Jo, förstår ni, det var så att jag idag for ut till Ljungås naturreservat. Det ligger åt Alingsås till, ca fyra mil från Borås. Detta reservat är till största delen situerat i norra halvklotets karga taigaskogsregion, dvs. fyllt med barrskog, jämförelsevis artfattigt. Åtminstone vad gäller fåglar, detta framstod med all önskvärd tydlighet per omgående. Tystnaden var ÖRONBEDÖVANDE! På gott och ont, naturligtvis. Det är väldigt skönt att slippa höra alla människoljud man ständigt omges av, nästan utan att vara medveten om dem; bilar, gräsklippare, högljudda homo sapiens… Men lite mer fågelljud skulle förstås inte skadat. Jag menar, im wunderschönen Monat Mai och allting, nog skall de väl kunna låta lite, de bevingade små liven – även om jag kommit upp för sent och dessutom glömt hörapparaten.
Jag rastade vid Kroksjön. Den ser ut så här, om ni greppar:
Alltså en typisk klarvattensgöl, en skogssjö. (Det rör sig faktiskt om skog här undantagsvis, inte om virkesåkerplantage, reservatet gör skäl för sitt namn.) Dylika vattensamlingar är normalt sett fattiga på fåglar. I Kroksjön idag befann sig fyra grågäss, det var det hela. Så småningom tillkom en drillsnäppa. Därutöver hördes faktiskt en groda, vilket fick mig att gå igång lite grand. Men inte mycket mer; en spillkråka underströk tystnaden, enstaka ringduvehoanden, taltrast långt borta…
Intog min medhavda vid sjöstranden. Den bestod av två skinksmörgåsar och ett äpple (alltså min matsäck, inte sjöstranden). Gott, hett kaffe från nyinköpt termos därtill. Jag njöt av tystnaden.
Men sen, vad göra? Min medfödda rastlöshet, som jag bekämpat i decennier, gjorde sig påmind. Jo, tänkte jag, jag skall anta utmaningen. Försöka finna motiv där till synes inga motiv finnes, göra intressanta bilder av ingenting. Koka soppa på en spik, med andra ord! I det följande redogörs för resultatet av mina strävanden. (Glöm inte högerklicksmöjligheten, för att förstora bilderna vid behov.)
Först blev det lite konstfoto, typ:
Sen föll min blick på en gammal tallkotte.
Några strån växte ju ändå i sjön.
Har ni smulat sönder några såna här mellan fingertopparna och känt den underbara porsdoften?
Och så gladdes jag åt att jag inte är pollenallergiker… Det lär vara 4-5 gånger mer björkpollen i år, jämfört med förra året.
Efter dessa minimalistiska njutningar återvände jag, trots allt något vederkvickt, till stadslivet och civilisationen.
I brist på annat till hands återstår blott att efter bästa förmåga koka soppan på den spik som finns att tillgå.
Liked this post? Follow this blog to get more.