På dagen för fem år sen anlände jag till Peking på min jorden runt-resa. Alla dessa kineser… smått skrämmande. Finner det numera ganska obehagligt att vistas i ett land där man inte kan kommunicera över huvud taget; inte förstå ett ord, inte tala, inte läsa. Och kunskaperna i engelska hos kines-Svensson (om uttrycket tillåts; vilket är det vanligaste efternamnet i Kina, är det nån som vet?) är verkligen obefintliga. Ja, jag begriper ju inte ett ord mandarin, så det är inget att säga om.
Jag tillbringade bara några dagar i Kina, så jag vet absolut ingenting om landet egentligen. Men jag mötte både avvisande otrevliga och ytterst hjälpsamma människor där. När jag landat tryggt i mitt hotellrum kände jag mig sugen på att fira med en öl eller två. Noterade att minibaren på rummet var tom, så jag ringde receptionen. “This is hotel, no bar. Cross street and buy beer, if you need it,” blev det otrevliga svaret. Å andra sidan hade jag nog aldrig hittat mitt Hongkong-tåg på den väldiga centralstationen om jag inte blivit näst intill tagen i handen och ledd rätt av två mycket vänliga kineser, sedan jag blygt visat min lilla tågbiljett för dem.
Ett givande inslag jag deltog i var teprovning. Fick tillsammans med en grupp från Polen, som jag råkat hamna ihop med, reda på att te är otroligt bra för nästan allting; kan bota allt, från portvinstå till cancer.
Liked this post? Follow this blog to get more.