Tiden går inte, den kommer. Så formulerade jag mig en gång i Vilda Röster-körens fina föreställning Visamhet. Vi ville skildra livet, från döden till orgasmen, koncipieringen om ni så vill – baklänges alltså. Jodå, om man läste programbladet så förstod man vad vi menade.
Men tiden finns bara som föreställning i våra mänskliga hjärnor. Rörelse finns i världen omkring oss, men inte tid. Tidsbegreppet är vårt sätt att få ordning på rörelser, händelser. Klocktid är lika med den regelbundna rörelse som en visare i en klocka gör. Denna rörelse kan vi sen relatera alla andra rörelser till, jämföra alla andra rörelser med. Om vi säger att vi promenerat en timma, så betyder det att under vår promenad har timvisaren i alla välfungerande ur rört sig precis ett så långt stycke, som på just den klockan representerar en timme, alltså ett dygn delat med 24, från solens uppgång den ena dan till den andra dan, i runda slängar.
Klocktid är en sak, humantid är något annat. Humantid är när vi jämför rörelser i vår hjärna (där själen sitter) med yttre händelser. Om vi finner dessa yttre händelser nöjsamma koncentrerar vi oss på dem och glömmer det som rör sig i vårt inre. Vi säger att tiden går fort när man har roligt. Om de yttre händelserna / rörelserna tråkar ut oss däremot, blir vi medvetna om det som rör sig i vårt inre; vi säger att tiden segar sig fram. Men en timmes glädjefyllt rus respektive en timmes uttråkning mäts båda i klocktid till exakt en timma.
Ni håller säkert inte med mig, men jag har doktorerat på tid, kan man säga, så det är jag som har rätt och ni som har fel. Bara så ni vet. Så här ser omslaget till min doktorsavhandling från 1999 ut:
Jag gav några elever på Bäckängskolan i uppgift att illustrera rörelse och tid. Det vinnande bidraget honorerades med 500 riksdaler, och användes av mig som omslag till min bok. Det var ingen lätt uppgift eleverna fick; att visualisera rörelse med stillbilder. Att visualisera tid – ännu svårare. Men det blev alltså denna bildserie av en hoppande katt som leker med en klocka. Om man viftar med boken framför ögonen och snabbt skiftar från fram- till baksida, så ser det faktiskt ut som om katten rör sig…
Nu är ni trötta på det här tidsdillandet, misstänker jag. Så jag avslutar med min geniala (enligt min ringa mening) tidsdikt (som iofs förekommit på i denna blogg tidigare, men ändå). Melodi: Nu är det jul igen:
Nu är det nu igen
och nu är det nu igen
och nuet varar än till sedan.
Nu är det nu igen
och nu är det nu igen
och nuet varar än till sedan.
Men det var inte sant
nej det var inte sant
för däremellan kommer medan.
Men det var inte sant
nej det var inte sant
för däremellan kommer medan.
Liked this post? Follow this blog to get more.