Att leva i världen är en berättelse, där det ena leder till det andra. Du berättar din berättelse i allt du gör, i allt du säger, i allt du känner, i allt du tänker. Världen i sig är en berättelse. Världen finns möjligen som statisk bild, som stillastående ting, men för dig och för alla andra människor är den endast tillgänglig som berättelse. Det är själva kriteriet på att du lever, detta att ditt liv och din värld är en berättelse. Vore ditt liv och din värld en bild av stillastående ting så vore du död. Liv är rörelse, förändring. Din berättelse hänger samman med alla andras berättelser i ständigt växlande sammanflätning. Därför är solidaritet med allt levande något naturligt, livgivet, åt allt liv på jorden. Alla berättelser är i grunden om vi höjer blicken samma cirklande eller vågformade, kanske spiralformade berättelse: Från födelse till död, från uppgång och blomstring till nedgång och förruttnelse. Din glädje och sorg, din medkänsla och likgiltighet, din kärlek och ditt hat, din fruktan och trygghet, dina förhoppningar och din uppgivenhet är i grunden allas glädje och sorg, allas medkänsla och likgiltighet, kärlek och hat, fruktan och trygghet, förhoppningar och uppgivenhet. Denna aningskunskap mynnar ut i melankoli… Allt kunde ju vara så mycket ljuvligare! Om vi bara alla tillsammans anade att vi bara är en flugkuk från paradiset… Men bara på då och då-vis anar vi vårt i samma båt-sittande, inser vi vår gemensamma belägenhet. Vi har ingen verklig kunskap om den, vi vågar inte leva den, vågar inte låta den prägla våra liv. Det är melankoliskt… Och när vi någon gång verkligen får aningsinsikt om vad som gäller, om hur läget faktiskt är… Ja, då inser vi samtidigt att så många andra ju varken anar eller ens intuitivt bejakar vår gemensamma belägenhet, vårt i samma båt-sittande… Återstår således: Vemod, melankholia, alla ensamma hjärtans melankholia.
Liked this post? Follow this blog to get more.