Igår besökte jag naturreservatet Tränningen, ett par mil utanför Borås. Det ligger i den f.d. barrskogen. Reservatet omges alltså av granplantager eller kalhyggen. Det är något alldeles otroligt hur anskrämligt fult detta landskap har blivit! Lättnader från det skråpukliga monokulturella erbjuder ändå moss- och myrmarker. Blir det tillräckligt blött, så att träden växer dåligt och långsamt, och så att körning med stora skogsmaskiner omöjliggörs, då lämnas naturen i fred (än så länge…).
Tränningen är ett exempel på detta: mycket mossar och myrar med lågvuxna tallar. Delar i utkanten av naturreservatet består likväl av granplanteringar, som nu lämnats ifred, dvs. de gallras inte. Då stökar naturen gärna till det. Det är en utmaning att se det estetiskt intressanta i den risiga röran.
Den här knäckta granstubben såg jag med estetiserande misärografiska ögon (ok, med hjälp av viss bildbehandling i efterhand förstås). Visst är den snygg!? Kan inte bestämma mig för om jag föredrar den med färginslag eller som svartvit (högerklicka gärna, och välj “Visa bild” för förstoring):
Till och med lite enkelt, naket blåbärsris kan bli vackert, med rätt belysning och med rätt bakgrund:
Men det absolut bästa med Tränningens naturreservat var tystnaden. Inga människoljud alls hördes. Knappt några fåglar heller i och för sig. Den här kanadagåsen ropade dock ängsligt ett tag när jag närmade mig. Det underströk snarast tystnaden ännu mer.
Men annars var det bara skogens sus som hördes. Jag fick associationer till hur det skulle kunna bli i framtiden när den pågående sjätte massutrotningen av levande varelser på Jorden har fått verka ett tag till. Vid det laget lär det också vara betydligt mindre gott om människor än nu…
Liked this post? Follow this blog to get more.