällan eller aldrig blir jag emellertid därvid så njutningsfullt skrattskrocksam som när jag (på tips av en god vän) läste om Manchester United-spelaren Harry Maguire i The Guardian igår. Texten ingick i the aftermath of the great derby Man City versus Man United (4-1) i förrgår.
Jag såg den där matchen. Sen länge när jag också en förundran över hur en ofta så klumpig och icke-kreativ försvarsspelare som Harry Maguire kunde säljas och köpas (från Leicester City till Man U) för det vansinniga priset av 85 miljoner pund sterling (nästan 1 miljard SEK) för några år sen. Detta bidrog säkert till att jag hade så stort nöje av att läsa vad skribenten på The Guardian ansåg om Harry M. En presentativ bild först, sedan texten:
Harry Maguire, it hardly needs saying, is not having a good time. A player who can look so commanding, particularly in the less demanding world of international football, has become a liability. It may not be fair, but when he is playing poorly, Maguire’s appearance counts against him because he looks so ungainly, wobbling into challenges with all the grace of an Easter Island figure being brought down from the quarry.
There was a moment in the first half when he won the ball off De Bruyne (belgisk toppspelare i Man C) because he mistimed his challenge so badly that the Belgian couldn’t process what had happened and ran into his prone legs. The second City goal came as the ball bounced loose from de Gea’s (målvakt i Man U) save and dribbled between Maguire’s legs as he tried to turn. It was misfortune rather than anything else, but it looked awful. And the worse these things look, the more criticism Maguire draws and the more forlorn he appears. Of course, it was his knee off which the third goal was deflected; the way things are going for him, he’ll probably get swallowed by a whale or squashed by a falling piano on the way home.
Som sagt, jag storskrockade när jag läste det här. Det var så roligt att jag också fick lust att översätta till ärans och hjältarnas språk (tänk om vi fick läsa så här underbara fotbollstexter i BT!). Håll till godo:
Harry Maguire, det behöver knappast sägas, har det inte bra för närvarande. En spelare som kan se så imponerande ut, särskilt inom den mindre krävande internationella fotbollsvärlden, har blivit en belastning. Det är kanske inte rättvist, men när han spelar dåligt talar Maguries utseende emot honom, eftersom han ser så klumpig ut när han vacklar-tacklar med grace likt en Påskö-stenstod nyss uttransporterad från stenbrottet.
Vid ett tillfälle i första halvlek vann han bollen av De Bruyne på grund av att han feltimade sin tackling så illa, att belgaren inte förstod vad som hade hänt och sprang rakt på hans framsträckta stolpiga ben. Andra City-målet kom när bollen studsade ut från De Gea’s räddning och sen slank mellan Maguires ben, när han försökte vända sig om. Det var snarare en olyckshändelse än någonting annat, men det såg förfärligt ut. Och ju värre sådana här incidenter ser ut, desto mer kritik får Maguire, och desto dystrare ser han ut. Givetvis var det på hans knä bollen ändrade riktning när det tredje målet föll; att döma av den olycksfågliga trend han verkar vara inne i just nu blir han antagligen slukad av en val eller krossad av ett fallande piano på vägen hem.
Liked this post? Follow this blog to get more.