Egentligen håller jag på med en text som utreder det absolut obegripligt sinnesförvirrade beteende som går ut på att man inte skall vaccinera sig mot covid 19. Men jag orkar inte färdigt i kväll. I stället gick jag till min citat-mapp på datorn. Det första jag såg där var följande excerpt ur Aprilhäxan, av Maj-Gull Axelsson:
Men numera vet vi att Newton bara snuddade vid verklighetens yta. Universum är inte en oföränderlig maskin, det är ett hjärta. Ett levande hjärta som vidgas och drar sig samman, som växer i det oändliga innan det krymper till en obegriplighet. Och som alla andra hjärtan är det fullt av hemligheter och mysterier, gåtor och äventyr, förändring och förvandling. Bara ett är oföränderligt: mängden massa och energi. Det som en gång har funnits ska finnas för evigt, om än i ny och annorlunda form.
Varje partikel i den ofullkomliga klump som är min kropp är alltså lika evig som världsalltet. Men det unika med just denna partikelanhopning är att den vet att den finns.
Jag har ett medvetande. Däri skiljer jag mig inte från någon av de människor som omger mig, de som kan gå och tala. Och det är min övertygelse att meningen ligger gömd just där, i medvetandet. Jag vet ingenting om dess form och ingenting om dess innehåll – om meningen är en ekvation eller en dikt, en sång eller en saga – men jag vet att den finns. Någonstans.
Kan det sägas bättre? Jag tror inte det.
Liked this post? Follow this blog to get more.