Bluesy Music, ett av livets magiska mysterier…? Ja, för mig absolut så. Året lär ha varit cirkus 1964, jag var blott 14 vårar ung, gick andra året på Realskolan i Smålandsstenar. Minns med kristallklarhet hur en lärarvikarie där och då av någon anledning lät oss höra några låtar med Josh White på en svensklektion. Det handlade om exempel på bluesmusik, sa vikarien.
Jag hade vid detta tillfälle, mig veterligen, aldrig hört nån blueslåt överhuvudtaget, visste inte vad blues var för något, hade inte en aning. Men saken var den, att efter bara några minuters lyssning så visste jag: Detta är ju min musik! Den gick rakt in i kroppen, i själen, i hjärterötterna – direkt!
Detta finner jag magiskt underligt, to say the least.
Och på den vägen är det. Blues och bluesbaserad rock är fortfarande en av de musikgenrer som ligger mig närmast om hjärtat. Den är ofta totalt förutsägbar, vad gäller harmonistrukturen; det rör sig om 12 takters bluesrundor om och om igen. Man vet exakt var man är i ackordsrundan, kan i princip hoppa in i vilken låt som helst och kompa, till och med sola lite grand, om man är på det humöret. Det innebär att musiker som aldrig träffat varandra, kanske aldrig ens har hört låten, kan jamma ihop direkt mer eller mindre. Ganska härligt, eller hur?
Men det kan också bli lite tjatigt, det måste sägas. Köper så gott som aldrig en bluesplatta nu för tiden, lyssnar sällan på blues hemma. Men LIVE, det är (kan vara iaf) en annan femma!
I lördags var jag på bluesklubben Cookin och lyssnade på Mats Ronander blues band. Ronander är 67 år, har spelat blues (och annan musik) offentligt sen han var 15 – i 52 år! Han har spelat med Ulf Lundell, turnerat med ABBA, Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, musicerat på en oändlig massa scener i olika sammanhang.
Och nu stod han alltså här på scenen i Orangeriet här i Borås, tillsammans med Nikke Ström, bas, Bengan Blomgren, gitarr och Tomas Olsson, trummor. Proffsigt och coolt från allra första början, spelade munspel i de första låtarna. Sjöng så där avspänt cooligt supertajmat och bra.
Men hans första långa gitarrsolo…WOW och super WOW! Det var så JÄVLA BRA! Började lugnt (låten var Have You Ever Been Mistreated, by Lightning Hopkins), långa, sugande, glidande blå toner… byggdes upp, växte, växte VÄXTE! Mer och mer, ville aldrig det skulle ta slut. Faktum är, att jag hade tårar i ögonen efter den där solot, så bra var det. Det har inte hänt på jag vet inte hur många år… Gjorde mig helt enkelt och simpelt och ljuvligt i-stunden-lycklig.
Jag har letat på nätet och Spotify efter nån inspelning med just den här låten, med nåt liknande solo. Men det är förstås dömt att misslyckas. Live-upplevelsen är allt, med sin aldrig upprepningsbara aura. Men ni ska få en länk till det närmaste jag har kunnat komma. Lyssna långsamt, med tålamodet att låta solot växa (and play it LOUD!):
Liked this post? Follow this blog to get more.