Egentligen är det enkelt, sett ur det övergripande evolutionära perspektivet. Vi människor, homo sapiens, har gjort succé här på jorden, dvs. vi har blivit förbålt många, nästan åtta miljarder; ökat med 212 procent i antal bara under min livstid (1950-).
Och på senare tid har många av oss dessutom fått det materiellt bättre. Allt fler har en dräglig levnadsstandard; fattigdom och sjukdomar har bekämpats med framgång.
En förutsättning för denna materiella utveckling har emellertid varit vårt utnyttjande av fossila bränslen; kol, naturgas och olja. Detta har i sin tur lett till extremt snabbt ökande koldioxidhalter i atmosfären, med klimatkris som följd. Den globala uppvärmningen kommer med hundraprocentig säkerhet att medföra lidanden och död för hundratals miljoner människor inom de närmaste hundra åren.
Tyvärr har också såväl befolkningsökningen som den materiella tillväxten spårat ur fullständigt. Vi blir en miljon fler på knappt fem dagar och alla kräver vi lebensraum. Vi har blivit jordens i särklass mest invasiva art, som tränger ut allt annat levande.
Det hyperkapitalistiska mer och mer-/fler och fler-system med ekonomisk tillväxt som helig graal, vilket hela världen lider under, gör inte situationen bättre, tvärtom.
Det är en ironisk paradox att vår exempellösa ”framgång” som art obönhörligen kommer att drabba oss själva. Att jordens biologiska mångfald ersätts av monokulturell enfald är förödande. Vi är beroende av väl fungerande ekosystem för t.ex. vår mat- och vattenförsörjning. Och monokulturer är alltid känsligare för miljöförändringar och -hot av skilda slag – pandemier t.ex!
I min lilla värld verkar framtiden rätt okej; jag har mina vänner (få, men naggande goda), min musik, min litteratur, mina bilder, mina fåglar, mina resor.
Men i den stora världen ser det rätt bekymmersamt ut…
Liked this post? Follow this blog to get more.