Men så ibland kan havet ibland surna till och bli förbannat, typ. Det tycks som vinden gör att havet fylls av helig vrede. Eller, om det inte är argt, så spänner det i alla fall musklerna rejält. Så här såg det ut ikväll:
Som jagande vita vargar
vågkammar på vildsint färd.
Saltstoff i luften,
barrdoft på stranden,
väsningar fräsningar,
spottsmäll och dån.
Elmer Diktonius, “Åländsk symfoni”, ur Stark men mörk (1930)
Väsningar och fräsningar ja – det är helt klart att det rör sig om ett frikativt ljud, detta vågbrus. Frikativor är samlingsnamnet för kontinuerliga, brusande språkljud, som Wikipedia uttrycker saken. Det är sådant som [f], [s], sje-ljud och tje-ljud i svenskan. De skapas alla genom en förträngning i artikulationsapparaten.
Men icke så havets brusande frikativa! Här är det inte fråga om någon förträngning, tvärtom! Hur går det till egentligen? Hur kan det bli ljud av några vattenmolekylers hoppa kullerbytta-lek!?
En annan sak jag funderar på är skillnaden mellan havsfrikativan och skogsfrikativan; alltså skillnaden mellan havets brus och skogens sus. För skillnad är det, tro mig. Jag har nu levt omvärvd av båda dessa meditativa ljudfenomen i en hel vecka, och alltså kunnat jämföra. Ingen skulle kunna påstå att havet susar. Ok, skogen skulle väl kunna brusa, men…
Här och nu slås jag av ett genialt, förenklat sätt att uttrycka saken: Visst kan väl havets brusfrikativa helt enkelt liknas vid ett s.k. fruntimmers-sjeljud, synonymt med det norrländska sje-ljudet, eller det ljud man frambringar när man ber någon hålla tyst: sch! Medan skogen sus mer har drag av det sydsvenska ångloks-sje-ljudet, som frambringas genom att man helt simpelt blåser ut lite luft mellan läpparna. Visst är det väl så! Har någon annan kommit att tänka på detta, eller är jag den förste?
Liked this post? Follow this blog to get more.