Igår såg jag de två första avsnitten av Slaget om skogen, en ny dokumentärserie på SVT play. Rekommenderas varmt. Ofta känner jag bara stor sorg när jag tänker på hur det svenska skogsmissbruket har ödelagt min barndoms landskap – hela Sveriges dominerande landskapstyp – barrskog med naturskogskaraktär, träd av blandade arter, i olika åldrar, gläntor, blåbärsris och lingonris, etc, etc.
Men de här två inledande programmen om skogen gav mig tillfälle att också bli heligt förbannad, eller ibland uppgivet gapflabbig. Låt mig ge ett exempel. Jag kan inte minnas när jag senast hörde något så urbota, skrattretande dumt som när professor Tomas Lundmark uttalade sig om den biologiska mångfalden. Den Östermalmska stadsmiljön, lika väl som en tät granplantering eller ett jäääävligt glest kalhygge, var enligt honom likvärdiga med en naturskog som goda biotoper för biologisk mångfald; det var bara fråga om olika typer av mångfald. Det skulle alltså inte spela någon större roll för den biologiska mångfalden om hela Sverige var ett enda stort Östermalm (eller ett kalhygge, alternativt en granplantering); biologisk mångfald skulle vi ha gott om ändå, enligt skogsskötselprofessor Lundmark. Kolla in avsnitt 2 av Slaget om skogen, från 5.46 till 7.30 så får se och höra att jag talar sanning.
Det enda professor Lundmark är expert på, det enda han vet någonting om, enligt min bedömning, är hur man på kortast möjliga tid får ut så mycket virke och pengar som absolut möjligt ur den svenska skogen samtidigt som man skiter i alla andra hänsyn.
Här några exempel på några biotoper med biologisk mångfald enligt ovannämnde dilettantiske s.k. professor; lite olika förvisso, men i princip likvärdiga:
Liked this post? Follow this blog to get more.
Kunde inte sagt det bättre själv – förmodligen sämre. Han slog rekord i dumhet. Och skadar SLUs anseende, där finns faktiskt en del vettiga skogsforskare också.