Har berättat om en hel del jobbigheter på min jorden runt-resa utan flyg. Men det fanns förstås också ett antal epifanier, ung: “sällhetsögonblick”. Ett sådant inträffande för exakt fem år sen, 5 mars 2017. Befann mig då i Costa Rica i sällskap med en svensk resegrupp; i än mer intimt sällskap med min gode vän Mora-Nisse. Han heter alltså Nils och bor i Mora (men åker sällan skidor). Honom träffade jag i Vietnam 2014, på en annan gruppresa. Och nu delade vi rum i Costa Rica.
På dagen för fem år sen hade vi kommit till Guanacaste, en nordlig provins i Costa Rica, i nära anslutning till nationalparken Rincón de la Vieja. Ganska hög höjd över havet, så det var behagligt svalt. Dessutom blåste det halv storm hela tiden; vinden ven i träden, uppåt 15 sekundmeter oavbrutet. Det gav en näst intill magisk stämning. Ur Dagonattboken:
Har fått reda på att den våldsamma vinden här är en s.k. fallvind (likt föhnvind?, mistral, m.fl.). Den är kanske något svagare idag än igår, men inte mycket. Hela natten har det stormat. Vinden här uppstår när det är rejält lågtryck och regn på karibsidan av bergen, då får västsidan, pacific-sidan, fallvindar.
Det var underhållande och givande igår kväll. Vi satt ute på the Sundown Bar, alldeles här bredvid, med milsvid utsikt västerut, mot den nedgående solen. Tog en gin o tonic, åt en burgare. Mysig pratstund med Nisse på verandan till vårt lilla hus senare på kvällen. Tog var sin whisky.
Det var ju ganska suveränt, så långt. Men nästa dag blev snäppet bättre, smått epifanisk, om ni frågar mig (och hur skulle ni annars kunna få veta…?). Jag fortsätter att saxa ur Dagonattboken:
I kväll skall vi av någon anledning bada i varma källor som finns i närheten. Vet inte om jag ska delta, eller ta en promenad med kamera och kikare.
Det blev så att jag deltog, i högsta grad. Traktor med släp till platsen, tog 20 minuter, jävla skitväg, oerhört kupierat (som morbror Georg brukade säga), dammigt, särskilt eftersom det fortfarande blåser som fan hela tiden. Ombyte, värdegrejer i ett skåp, bastu (låg värme) i fem minuter – under vilka utbröt ”Bort allt vad oro gör” i stämstång! Underbart! Finns flera körsångare i gruppen. Gott eko i stenbastun. Insmorning med het lera, visuell fest att se allihop, om inte annat, duschning och avsprutning. Dopp i första bassängen, het som helvete. Beställa drinkar, tog själv en Piña Colada (utsökt god). Variera mellan olika bassänger. Hela tiden vräker fallvinden på i trädkronorna, atmosfär, stämning… Upp ur vattnet, fryser märkligt nog inte. Ombyte, mat, öl, i restaurangen (vi är de enda gästerna). Traktorfärd tillbaka till the cabins i nattmörkret.
Whiskyn tullas rejält på, vi bjuder Isak på en sängfösare. Gott samtal, med cigarill, på verandan.
Nisse skänker mig ett antal Grönköpings Veckoblad att läsa över Atlanten. Glad! Här har vi ett klart gemensamt intresse, visade det sig, samma slags humor, mycket grundad på språk: elegant byråkratsyntax, men delvis gravt felaktigt använda ord, osv. Rubrik: ”Furir förvred huvudet”.
Den där stunden på verandan efter heta källor-spat var höjdpunkten av höjdpunkterna. Gott samtal, whisky-sippning – och så hela tiden denna magiska vind! Vi sitter i perfekt lä, men ljudet av vinden i träden pågår oavbrutet…
Liked this post? Follow this blog to get more.
Det minns jag med glädje! Några av flera fina minnen. Början på badsejouren fann jag utmanande i den kyliga kvällen men sedan blev det bra….
Början möjligen, men inte fortsättningen…
Och whiskyn på verandan värmde ju innanmätet så småningom.