Visst är det underligt att det finns nåt överhuvudtaget? Fast det vore i och för sig lika underligt om det inte fanns nåt alls. Om det bara fanns tom rymd…
Tom rymd ja – va faen är det?! Och förutom vad det är för nåt så har vi ju frågan om hur det skulle kunna finnas? Tom rymd kan väl inte finnas? För att nåt ska kunna finnas måste det väl först va nåt, typ? Nä, jag tror jag kommer fram till att det vore ännu underligare om det inte fanns nåt än om det finns nåt.
Bara det faktum att jag tänker på’t och sitter här och knackar ner’et på datorn tyder ju utan tvekan på att det finns nåt.
Om i stort sett allt annat tänkte han ju idiotiska tankar, den där Descartes, särskilt dumt det där om att själen och kroppen var för sig, blott förenade genom ”tallkottskörteln”… Ha ha, aldrig hört nåt så urbota jävla dumt! Här snackar vi kroppsjälen, kroppslig andlighet och andlig kroppslighet om vartannat, ingenting annat.
Men det där om att ”jag tänker, alltså är jag till”, det var inte så förbannat dumt tänkt när man tänker efter. Och om jag är till, så finns det ju nåt ändå.
Då finns ju jag (va nu det är för nåt… jaget?), som sitter här och tänker alltså.
Och så fort det finns minsta lilla så kan man ge sig fan på att det finns en hel del till, runt omkring, så att säga.
Ålrajt, underligt eller ej, låt oss då säga att det finns en hel del, en massa, noga räknat, finns det.
Men sen finns det givetvis ingen som helst anledning att komplicera saker och ting ytterligare genom att fundera över hur dessa ting (liksom sakerna) kommit till! Då får vi ju genast återigen problemet med att det från början – lik förbannat! – inte skulle ha funnits nånting alls. Och så ska sen detta ingenting till på köpet plötsligt förvandlas till nånting!? Hur konstigt är inte det på en skala: att förvandla ingenting till nånting?
Och ja, blanda inte in nån gud eller annat hokus pokus i det hela!
(Kan jag säga, inom parentes, att om den rackarn, gud alltså, mot förmodan skulle ha funnits, så skulle jag då inte velat ha med’en å göra, inte på nåt vis. Han har i så fall ställt till med oceaner av elände i sin egotrippighet.)
Nog är det väl oändligt mycket lättare att tänka sig att allting alltid har funnits, jämfört med att tänka sig att nånting skapas ur ingenting?
Jo, så är det, påstår jag helt frankt, allting har alltid funnits. Sen förvandlas allting förstås hela tiden, antar nya former. Det ordnas och byggs upp, det bryts ner och hamnar i oordning. Allt detta uppbyggande och skapande
all denna nedbrytning och entropi, dessa förändringar, dessa rörelser är lika med liv (vad nu det är för nåt, noga räknat…) Totalt stillastående, total oföändring, vore lika med död. Nu är det således så att det finns nåt i världen (och inte så att det inte finns nåt). Detta som finns består av lika delar död och liv. Allt som lever är före detta dött, allt som är dött är före detta levande. Förändringar, växlingar – cirkelrörelser eller vågrörelser, javisst! Men linjära rörelser, nä nä nä, sånt är otänkbart i längden.
Så vad har vi (jag) då kommit fram till? Jo, att det finns en massa grejer. Och att alla dessa grejer alltid har funnits, även om dom förändras hela tiden. Det är en gåta att det är så men det vore ändå gåtfullare om det inte hade funnits nåt alls.
Liked this post? Follow this blog to get more.